Pancho Snöfall – en livs levande skidlegend
Han har gjort allt som går att göra på ett par skidor, och mer därtill. Pancho Snöfall är en av Skidsveriges verkliga pionjärer med en livshistoria lika beundransvärd som fascinerande.
Vi ramlar in på saloonen på Borgagården i Borgafjäll (som tyvärr brann upp nyligen). På väggarna hänger diverse rariteter som ser ut att härstamma från vilda västern och ur högtalarna strömmar pulserande country. Det är som att kliva in i en västernfilm och längst in i baren sitter en cowboy med en humle- och maltbaserad dryck i handen – klädd i flanellskjorta, hatt och väst.
Detta är Pancho Snöfall – en legend, pionjär och konnässör när det kommer till svensk skidåkning. Undertecknad skribent och fotograf tillhör dessvärre inte den generationen som växt upp med Pancho Snöfall, men hans namn har knappast gått obemärkt förbi, och det är med spänning och förväntan som vi ser fram emot detta möte.
Pancho välkomnar oss varmt och det dröjer inte lång tid innan vi sitter tillsammans, i en djup diskussion om hans inflytelserika och händelserika liv.
Pancho Snöfall föddes 1954 i närheten av Tomelilla i Skåne men flyttade vid nio års ålder till Anderstorp i Småland. Panchos föräldrar gav detta underbarn namnet Pär Löfgren, men till följd av en invecklad och trasslig kärlekshistoria med tillhörande skilsmässa så antog han så småningom efternamnet Östlund.
Den första halvan av skoltiden präglades av mycket bollsport, men efter flytten till Anderstorp upphörde föreningsaktiviteterna även om Pancho (eller Pär Östlund som han då hette) var en lovande fotbollsmålvakt.
Gymnasiet tillbringades på en fyraårig teknisk linje och Pancho berättar att han kom särskilt bra överens med en av sina gymnastiklärare. Det framgår också så småningom att de kom så pass bra överens att de även inledde en kärleksrelation under skolgången, 19 respektive 23 år gamla.
– Hon sa till mig att min talang var min kropp i rörelse, berättar Pancho och rynkar lite på ögonbrynen.
Innebörden av det påståendet låter vi vara osagt men den förbjudna och hemliga kärleken varade i nästan ett år innan relationen avslöjades, troligtvis av Panchos mamma, varpå gymnastikläraren flyttade från orten.
Fram tills nu hade Panchos uppväxt kännetecknats av diverse konventionella idrottsliga aktiviteter, men en dag upptäckte han något annat, som skulle komma förändra hans liv… för alltid.
– Jag såg en film med freestyleåkning, eller hotdogging som det hette på den tiden… volter och vilda gigantiska pucklar. Den filmen var helt avgörande för mig.
– Jag gjorde lumpen och sedan åkte jag till Riksgränsen för att genomföra en freestylekurs som jag hittat.
Uppenbarligen låg det något i det gymnastikläraren sa om Panchos kropp i rörelse. Han skötte akrobatiken så pass bra att det inte dröjde länge innan han inledde en tävlingskarriär i freestyle och snart representerade Pancho också Sverige internationellt.
Freestyle bestod på den tiden av tre grenar – skidbalett, hopp och puckelpist. Panchos utveckling gick snabbt, och med hjälp av flera sponsorer kunde han år 1979 titulera sig som professionell skidåkare.
– En tung hjälm… det var droppen, förklarar Pancho som om det vore det mest självklara argumentet i världen.
Vid den här tidpunkten bodde Pancho i Storlien men det var i Tandådalen, Sälen, som han fick testa på den vidunderliga tävlingsformen speedski för första gången.
Panchos fallenhet för att lyckas så länge han fick ha ett par skidor under fötterna fortsatte att förvåna omgivningen, och det dröjde inte länge innan han också tillhörde den absoluta världseliten inom denna fartfyllda sport.
”Vi beställer in en runda cowboydryck till och hämtar andan i några sekunder från denna händelserika livshistoria som knappt kommit halvvägs.”
