Fem snubbar och ett får: på skidor i Karakoram
Fem män, ett får och jakten på den perfekta vårsnön i en av världens mäktigaste bergskedjor. I det storslagna Karakoram i Pakistan finns varken mobiltäckning eller skyddsnät. Här sker skidåkningen på en höjd där en helt vanlig topptur blir en kamp för lungorna.
Text och bild av Martin Bissig
”Du är från Alperna och ska till Pakistan för att åka skidor. Varför?” Den frågan får jag så ofta veckorna innan avfärd att jag till slut slutar ge långa svar. ”Varför inte?” brukar jag säga och le. Samtidigt avråder Schweiz utrikesdepartement officiellt från resor till Pakistan, och på papperet ser en expedition alltid rätt avslappnad ut. Några dagar i tält, fina turer, snö och sol. I verkligheten är det en helt annan sak.
En ”lugn” tur på 1 500 höjdmeter i Alperna blir på över 5 000 meter en uppgörelse med lungorna. Det kräver mer än äventyrslust, och det kräver också mycket förståelse från dem där hemma som låter oss dra iväg i veckor. Min fru är van vid mina frånvaroperioder.
”Hon har aldrig känt mig på något annat sätt”, säger jag när folk frågar. Men det betyder inte att jag tar det för givet.
Äventyret kallar
Det börjar som det ofta gör, i en stolslift. En freeridedag i januari 2026 i Davos nämner Dany i förbifarten att han planerar en topptursresa till Pakistan i maj, och att någon kanske måste hoppa av. ”Om du behöver en ersättare ställer jag upp”, säger jag innan hjärnan hinner bromsa. Dany viftar bort det. ”Ersättare eller inte, du är välkommen ändå.”
Jag har varit i Pakistan tidigare, som fotograf på en mountainbike-expedition mot K2 Base Camp på Baltoroglaciären. Det var en av de tuffaste och mest imponerande resor jag gjort, så att säga ja den här gången var enkelt. Vi väljer maj för att snötäcket då brukar ha satt sig, lavinläget kan vara mer hanterbart och temperaturen i läger mer rimlig.
Vi är fem stycken, alla med olika profiler. Dany är vd på ett större schweiziskt resebolag, före detta orienterare och maratonlöpare. Flavio jobbar med IT-support på samma bolag och är yngst i gänget, splitboarder som lägger all fritid på brädan eller cykeln. Andrea är bergsguide från Davos, klar med sin examen 2019 och utan tidigare skidtur utomlands. Paul är den som utbildar bergsguider, en guide som andra guider lutar sig mot.
”När Paul är med på resan vet du att säkerhetskedjan är solid”, säger Andrea en kväll vid middagen. Jag är samtidigt tydlig med min roll. Jag är rookie i det här sällskapet och vet att jag, trots förberedelser, kan bli den svagaste länken. Det accepterar jag innan biljetten ens är bokad.
Förberedelserna börjar med prylar jag inte har i min vanliga quiver: sele, isskruvar, stegjärn och isyxa. Dany lånar ut allt jag behöver. I början av maj flyger vi till Islamabad via Istanbul och hinner spendera en dag i huvudstaden innan inrikesflyget till Skardu. Nästa morgon lyfter vi tidigt, och flygtimmen nordost är bland det mest spektakulära jag varit med om. Karakoram breder ut sig utanför fönstret, och Nanga Parbat står nästan i ögonhöjd. 8 126 meter, nionde högst i världen, och en vy som får en att glömma att andas.
På plats
I Skardu möts vi av den lokala crewet med en värme som sätter tonen direkt. Tre jeepar står redo, två för oss och en bara för utrustning, kök, mat och tält. Vi har över tio timmars körning framför oss till Shimshal. Vägen till Karakoram Highway är numera asfalterad, och stora delar går på bra väg. Men sista två och en halv timmen mot Shimshal är fortfarande smal, utsatt och full av stensläpp och trånga passager.
Shimshal ligger på drygt 3 000 meter och räknas som den högst belägna byn i Hunza-regionen. I århundraden gick det bara att ta sig hit med flerdagarsvandring, och vägen till Karakoram Highway blev klar först 2003. Efter elva timmar i jeep är jag mest glad att vara framme.
Vid gruppmiddagen i Shimshal gapar en stol tom. Flavio är dålig i magen, troligen något från Islamabad. ”Det är risken när du äter ute innan”, konstaterar Dany torrt. De bestämmer sig för att stanna en extra natt i byn medan vi andra går ut morgonen därpå.
