Björkliden & Låktatjåkko – På randen till vidderna

Barnvänligt, men också topptursvänligt. Björkliden är varierande och inte långt från liften finns fin friåkning att upptäcka. Uppe i passet ovan Björkliden ligger också Sveriges högst belägna fjällstation, Låktatjåkko, som lockar besökare vida ifrån med sina beryktade våfflor.

Fjällfil, både på frukosttallriken och i luften utanför fönstret. Denna täta dimma som är signumet för dåligt svenskt fjällväder håller oss inomhus denna morgon. Att tvingas stanna på Sveriges högst belägna fjällstation är å andra sidan inte ett dumt sätt att spendera en förmiddag på. Denna stuga, som byggdes under inledningen av förra seklet i syfte att underlätta för nyfikna att utforska fjällen invid malmbanan, är ombonad. Storstugan är ett mysigt kryp in för fjällfarare som sökt sig upp till Låktatjokko, 1 228 meter över havet.

Vid tiotiden är det fullt med ytterkläder i hallen. Stället med badtofflor från Inter Sport är nästan tomt. Istället är golvet fyllt av tur- och toppturspjäxor. Framför brasan i storstugan sitter en stor grupp ryska skidåkare och deras guide. Inne i matsalen är borden fyllda av en rad olika sällskap. I köket råder full aktivitet. Våffeljärnet går varmt när stugans omtalade specialité, låktavåfflan, ska tillagas, till mer eller mindre alla som denna dag håller sig borta från fjällen utanför.

Nedanför Låktatjåkko, framför storebror Riksgränsen och bakom klassiska Abisko, ligger Björkliden. Här kretsar det mesta kring skidåkning. Byn består av en järnvägsstation, ett hotell och en samling stugor. Några bostadshus finns också, men detta är ingen ort som har skapats med avsikt att i första hand hysa bofasta:
– Det är lugnare under lågsäsong, nästan lite ensamt men då får man tid för reflektion och vila berättar Per Jonsson om upplevelsen att vara bofast i Björkliden under de mörka höstmånaderna.
Som ny marknadschef på Lapland Resorts sedan hösten 2017 har den outtröttliga Kirunasonen inlett ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel med betydligt färre resdagar än tidigare. Efter att ha jobbat på Haglöfs makrnadsföringsavdelning och mer eller mindre pendlat mellan Stockholm, Oslo och Nordamerika under ett par års tid har han nu slagit sig ned i nordligaste norr. Denna säsong har han samlat ihop 80 skiddagar, utan en enda skidresa bortom hemmet i Björkliden.

Med Sveriges tredje högsta liftburna fallhöjd är Björkliden inget dåligt ställe att vara bofast på som skidåkare. Inte lika vida omtalat som Riksgränsen är Björkliden ett för familjen passande resmål. Orten erbjuder ett kompakt liftsystem ovan trädgränsen där varje snöklädd yta är ett lämpligt ställe att lägga svängar på. En plats mycket väl lämpade för intensiva långhelger bortanför stadens larm.

Med SJs nattåg reser du direkt från plattformen på Stockholms central, Göteborg eller Malmö till den lilla perrongen utanför stationshuset i Björkliden. Detta klassiska sätt att resa till fjällen i norr, som tillgängliggjorde naturupplevelserna ovan polcirkeln för den breda massan en gång i tiden, vaggar dig än idag igenom natten.

Vi vaknar upp långt bort från där vi somnade. Med mig på resan har jag Lovisa Rosengren som förra året fick chansen att följa med Salomons filmteam till Kashmir efter att hon vunnit deras tävling Dream Trip. I bistron kvällen innan har jag spänt lyssnat till hur man åker snorkeldjup snö i ett vida avlägset land och hur det är att åka skidor med några av de största inom skidvärlden.

Strax innan lunch stannar så tåget och det är dags att kliva av. Lite yrvakna, vilsna och med en gnagande stress som säger att vi måste komma ut i backen så snart som möjligt hittar vi strax bagagetransporten som kör väskorna från tåget upp till receptionen.

Med skalkläderna på kroppen och pjäxorna på fötterna berättas inne i sportshopen att Svarta Björn och Kåppastjårro är åken som måste testas. En något snöfattig vinter ger oss inte optimala förhållanden men ravinen till vänster på pistkartan, som går under namnet Svarta Björn, är ändå bra. Vårsolen har värmt snön till en fin sorbet och det finns flera valmöjligheter ute på kanten skiers right i systemet. Med närhet till liften hinner vi snurra många varv i detta åk innan klockan slår sen eftermiddag och liften stänger.

