Den feta revolutionen

Fett är rätt. I alla fall när det kommer till vad du har under pjäxorna. Men hur blev det så? Det är inte bara skidmåtten som blivit bredare; skidmarknaden har också breddats med fler mindre och kaxiga skidtillverkare. Läs om de mer udda skidmodellerna i dagens skiddjungel.

För drygt ett decennium sedan var ett par skidor smala, hårda, raka och långa. Det var bara mesar som körde med någonting kortare än 205 cm långa storslalomplank i offpisten. Redan då fanns det några riktigt breda skidor på marknaden men dom fnös folk bara åt. Sånt tjafs var bara för feta, amerikanska tandläkare som körde exklusiv heliskiing hos Mike Wiegele. Det skulle vara hårt och svårt att åka puder, det visade vem som verkligen kunde åka skidor. Att sen alla stod och förbannade planken i trånga insteg i colouirer var en helt annan sak, det talade man tyst om. I smyg svor vi åt hur lätt snowboardåkarna körde i puder och skare. Det var så vi egentligen ville åka, med samma avslappnade stil och i stora svängar.

Allting började förändras när Brant Moles vann VM i extremskidåkning 1997 i Valdez på ett par Rossignol Cut 10.5. Ett par sjukt breda lagg med den tidens mått, 85 mm i midjan. Det var tydligt att hans breda skidor gjorde det möjligt att åka på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidigt började åkare som Moles, Shane McConkey, Jeremy Nobis, Dave Swanwick, Seth Morrison och Kent Kreitler sätta en ny standard för hur stora berg egentligen skulle köras. I Alaskas vildmark pionjerade dom en helt ny form av offpistskidåkning, med influenser från snowboard. Borta var hoppsvängarna och höftlandningarna, nu var det flyt, fart i mängder och stora svängar som tog över. Nobis, som var en gammal portåkare med meriter från OS i Lillehammer, var uppe i Alaska för första gången tack vare att han och filmbolaget TGR hade samma skidsponsor. Motvilligt gick TGR med på att filma honom eftersom dom aldrig sett honom åka utanför racebanan. Det skulle snabbt ändras, kameramannen höll på att tappa kameran i ren förvåning när Nobis attackerade den 50 grader branta Pyramide Peak med samma fart och kraft som en Super-G bana i världscupen. Det var Nobis första åk i Alaska och under hans fötter satt ett par fetingar. Revolutionen var igång.

Egentligen har skidåkningen snowboard att tacka för allt som hänt dom senaste tio åren. Utvecklingen har varit explosionsartad men kunde aldrig ha kommit igång om inte skidindustrin känt flåset i nacken från snowboardhypen. Till slut insåg man även att utvecklingen inte styrs från ett ritbord på en fabrik, utan det är åkarna som hela tiden ligger ett steg före. Vi ville åka puder lika lätt som snowboardåkarna och inte behöva kämpa för varje sväng. Vi hängde på till parken och fick skäll för att skidor var förbjudna där. Till slut fattade även branschen det och började ta fram prylar som passade den nya åkningen. Men det gick sakta till att börja med. Puderskidåkning och offpist är en försvinnande liten del av den totala skidmarknaden i världen. Det är på piståkarna företagen tjänar dom stora pengarna och piståkarna ville ha mer skärning och enklare att svänga. Resultatet blev carvingskidornas intåg och världsherravälde. Breda skidor stod långt ner på prioriteringslistan, om ens alls.

Sakta, sakta började midjorna på dom stora märkenas offpistmodeller att svälla. Hösten 1997 kom Salomon med sin X-Scream, Dynastar med 4×4, och K2 med The Morrisson, skidvärldens första pro model på närmare 20 år. Runt 70 mm i midjan ansågs tillräckligt brett för offpist. En förändring var på gång men fortfarande var det en bit kvar till dom riktiga fetingarna på marknaden: Atomic Powder Ride, Rossignol Cut 10.5 och Axiom, Dynastar BIG, Volant Chubb, K2 Kahuna och Völkl Explosive. Alla hade 85-90 mm i midjan, vissa en centimeter mer, men i ärlighetens namn var dom flesta inga höjdare på varierat underlag. Sedan började det rulla på, 1998 släppte Rossignol den legendariska Bandit-serien, helt inriktad mot friåkning. Nu började dom stora skidfabrikanterna att vakna och inse att fett var helt rätt, något som åkarna hade vetat hela tiden.

