Dhaulagiri Ski Expedition: Del 1

Missat flyg och förlorad väska inledde expeditionen. Fredrik Ericsson är på väg till Nepal för att som först i världen åka skidor utför det 8167 meter höga berget Dhaulagiri.

Äntligen har resan startat. Jag är på väg mot Dhaulagiri, det 8167 meter höga berget som ligger i Nepal, för att klättra och åka skidor. Men resan startade kanske inte såsom jag hoppats. Jag lämnade Chamonix och Frankrike förra onsdagen, flög från Genève till Doha i Qatar. Den delen av resan gick fint. Jag var i tid, flyget var i tid och jag slapp betala övervikt för mitt stora tunga skidfodral som innehåller min skid- och klätterutrustning.

I Qatar tog min tur slut. Jag hade tre timmar tills flyget till Kathmandu skulle gå. Det var gott om tid tyckte jag och strosade runt på flygplatsen, surfade på Internet och lyssnade på en ljudbok i min mp3-spelare. Tänkte inte en sekund på tidsskillnaden mellan Europa och Qatar. När jag kom fram till gaten hade planet redan gått. Som tur var lät dom mig boka om biljetten till nästa flyg. Synd bara att nästa flyg var 24
timmar senare. Efter ett gäng timmar på flygplatsen börjar jag ha ganska bra koll på stället. Restaurangerna är inte att rekommendera.

I fredags landade jag i Kathmandu, Nepals huvudstad, och efter lite köande för att få visum gick jag över till baggagebandet för att hämta mina väskor. Ena väskan kom direkt medan mitt skidfodral aldrig dök upp. I skidfodralet hade jag mina skidor, stavar, stegjärn, isyxor och dunkläder; i princip allt jag behöver för att kunna gå upp i bergen. Utan de grejorna kan jag lika gärna ta ett flyg till en badort och lägga mig på stranden.

Efter att jag lämnat in en rapport för mitt saknade skidfodral och checkat in på hotellet tog min nepalesiska vän Loben med mig på sightseeing i Kathmandu. Vi gick en sväng i Thamel, en väldigt turistig stadsdel full med små butiker och folk överallt som vill sälja saker. Sedan vidare till ett av de allra heligaste buddistiska templen, Bouddhanath, som utgörs av en gigantisk stupa (buddistiskt monument). Till sist besökte vi Hindu templet Pashupatinath och de hundratals apor som hänger där. Man kan även se kremering av döda människor nere vid floden intill templet. Kathmandu är en stor stad med miljontals invånare och man får känslan att var och en av dessa är ute och kör med sin bil eller motorcykel. Det verkar även som om dom tävlar i att tuta, den som tutar mest vinner.

Även om staden är lite väl stressande för mig måste det sägas att det finns mycket sevärdheter och tar man sig bara bort från turiststråken så är människorna väldigt trevliga.

Jag träffade Loben Sherpa för första gången 2004 när jag var i Tibet för att klättra och åka skidor på min första 8000-meters topp Shisha Pangma. Loben driver ett företag som heter Loben Expeditions och de anordnar allt från korta vandringsturer till stora expeditioner. Om du är intresserad av en spännande bergsupplevelse i Nepal, Tibet eller Indien är Loben mannen att snacka med. På min expedition till Shisha Pangma och min nuvarande expedition till Dhaulagiri har Loben ordnat klätter- och vandringstillstånd, kock och mat till baslägret och all logistik i Nepal.

Efter att ha umgåtts med Loben och hans kompisar ett par dagar lärde jag mig att en nepalesisk kille är med och tävlar i Indiens motsvarighet till TV-programmet Idol. Han är en av bara tre tävlande som återstår så programmet börjar bli ganska stort här i Nepal. Kan man spendera en kväll på bättre sätt än att se India’s Idol på TV? Kanske, om jag bara hade förstått vad dom sa.

Jag tar all cred för det missade flyget, men det förlorade skidfodralet måste jag nog ge till Qatar Airways. Dom har gjort ett hästjobb för att tappa bort ett så stort skidfodral. Nu har det gått fyra dagar sedan jag kom till Nepal och jag har fortfarande inte fått några nyheter om väskan. Så länge jag inte har min skid- och klätterutrustning är jag fast här i Kathmandu och kan bara hoppas att skidfodralet kommer snart.

Text: Fredrik Ericsson