Det andra åket, Kåppastjårro, kräver att vi plockar fram stighudarna dagen därpå och vandrar i riktning rakt bort från liftsystemet. Vi vandrar bortåt i det stora landskapet, lurade av just storheten i landskapet tar turen dubbla tiden mot vad ögonmåttet beräknat på förhand. På väg mot toppen ser vi också den för området så karaktäristiska Lapporten, en syn som ger oss inspiration till morgondagens topptur.

”Åket ned från Kåppastjårro är relativt flackt, men kilometerlångt och vackert med vy över Torneträsk.”

Åket ned från Kåppastjårro är ett kilometerlångt cruiseåk. Relativt flackt men ett långt och vackert åk som låter dig blicka ut över Torneträsks storslagenhet på färden nedåt.

Dagen efter vill vi förverkliga idén från dagen innan och tar oss ned i ravinen ovanför området Svarta Björn. Vi spänner åter stighudarna och vandrar uppåt längs med skoterspåret med riktning mot berget Njulla. Berget är gränsen som skiljer Björkliden från grannen Abisko, men gränsen är inte mer svårforcerad än att den är möjlig att korsa på en halv förmiddag. Uppe på kanten till åket ned mot Abisko är utsikten storslagen. Till vänster breder Torneträsk ut sig bakom Abisko Östras stationshus. Till höger ser vi Lapporten som i många år fått symbolisera entrén in till Samernas land, Sapmí,

I Abisko finns en gammal sittlift som denna snöfattiga vinter i norr fått vila i väntan på service. Några spår efter toppturande skidåkare finns på bergssidan, men annars ser området nästintill orört ut. I den opistade och nästan helt ospårade snön snirklar vi oss nedåt genom snåren som allt mer tar över efter snön – om några veckor kommer det vita guldet att vara helt försvunnet. Vid backens slut tar E10 vid, vägen som förbinder Kiruna med Narvik, och det är dags att åter ta sig tillbaka till Björkliden.

”Vi vinkar glatt till alla som passerar men det är tydligen skillnad på Nordamerika och Norrland.”

Lunchtåget har precis avgått och det är långt kvar till nästa avgång för både buss och tåg. Istället initierar Lovisa projektet att lifta tillbaka till grannorten. Stärkt av en vinter i Kanada där vänligheten bland resenärerna på vägarna inte visste några gränser berättar Lovisa om smidigheten i att lifta. Vi vinkar glatt till alla som passerar men det är tydligen skillnad på Nordamerika och Norrland. Vi går fullständigt bet på försöket och Per Jonsson får rycka ut från Björkliden och hjälpa oss hem.

I bilen på väg tillbaka droppar Per nyheten att han ska visa oss pärlan i bergen ovan Björkliden. Han ska ta med oss till Låktatjokko ett dygn tidigare än planerat för att vi ska hinna se stugan kyssas av solens sista strålar från en nästan molnfri himmel. Imorgon ska väder från väster rulla in över ”Låkta”. Ikväll är sista chansen att hinna dit innan himlens vita slöjor tar över.

Efter lunch, två dagar senare, när vi spenderat en lång förmiddag inne i stugan kommer bandvagnen upp till Låktatjokko. Varje dag, mitt under eftermiddagen kommer den upp med gäster till stugan och påfyllning av förnödenheter. Utanför fönstren till stugan är det fortfarande fjällfil. I brist på sysselsättning hjälper vi Mattias som kör bandvagnen att lasta in nya matvaror till köket. När uppdraget är utfört är det fortsatt dålig sikt och vi återgår till den lugna tillvaron i fåtöljerna i storstugan.

För att fördriva tiden när eftermiddagen börjar krypa mot tidig kväll intar vi den andra låktavåfflan denna vistelse. Samtidigt sker det som vi inte trodde skulle ske. Molnen skingrar sig och solen tittar fram. Inget att tveka på. Vi måste ut för att ta tillvara på denna möjlighet som oväntat skänkts oss.

Eftermiddagen är långt liden och det vi hinner denna dag är ett och ett halvt varv i Pumphusbacken.Denna backe, som är personalen på Låktas favorit, var en gång i tiden försedd med en skidlift. Ingen stor lift men likväl en lift som drog skidåkarna upp för sluttningen. Numer är det stighudar som gäller i hela området runt fjällstationen. Terrängen verkar hysa många fina åk enligt de kartor vi studerat. Åk som det kryper i kroppen att få skida när väl vädret tillåter.