Vi beställer in en runda cowboydryck till och hämtar andan i några sekunder från denna händelserika livshistoria som knappt kommit halvvägs.
Vi har nu kommit fram till 1985 – tiden då man… just det, åkte skidor på biltak. För att förtydliga detta, något märkliga fenomen, så gick det alltså ut på att man lät skruva fast ett par skidor på takräcket på en bil, varpå föraren tryckte plattan i mattan för att sedan låta den aerodynamiska positionen hos skidåkaren (som alltså då stod på bilens tak) avgöra den slutgiltiga hastigheten.
Pancho berättar vidare att han och hans vänner experimenterade med formen på hjälmarna och dåtidens spoilers som bestod av några brödlimpor som stoppades in under kläderna.
1985 och 1987 slog Pancho nytt världsrekord i denna udda företeelse med den svindlande farten av 207 respektive 215 kilometer i timmen, ståendes på ett biltak.
– Det var dags att ge något tilllbaka till sponsorerna. Detta fanns i varenda jävla tidning!
1988 lade Pancho även speedskikarriären på hyllan trots att han blev erbjuden en plats i den svenska landslaget under olympiska spelen i Albertville 1992, då sporten för första gången var en demonstrationsgren.
– Jag tackade förstås nej. Jag skulle aldrig ställa upp i ett OS. Jag hade redan upplevt det där en gång… att göra en sport så osexig att ingen vill hålla på med den.
Nej, det blev aldrig några olympiska spel för vår cowboy, men 1989 träffade han kärleken, vilket också är en imponerande bedrift. Paret bodde och arbetade då i Riksgränsen och han hade nu också formellt bytt förnamn till Pancho – namngiven efter den mexikanska revolutionären Pancho Villa, då ingen längre kallade honom för Pär.
Hans dåvarande flickvän var givetvis också en fri och konstnärlig själ och antog efter en snöig bilresa på väg hem mot Riksgränsen det passande efternamnet Snöfall.
”Jag ville inte gifta mig… jag tror inte på sådant. Men vi gifte oss ändå när jag ändå skulle in och besikta bilen i Kiruna”
– Jag ville inte gifta mig… jag tror inte på sådant. Men vi gifte oss ändå när jag ändå skulle in och besikta bilen i Kiruna. Planen var att skilja oss direkt efteråt, men det tog några månader innan vi tog tag i saken… tur det, annars hade det väl aldrig blivit av.
Hela bröllopscirkusen var alltså bara ett sätt för detta udda par att få dela namnet Snöfall och varken bröllopet eller skilsmässan påverkade deras i övrigt kärleksfulla relation – som varade i flera år efter att de rent formellt skilt sig kort efter bröllopet.
Vi skrattar högt åt denna oerhört originella kärlekshistoria innan saloonen tids nog stänger och vi beger oss hemåt samtidigt som Pancho sveper i sig den sista skvätten bourbon.
Vår tid med Pancho är (tack och lov) inte över, och redan dagen därpå möter vi upp honom i skidsystemet i Borgafjäll. Han är givetvis klädd i full cowboymundering som kompletteras med röda bakistegspjäxor och spjutformade BBR-skidor från Salomon – som enligt Pancho själv är den bästa utrustningen som någonsin tillverkats. Att de tokhajpade skidorna blev en total försäljningskatastrof för fransmännen behöver vi inte gå in på i detalj den här gången.
Vi ifrågasätter inget utan ger oss istället ut i Borgafjälls backar som är folktomma och inbjudande. Pancho visar prov på en helt unik åkstil som sker vilt utan stavar; en lång vänstersväng mynnar ut i två korta svängar som i sin tur följs upp av en ännu längre högersväng innan tre riktigt snabba svängar avslutar den udda åkrytmiken.
– Jag tänker musik och åker med melodi, förklarar Pancho med sin sedvanligt självklara ton innan han åker vidare.
Vi beger oss ut i skogen som är pudrad med några centimeter lössnö. Pancho viner ned mellan träden i full kareta, fransarna från vilda västern-stassen fladdrar, och han imponerar minst sagt på oss övriga ynglingar vars karisma bleknar i skuggan av denna snart 70-åriga man.
