Del 2: Freeride gör Sydamerika

Det är kväll i Las Leñas, Argentina, och vi har varit här några dagar nu. Planen för kvällen är att gå till UFO Point, byns hetaste nattklubb, för att se på den norska skidfilmen Kong Vinter 2.

I dörren stoppas vi av en vakt som vill ha 20 pesos i inträde, inklusive en drink. 20 pesos? Det är ju 50 kronor! Det är för dyrt. Vi är ett gäng på kanske 15 gringos som vill komma in och snabbt presenteras en alternativ plan; det ska tydligen finnas en bakväg. Sagt och gjort, vi sätter planen i verket och märkligt nog märker ingen när 15 grabbar tågar in på det halvfulla stället från fel håll. Väl inne dyker nästa problem upp. De vill a 10 pesos, 25 kronor, för en öl! Las Leñas är verkligen dyrt. Eller så är det vi som börjar vänja oss vid den Argentinska prisnivån?

Byn Las Leñas är inte stor, och den ligger mycket isolerat i Andernas östra utkant, ungefär en timme från närmaste stad. Det går ett par bussar till och från byn varje dag, mer är det inte. I byn finns det hotell, några restauranger och lite olika affärer. Exakt det man kan förvänta sig av en skidort, men inte mycket mer. Jämfört med de stora orterna i Alperna känns det verkligen som att vi har kommit till en avkrok i skidvärlden. Vi inser dock snabbt att skenet bedrar en aning. I byn vimlar det av riktigt duktiga skidåkare från Europa och Nordamerika, både friåkare och ett och annat alpint landslag.

När vi anländer träffar vi på ett gäng normänn med Torkel Karoliusen och Asbjörn Eggebö Näss i spetsen. De är här för att filma nästa Kong Vinter-film och har spanat in några fina linjer de ska köra. Medan min reskamrat Daniel Furberg går och ringer ett par samtal till sitt flygbolag för att kolla i vilken världsdel hans borttappade väska är idag hänger jag på normännen för att ta lite bilder. Det har gått några dagar sen det snöade senast så vi får hika en stund för att komma till bra snö. Kombinationen sommartrötta ben, över 3000 meter över havet och tung väska gör att det blir en jobbig morgon för min del. Men det är så värt det när vi kommer fram. Vilka bergsidor det finns i Las Leñas! Åket för dagen heter Torrecillas, en av tre spektakulära och branta sidor som ligger på rad i dalen innanför Las Leñas liftsystem. Tyvärr är inte ljuset det allra bästa, men snön är desto bättre och vi bjuds på några riktigt fina linjer och en rejäl krasch av Asbjörn. När dagen är slut och vi glider ner till haket Los Rosas för ett par öl och lite käk är det med glada miner.

Kjetil Isaksen bokstavligen sprang upp för berget och får äran att lägga första spåret.

Asbjörn kraschar otäckt, men klarar sig med ett par brutna stavar och några repor i hjälmen.

Bergen i Las Leñas är några av de bästa skidberg vi har upplevt. Direkt från liften finns det mängder med branta, fina rännor och massor med stora fält att bränna ner för. Är man dessutom beredd att hika lite finns det närmast oändliga möjlighter. Ett Las Leñas med nysnö är nog mycket nära den perfekta skidupplevelsen. Tyvärr är ju få saker perfekta, så inte heller Las Leñas. För att komma åt större delen av åkningen här är man beroende av toppliften Marte. Problement är att Marte är en vindkänslig lift och att Las Leñas är ett blåsigt ställe. Under en normal säsong är Marte bara öppen två till tre dagar i veckan, och utan Marte förvandlas Las Leñas från ett brantåkarparadis till en flack familjeort.

Den andra kvällen i Las Leñas händer det fantastiska vi har väntat på i en vecka, Daniels väska kommer! Inslagen i tusen lager plast och med en stor lapp där det står ”Rush” levereras väskan äntligen till receptionen där vi bor. Lyckan är total, enda tills vi inser att snowboardbootsen på något märkligt sätt har försvunnit ur väskan. Eller är det så att de aldrig packades ner? Som tur är finns det faktiskt hyfsade affärer i byn, så det problemet går att lösa.

Las Leñas ringa storlek kan ställa till det en aning när det gäller boende. När vi anländer är det utan någon reservation och med inställningen att det löser sig. Efter ett första snack med turistinformationen, där de för övrigt kan engelska, visar det sig vara lite svårare. Det blir till att hoppa runt mellan olika lägenheter de första nätterna, vi bor bland annat med ett gäng argentinare från Buenos Aries, några fransmän och en spanjor som inte kan ett ord engelska, innan vi hittar ett lite mer permanent boende. Det finns två profiler i byn som sysslar med uthyrning av sängplatser till utländska skibums och det är hos en av dem vi får plats.

Hemma efter ännu en skiddag, hemma i vår lilla lägenhet dit det kommer städerskor varannan dag som till och med tar hand om disken. Sött!

Daniel visa vad man ska göra med nedförsbacke, puder och sol.

Las Leñas är som sagt ett mycket väderberoende ställe och efter nästan en vecka i byn har vi bara haft två dagar med Marte öppen men nog med vind för att räcka en livstid. Vi funderar på att dra vidare, men det viskas om att en ny storm är på väg. Att stanna visar sig snart vara rätt alternativ. Stormen kommer, och med den kommer snö. Lite lätt och osäkert först, men sen mer och mer. Dagen efter vaknar vi till blå himmel och ingen vind, perfekt! Las Leñas bjuder oss på vad vi får höra är säsongens bästa dag. Det är bara att tacka. Efter allt strul har vi äntligen nedförsbacke. Och puder. Och sol. Vi får ett par fantastiska puderdagar innan det mesta inom räckhåll är spårat och det är dags att dra söder ut mot nästa mål. La Hoya!

Text: och bild: Johan Hellman, www.johanhellman.com