Del 5: Freeride gör Sydamerika

Att resa i Sydamerika är inte som att resa hemma. Det blir väldigt tydligt när vi kommer till Penitentes, den mest osannolika skidort vi någonsin har besökt.

I hjärtat av Anderna, vid foten av Amerikas högsta berg Aconcagua, längs med vägen mellan Argentina och Chile ligger den. Penitentes är mer av ett Truck Stop som har en skidlift än tvärt om, och absolut inte något som påminner om en skidort. Vi kommer fram på eftermiddagen och möts av en spökstad. Inte en människa syns till. Efter lite letande hittar vi vårt vandrarhem och efter ytterligare letande inser vi att det inte finns någon väg dit. Det blir att släpa väskorna genom leran mellan husen fram till dörren. På vandrarhemmet möts vi av nästa överraskning, Mathieu och Cloé, ett franskt par vi bodde med i Las Lenas har hittat hit. De berättar snabbt att skidåkningen här är grym, men att byn saknar mataffär och bankomat, ingen tar kort och att det är omöjligt att åka buss härifrån till Chile, en timme bort. Med ytterst lite kontanter på fickan, absolut ingen mat och Chile som nästa mål verkar det som att vi har lite att styra upp.

Vi börjar i den enda ända det går att börja, vi kollar om åkningen är så bra som fransmännen säger. Vid tio, när liften öppnar, drar vi upp till toppen av systemet på 3200 meter. Inte för att det känns högt när man är omgiven av några av Amerikas högsta berg. Väl av liften snackar vi lite med skidpatrullen som har fått för sig att stänga det mesta dagen till ära efter som det har blåst in en del snö på sluttningarna över systemet. Till slut får vi lov att åka offpist, och vi lovar att hålla oss på andra sidan berget, i en dal bort från liftarna. Inga problems säger vi, skriver på ett papper att det är vårt fel om vi gör bort oss och börjar traska. Mathieu är sugen på ett åk som det ska ta ett par timmar att gå till och vi hänger på. Med en kopp kaffe och några rostade brödskivor med sylt i magen traskar vi både en, två och tre timmar innan vi med tunga steg når insteget på 4000 meters höjd. Tröttheten försvinner dock snabbt när vi inser vad vi framför oss, mer än 1000 höjdmeter med mjuk, fin och orörd kallsnö. En hel bergssida ligger framför oss och det är bara att välja vilken väg man vill åka. Hola! Det var nog resans jobbigaste hike, men så fick vi resans bästa åk också!

…men vad gör det när åkningen är alldeles, alldeles underbar? Inget tycker Mathieu.

Inte heller Daniel verkar ha problem med höjden.

Efter skiddagens slut är vi övertygade om att Penitentes är kul ställe att åka skidor på och börjar tag i våra övriga små ärenden. För att ta ut pengar finns bara en möjlighet; att åka buss en timma till närmaste bankomat, vänta tre timmar och sen ta nästa buss tillbaka. Som tur är har vi upptäckt att liftkassan faktiskt tar kort och genom att betala andras liftkort med våra kort lyckas vi skaffa lite kontanter. Nästa ärende blir mat. Närmaste mataffär ligger i samma stad som bankomaten så det ser mörkt ut. Men så får vi tips om att det ska finnas en liten svartaffär. Vi går till det garage där den ska ligga och knackar på. ”Ursäkta, är detta affären?” ”Nja, nä, jo, kanske, vänta” säger killen som öppnar innan han går och hämtar en dam. Hon synar oss noga, kommer fram till att vi nog inte är poliser och öppnar sin lilla affär. I ett litet rum i källaren finns ett förvånade bra utbud av matvaror, dessutom till överkomliga priser. Ytterligare ett kryss på listan! Nu gäller det bara att komma på hur vi ska komma till Chile och Portillo, som ligger på andra sidan gränsen bara en timma bort. Vi börjar fråga runt och får veta att det enda sättet är att först åka tillbaka till Mendoza i Argentina, den stad tre timmar bort som vi kom ifrån och därifrån ta en buss till Chile. Vilket alltså innebär att vi åker igenom Penitentes igen. Sen är det inte helt klart om det går att hoppa av i Portillo utan det verkar som att vi måste åka hela vägen till Santiago och sen tillbaka. En lösning som skulle innebära att en resa till en plats en timma bort skulle ta i runda svängar 12 timmar, plus byten. Ingen lösning vi är nöjda med.

Medan vi funderar på hur vi ska ta oss vidare blir det en ny dag. Med bättre frukost och en god natts sömn bakom oss börjar vi utforska bergen lite mer. Berget vi åkte på dagen innan visar sig heta Falsa Leña och har sin topp på 4134 meter. Vi når aldrig toppen, men genom att följa en kam som bitvis är ganska svårhikad och teknisk når vi upp till dryga 4000 meter. Kammen börjar vid toppen av den högsta liften det går att antingen åka tillbaka ner i samma dal som liftarna, eller att åka ner i nästa dal, Santa Rosa. Väljer man Santa Rosa är det bara att följa ravinen i botten så kommer man tillbaka bara några minuters stakning från byn. På båda sidorna om kammen finns fina åkmöjligheter och ner till 3000 meter är snön kall och fin på många ställen. Tidigare på säsongen, med mer snö på låg höjd, är det möjligt att det till och med går att nå Santa Rosa-dalen direkt från liften genom att skråa åt skidåkarens höger. Ingen lyx vi har tyvärr.

Daniel njuter frukten av några timmars hikande.

Puder! Gillar vi.

Efter två dagar i Los Pentitentes har vi gått mycket och fått många fina åk. Vi hade kunnat tänka oss att stanna längre, för det finns många möjligheter vi inte har utforskat, men det är inte så mycket att fundera över. Systemet stänger nämligen. Det är slut på snö längst ner i systemet, i barnbacken, så det är ingen som vill åka i Los Penitetetes mer förklarar pistörerna för oss. Jaha säger vi, då drar vi väl vidare då.

Nu var det ju bara det att vi har ett sista litet problem kvar på vår lista; hur ska vi komma till Portillo? Vi har kommit fram till att lifta nog verkar vara det enklaste alternativet, även om det kompliceras något av vår bristfälliga spanska, vårt omfångsrika bagage och det faktum att vi vill korsa en gräns. Hur som helst bestämmer vi oss för att försöka, skriver en skylt med texten ”Portillo” och ställer oss vid vägen.

Text: och bild: Johan Hellman, www.johanhellman.com