Att åka lössnö är inget nytt för Pancho Snöfall. Redan 1991 avgjordes vad som mycket väl skulle kunna vara världens första tävling inom friåkning (då kallat extremåkning) – World Extreme Skiing Championships, WESC i Valdez, Alaska och Pancho skickade in en ansökan om att få delta i nästa års upplaga efter att ha läst om tävlingen i Powder Magazine.
”Pancho Snöfall hade på den tiden figurerat i ett reportage i tidskriften Aktuell Rapport, vars primära innehåll bestod av pornografi, och detta blev det enda underlaget som Sveriges egna cowboy överlämnade till tävlingsarrangörerna.”
– Jag skickade givetvis in hela tidningen, säger Pancho och skrattar samtidigt som han rättar till sin fluffiga huvudbonad.
Även om Pancho porträtterades med kläderna på i denna moraliskt tveksamma porrblaska så var svaret tydligt från ledningen: »You’re in the competition«.
Därmed kunde Pancho korsa Atlanten för att genomföra sin första friåkningstävling år 1992. Succén inom friåkning uteblev dock i jämförelse med Panchos tidigare bedrifter inom freestyle och speedski och tids nog ledsnade denna udda atlet också på att tävla överhuvudtaget.
– Jag fick nog av domarsporter och slutade tävla. Men 90-talet var mitt bästa decennium som skidåkare, jag jobbade halvtid och åkte massor av skidor.
Pancho levde livet i Riksgränsen och fortsatte bana väg för svensk skidåkning efter hans tävlingskarriär. Han var bland annat en del av den mer eller mindre uttalade gruppen Gränsens Fria Radikaler, startskottet till de legendariska skidfilmerna Free Radicals.
I samband med ett ägarbyte i Riksgränsen så sprack personkemin mellan företagets nya ägare och Pancho vilket, efter en lång historia, resulterade i att den sistnämnde tog pick och pack och flyttade till Narvik 2006 för att leva ett (i sammanhanget) normalt liv med ett vanligt jobb.
2013 tog förhållandet med hans dåvarande sambo slut (som han visserligen skilt sig med för flera år sedan) och två år senare kom ytterligare en tung motgång – Pancho fick cancer i halsmandlarna.
– Jag har både rökt och snusat hårt i perioder, säger Pancho som en bidragande faktor till sjukdomen.
Efter cancerdiagnosen tillbringade han sex veckor på sjukhuset i Tromsö i Nordnorge. Under den tuffa tiden var Pancho, som precis skulle fylla 60, i kontakt med en ungdomskärlek från gymnasiet (nej, inte gymnastikläraren) som tids nog kom upp och bodde med honom på sjukhusets patienthotell.
– Allt fick ett lyckligt slut. Jag blev cancerfri, Lisa flyttade upp till mig och vi blev ett par.
Vinden hade vänt för Pancho Snöfall – och detta livsförändrande skede är också en av anledningarna till att vi idag står i liften tillsammans med en livs levande skidlegend.
Klockan närmar sig 12.00 och vi tar några åk till i skogen i Borgafjäll innan lunch. Pancho fortsätter att vina fram likt en fjällräv i den lösa snön innan han måste bege sig till Borgagården för att dona med diverse arbetsrelaterade sysslor.
Det är så hans liv ser ut idag, ett lugnt tempo som varvar skidåkning med en gnutta jobb, vilket han också märkbart trivs bra med. Pancho och Lisa är fortfarande ett par och hennes son äger Borgagården i Borgafjäll, vilket är den huvudsakliga anledningen till att de hamnade i denna charmiga fjällidyll.
Det finns massor att berätta om Pancho Snöfall med historier och anekdoter kring tropiska surfäventyr, stulna videoband, Powder 8 à la Snowroller, vilda skidshower och spektakulära krascher.
Historier från ett liv av skidåkning från Sveriges kanske mest passionerade skidåkare genom tiderna. Vår berättelse tar slut här men detta lär inte vara det sista skrivna ordet i historien om skidåkaren Pancho Snöfall.