Runt millenieskiftet låg standardbredden för ett par fetingar på 85 mm. Vissa modeller kröp upp mot 90 men där var det stopp, undantaget var Nordica W105. Fortfarande var man orolig för att egenskaperna på hård snö skulle försämras alldeles för mycket. Ett par år senare dök Atomic Big Daddy och Fischer Big Stix 106 upp, 106-107 mm i midjan och

relativt liten skärning. Äntligen hade cirkeln slutits, nu var nutidens skidor lika breda som dom ursprungliga fetingarna från nästan ett decennium sedan.

Fatskis hade fram tills för några år sedan bara varit uppbreddade versioner av carvingskidor, inte alls optimerade för offpist och puder. 2003 sparkade McConkey och Volant in dörren med the Spatula. En helt vansinnig idé egentligen, skidan hade mer gemensamt med en vattenskida än forntidens storslalomlagg, med inverterad skärning och omvänt spann. Halvt omöjlig i pist men en dröm i puder. Märken som Igneous och Drakeboinay höjde ribban med skidor som inte bara var över en centimeter bredare än det som fanns på marknaden, utan upp mot 120 mm. Dom hämtade även idéer från snowboard och surfing i sina konstruktioner med swallowtails, rak skärning, lång nos och optimerad flex för puderåkning. Völkl var den enda större skidfabrikant som hakade på och släppte sin Sanouk, en ovanligt mjuk sak för att komma ifrån det tidigare så racedominerade märket.

Nu har även bjässarna på marknaden vaknat, till nästa år har dom flesta stora märken en riktigt bred modell i sitt sortiment. K2 släppte just nyheten om sin Pontoon, en skida utvecklad i samarbete med Shane McConkey som tar vid där Spatulan slutade. Skärningen är lite udda med en bred, ”vanlig” nos och en smalare bakända än midja: måtten är 150-130-120. Atomic har satt Big Daddy på en flottig kost och låter den svälla upp till 125 mm i midjan, lika bred som Völkl Sumo. Flera andra av dom stora märkena släpper modeller till nästa år med strax under 110 mm i midjan. Och det är där den nya standarden ligger: mellan 110 och 120 mm i midjebredd. En avvägd kompromiss mellan flyt i puder och acceptabla egenskaper på hårt underlag.

Capital Skis

Marknaden är väldigt smal för riktigt feta offpistskidor och vinstmarginalerna alldeles för snåla, dom stora märkena har ingen direkt ekonomisk morot att ta fram dedikerade puderskidor. Precis som var fallet med snowboardindustrin har det dykt upp ett gäng små skidtillverkare som kan experimentera på ett helt annat sätt än dom stora. CAD-program och liknande har blivit var mans egendom och materialen är inte längre lika svåra att få tag på, dessutom gör Internet marknadsföringen enklare. Det är här mycket av utvecklingen tagit ordentlig fart och uppfinningsrikedomen råder det ingen brist på. Capital Skis drämmer till med en skida som börjar närma sig en monoski i omfång, G-Funkenstein XXL med helt otroliga 165 mm i midjan! DP Skis följer efter med sin Lotus 138 med inverterad skärning och extremt lång nos och tail. Birdos från Andermatt i Schweiz spinner också vidare på konceptet med inverterad skärning. Hendryx från Trångsund, Sweden satsar på skidor inspirerade av snowboarddesign med mycket skärning och något mjukare flex. Och så vidare. Vill du ha ett par skidor inte många andra i liftkön har så är nu rätt tid att börja leta.

Så där står vi idag, med ett utbud av offpistskidor som passar dom flesta olika åkstilar och smaker. Puderskidåkningen är kanske inte roligare idag än för 10 år sedan men den är garanterat mycket enklare, och bredare på alla sätt.

Text: Tobias Liljeroth