Andra gången vi når upp till vändhjulet till den gamla liften försvinner solen ned bakom bergen i väster. Nu ska vi åter in till den mysiga fjällstugan för att ta del av den trerättersmiddag som tjejerna i köket på Låkta tillaget med stor omsorg.

Maten är imponerande bra. Med små resurser, nio kilometer från Björkliden, har något utöver det vanliga skapats inne i köket senaste timmarna. Här uppe drivs personalen av de båda passionen dels att leverera högsta möjliga service till gästerna, dels stilla sitt stora behov av skidåkning. De tycks lyckas bra med bägge. Att bo på Låkta är hemtrevligt och de tips vi får om åkningen i området från de som tar hand om oss är detaljerade och vittnar om gedigen egen erfarenhet.

Bredvid oss vid middagen sitter Micke och Christina. Två flitiga besökare på Låkta. Micke förklarar att skoter är bästa sättet att ta sig hit, då kan han ge sambon Christina lift sista biten när hon tröttnat på att ta sig uppåt med skidorna. Båda skrattar. Christina fortsätter berätta om hur de tar sig ut till fjällvärlden så ofta de kan. Vanligtvis bor de inne i Kiruna men helgerna spenderar de allt som oftast i husvagnen i Björkliden.

Lovisa och jag lyssnar på berättelserna om friheten som närheten till fjällen ger. För, lyssna alltid på de med mer erfarenhet. Det brukar löna sig i längden.

Så, precis innan efterrätten ska serveras, får vi förklara vår målsättning med morgondagen. Att vi ska ta oss hela vägen till Gearggecorru för att sedan åka ned vid Ekosjön. För långt förklarar Micke och hintar om att skoter är ett bra sätt att ta sig framåt i fjällterräng. Vi blir erbjudna lift till foten av stigningen, något två lite slitna skidåkare tackar ja till.

På toppen av Gearggecorru förstår vi än mer vidden av landskapet. Molnen har skingrat sig och blottat bergstopparna i området. Lappland är stort. Och brant. För åket framför oss är betydligt brantare än vad det tycktes vara när vi visuellt planerade linjeval genom fönstret från stugan.

På vägen ned från Låkta mot Björkliden är det en irriterande och gnagande känsla som biter sig fast i sinnet. Det vi sett i bergen senaste dygnen är bara början av något stort som gömmer sig från rampljuset. Tanken på att det förmodligen finns än mer och ännu större åk att upptäcka bakom varje bergsrygg jag ser blir nästan en övermäktig känsla. Att hinna utforska allt som erbjuds i fjällvärlden är en uppgift övermäktig den dödliga skidåkaren.

Björkliden & Låktatjokka

Säsong
Vanligtvis öppnar liftarna i februari och stänger i början av maj.

Boende
Välj mellan björklidens fjällhotell, boende i stuga eller parker in husvagn nere vid campingen.

Resa
Sov dig hela vägen från södra Sverige till Björkliden med SJs nattåg. Från Kiruna är det ca 10mil med bild längs E10.

Björklidens liftsysten
Fallhöjd på 540 meter (3:a i Sverige efter Åre 890 m och Hemavan 665 m), 5 liftar och 21 nedfarter.

Mer information
Björkliden i skidortsdatabasen.

Låktatjokka
Sveriges högst belägna fjällstation Låktatjokka ligger på 1228 meter över havet och 9 km från Björkliden. Det går bandvagn eller skoter med släde från Björkliden upp till Låktatjokka, i mitten på februari till mitten på mars går transport onsdag-söndag, högsäsong mitten mars – mitten maj går de dagligen. 18 sängplatser på 10 rum, dusch, bastu, bar och restaurang. Pris för att bo över 2060kr/per natt i dubbelrum för två vuxna, då ingår trerätters middag samt frukost i priset.

Offpiståken
Njulla från Björkliden
Svarta Björn
Pumphusbacken
Gearggecorru
Kåppastjårro

Text: Axel Adolfsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. RandoRugge
    0
    RandoRugge | 2019-01-06 23:02          

    Bra och intressant artikel! :) Men bilvägen mellan bla Kiruna och Björkliden och som fortsätter förbi Riksgränsen vidare in i Norge hela vägen ut på Lofoten, heter väl E10.

    (E14 sträcker sig väl mellan Sundsvall och Åre och vidare mot Trondheim.)

    Önskar alla en härlg skidsäsong! :)