I dagsljus ser jag Shimshal på riktigt: torra åkrar, enkla hus och barn i skoluniform på väg till lektioner som om det vore vilken vardag som helst. Kontrasten mot Schweiz är så stor att jämförelser blir meningslösa. Vi drar i väg med runt tio bärare och lika många åsnor. Med oss går också ett får. Den har en enkelbiljett, och det låter brutalt, men i de här isolerade dalarna finns ingen infrastruktur och inga matleveranser. Om det inte bärs upp av människor eller djur så finns det inte där uppe. Vårt mat går alltså på egna ben.
Det är i början på maj och jag gissar att temperaturen ligger runt 25 grader. Strax under 4 000 meter slår vi upp första lägret på en platå och planerar två nätter för att börja vänja kroppen vid höjden.
När vi kommer tillbaka har Dany och Flavio anslutit. Flavio ser bättre ut men är fortfarande svag. ”Jag klarar det”, säger han. ”Vi går vidare i morgon.”
Nästa lägerplats är oklar på förhand. 4 400, 4 600 eller 4 900 meter beroende på snön. Vi går förbi kartpunkten och hittar kökstältet redan rest på 4 650 meter. Där blir vi kvar i nio nätter. 4 650 meter är nästan Mont Blanc-höjd, men här är det inte en toppnivå, det är startlinjen. Det är en del av det som gör Karakoram speciellt: skidåkningen börjar där den tar slut i Alperna.
Lägret ligger på en rasbrant, och redan härifrån kan vi spana linjerna vi vill ge oss på. Det som förvånar mest är värmen. Utan vind och i solen går det att glida runt i shorts och t-shirt på 4 650 meter. Samtidigt skämmer ett tremanna-team i köket bort oss med olika menyer till frukost, lunch och middag. På den här höjden handlar kaloriintag samtidigt mindre om njutning och mer om att överleva dagen.
Acklimatisering
Medan den lokala crewet fixar logistiken gör Paul och Andrea det de alltid gör: granskar snötäcket. De gräver profiler, kollar lager och håller koll på naturliga släpp i omgivningen. ”Snön är oförutsägbar i de här temperaturerna”, säger Paul på kvällen. ”Vi måste starta tidigt och vara nere innan eftermiddagssolen tar.” Han säger det utan drama, och det är precis därför det känns tryggt att ha två guider i laget.
På den första riktiga turdagen ringer alarmet 03.45. Frukost 04.00, avmarsch 04.30. Minusgrader, pannlampa och först några höjdmeter till fots med skidorna på ryggen innan stighudarna åker på. Efter bara några hundra meters rörelse inser jag att jag klätt mig för varmt. Klassisk nybörjarmiss i ny miljö.
Dany kommer direkt från en Nepalvandring nära 6 000 meter. Paul har guidat flera turer över 4 000 meter veckorna innan. Andrea har sovit i höghöjdstält i två veckor. Jag och Flavio är de enda utan föracklimatisering. Det märks.
Tempot är högt, för högt. Vid knappt 4 900 meter når vi ett pass, svänger vänster, sätter på skarjärnen och traverserar glaciären. Det blir tydligt att Flavio och jag inte kan hålla samma fart som de andra tre. ”Ni går före”, säger jag till Paul. ”Vi kommer i vår takt.” Vid 5 400 meter bestämmer vi oss för att vänta medan de andra fortsätter mot en topp runt 5 800 meter.
Vi sitter i snön med solen från ovan och reflektion från underlaget, och försöker bygga ett enkelt solskydd med skidor, snowboard och jackor. Tre timmar går långsamt, och huvudvärken kommer smygande. Vid elva är de andra tillbaka. ”Sista 100 höjdmeterna var slit”, rapporterar Dany. ”Djup snö och mycket jobb i dag.”
Vi åker ner tillsammans. Underlaget är fruset, men solen har byggt ett lager på cirka tio centimeter vårslush ovanpå. Vi skriker rakt ut i svängarna som ungar på säsongens första snödag. En nedfart som betalar tillbaka för allt slit upp.
På kvällen i lägret mäter vi syremättnad med pulsoximeter. Flavios värden är kritiska. Om han inte aktivt tar djupa andetag droppar han under 70 procent, och han har huvudvärk. Det är en tydlig varningsnivå för höjdsjuka. ”Du går inte upp i morgon”, säger Paul. Det är ingen diskussion, det är ett besked. Flavio nickar.
I replag
Nästa morgon delar vi upp oss. Dany, Andrea och Paul går tidigt för att rekognoscera mer. Jag följer först med drönaren, och från luften ser de ut som tre svarta prickar på ett vitt papper. Sedan går jag tillbaka till lägret när en snöby som pågår i runt nittio minuter trycker in mig i tältet.
När vädret sen lättar och några centimeter nysnö hamnat på backen går jag upp i min egen, långsamma takt. Jag håller pulsen medvetet låg, aldrig över 120, och tar mig till 4 900 meter och tillbaka utan att höjden knäcker mig. Liten seger, stort leende.
En annan dag går vi med stegjärn och inknutna i replag upp mot en liten topp. På eggen går vi steg för steg, tätt ihop. För de andra är det vardag, de rör sig hemma i den här terrängen. För mig, med begränsad erfarenhet av alpinism och högfjällstoppturer, handlar det mest om tillit.
”Det var mindre dramatiskt än jag föreställt mig”, säger jag till Paul efteråt. Kanske mest för att jag var inknuten med Paul.
Alla jagar sina egna mål. Dany vill samla höjdmeter och turas om att ta med någon som hans ”offer”, som han skämtar. Flavio återhämtar sig snabbt efter sin svacka och börjar leta branta couloirer som splitboarder. Andrea och Paul fokuserar på det som alltid ligger överst hos en guide: att få ner gruppen hel. Själv dokumenterar jag allt med två kameror i höftväska, drönare och några actionkameror. Nästan tre kilo fotoprylar, noga utvalda. Varje kilo känns här uppe.
Det som hela tiden ligger som ett lock över oss är inte bara väder och objektiva faror, utan att det saknas räddningskedja. I Alperna är en skada ofta ett problem. I Karakoram kan den bli livshotande. Någon helikopter som dyker upp efter några minuter finns inte. Evakuering måste gå via pakistanskt militärflyg, och det är byråkratiskt, långsamt och dyrt, om det ens blir av.
Karakoram-anomalin
”Det viktigaste målet på en expedition som den här är inte toppen”, säger Paul en kväll. ”Det viktigaste är att alla kommer ner i ett stycke.” Riskhantering slår prestation, punkt.
Vi rör oss i ett geologiskt aktivt område som saknar motsvarighet i Alperna. Karakoram rymmer, på en yta som inte är mycket större än Schweiz och Österrike tillsammans, fem av världens fjorton 8 000-metersberg, däribland K2 och Broad Peak. Dessutom finns över sextio 7 000-meterstoppar och hundratals 6 000-meterstoppar, många fortfarande namnlösa och obestigna.
Samtidigt är glaciärerna här märkligt stabila jämfört med Alperna. Forskare kallar det ”Karakoram-anomalin”: särskilda klimatförhållanden, mycket vinterprecipitation och skyddande gruslager har gjort att många glaciärer varit konstanta i decennier, eller till och med vuxit. För oss på skidor betyder det dynamisk men ofta pålitlig glaciärterräng.
På tredje dagen kommer utlovat snöfall och vi tar en vilodag. Vi ligger i tälten, läser, slumrar, äter. Dagen efter ligger nysnön där, och det blir resans bästa åk. Startar vi tillräckligt tidigt får vi en frusen bas med lätt puder ovanpå. Men så fort solen går upp runt 05.45 värmer det snabbt, snön blir tung och vid lunch känns det som att snön vill dra av dig pjäxorna ur bindningarna. Vi lär oss jobba med tiden, inte mot den.
Reflektion
Efter drygt tio dagar i baslägret river vi tälten. Nedfärden tar oss tillbaka till en annan värld. För varje hundra höjdmeter ner stiger temperaturen och lager efter lager hamnar i ryggsäcken. När vi är tillbaka i Shimshal på 3 000 meter är det sommarvärme igen, och kroppen behöver en stund för att förstå att den tunna luften är borta. Det är märkligt att plötsligt kunna andas utan att tänka på det.
När jag sitter i Skardu i slutet av resan kommer frågan tillbaka: varför Pakistan? Det finns enklare ställen att åka skidor på. Vill du ha puder behöver du inte sex dagars resa bara för att klicka i. Vill du samla snabba höjdmeter är Verbier eller Chamonix mer effektivt. Här kräver varje uppstigning flera gånger mer än man är van vid hemma.
Men det är inte poängen. Det handlar om bandet i en grupp som måste lita på varandra i en helt isolerad miljö. Det handlar om att jag, som aldrig riktigt varit den som öppnar något nytt, plötsligt åker linjer som troligen aldrig åkts tidigare. Och det handlar om känslan av att fungera i Karakoram, inte som turist eller konsument, utan som del av ett litet team som hanterar risk tillsammans och respekterar berget.
Äventyr, inser jag tydligare än tidigare, handlar inte främst om perfekt snö eller snabbast ner. Det handlar om att kliva ur komfortzonen och in i en värld utan service och utan skyddsnät. Där är det inte prylarna som är din viktigaste livförsäkring, och inte heller formen. Det är laget.
Fem av oss tar oss tillbaka till Shimshal. Fåret stannar på berget. Inshallah.
