Drömbildsjakten – del 1

Fredrik Schenholm är fotografen som vurmar för vulkaner och skidäventyr. Efter en skidresa till några av Ecuadors högsta eldsprutande berg i december 2008 smälte passionerna ihop till en fix idé – att fånga en skidåkare med en vulkan i bakgrunden. Hans dille efter drömbilden skulle dock innebära fyra och ett halvt år av diverse utmaningar.

PROLOG – TANKEN SLÅR ROT 

Efter att ha slagit sig in i den mördande konkurrensen bland skid- och äventyrsfotografer i början av 2000-talet satte sig Fredrik Schenholm hösten 2005 i skolbänken på Institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet. Detta gjorde den långsmala, energifyllda och envisa unge mannen vid sidan av sitt framskridande professionella fotograferande. På schemat stod geologi,”vetenskapen om uppkomst, sammansättning och förändring av jordskorpans berg- och jordarter”. Dessa högre studier skulle komma att spela en central roll i den maniska jakt efter en specifik bild som Fredrik Schenholm bedrev från december 2008 till april 2013.

Hur kom du på tanken att fotografera en skidåkare framför en lavasprutande vulkan?
– Jag har alltid varit fascinerad av vulkaner. Under mina geologistudier lärde jag mig att det finns tre olika sätt att mäta höjden på ett berg. Det satte fart på ett projekt med den norske äventyraren Tormod Granheim. Målet med projektet var att åka skidor nedför världens tre högsta berg, enligt de tre olika definitionerna, berättar Fredrik Schenholm.

De tre olika varianterna att mäta bergshöjd är; från havsytan till toppen, avstånd från jordens medelpunkt till bergets topp och, slutligen, från bergets fot till dess topp. Om mätningen sker enligt den första metoden, den klassiska, är Mount Everest högst med sina 8 850 meter över havet. Fredriks norske äventyrskollega hade dock redan åkt skidor nedför detta berg år 2006. När fotografen ett år senare lärde sig att Chimborazo i Ecuador är högst om man mäter från jordens medelpunkt medan Mauna Kea på Hawai är högst från fot till topp, satte tankarna alltså fart – de två borde slå sina påsar ihop och klättra uppför dessa två återstående av världens högsta berg och sedan lägga sköna skidsvängar nedför.

Fredrik Schenholm förklarar hur projektet med världens tre högsta berg ledde till tanken om en bild med skidåkning framför ett vulkanutbrott:
– I december 2008 stod Tormod och jag på toppen av vulkanen Cotopaxi i Ecuador i Anderna. Det var en acklimatiseringstur för att några dagar senare klättra på Chimborazo, som var det egentliga målet med sina 2 168 meter mer från jordens mittpunkt jämfört med Everest, trots att det sett över havsytan ”bara” mäter 6 267 meter. Då fick en annan närliggande vulkan – Tungurahua  – plötsligt ett utbrott och jag tänkte: ”Shit va coolt, här måste jag ha en skidbild”, minns Fredrik Schenholm.

De varken hörde eller kände någon lukt från utbrottet på grund av avståndet och vindriktningen; det var en ren visuell upplevelse. Fredrik Schenholms tankar började snurra: Hur skulle han kunna komponera en skidbild med vulkanutbrottet? Men på över 6 000 meters höjd gick hjärnan trögt som en tugummikletig klockvisare. Moln drog in och det blev ingen skidbild. Fredrik Schenholm fotograferade dock Tormod Granheim stående med skidorna över huvudet och vulkanutbrottets grå askplym relativt långt bak i fonden.
– Det är en speciell bild för mig: Vi stod på världens högsta aktiva vulkan, det var snö och jag var där med en god vän. Det var det första vulkanutbrottet som jag såg live och varken jag eller Tormod hade en aning om att det var på gång. Det var en både märklig och mäktig bonus, berättar Fredrik Schenholm.

När de kom ner till baslägret på Cotopaxi på drygt 4 000 meters höjd, kunde Fredrik Schenholm inte släppa synminnet av vulkanutbrottet och tanken på en skidbild med vit härligt sprutande pudersnö och ett eldsprutande berg i bakgrunden. Tanken slog rot och växte. Den förgrenade sig sedan tills den kontrollerade varje liten del av av fotografens 195 centimeter från fot till knopp.

AKT ETT – FÖRBEREDELSER

När väl drömbilden etsat sig fast i ditt sinne och du kom hem från Ecuador-resan, vad gjorde du då?
– Jag blev besatt och insåg att man måste ha koll på vulkaner dagligen. Denna insikt gjorde mig till en tvättäkta vulkanforums- och vulkanbloggräv. Morgon, kväll och ofta middag kollade jag webbsidan Eruptions som ligger på Wired Science, forumtrådarna där är extremt snabba på att uppmärksamma vulkanutrbrott runt om i världen, berättare Fredrik Schenholm.

Den andra webbplatsen som han frekventerade likt en göteborgare drar ordvitsar var islänningen Jón Frímanns blogg om vulkanutbrott och jordbävningar på Island. Fredrik Schenolms dagligt trefaldiga nätkollande tog alltså sin start direkt efter Sydamerikaresan till Andernas vulkaner i Ecuador i slutet av 2008 och fortgick därefter i nära ett halvt decennium.

Förutom att skanna webben efter vulkanutbrott förberedde sig Fredrik Schenholm genom att tillsammans med Tormod Granheim resa till USA:s delstat Hawaii i januari 2009. Denna resa var ett led i ”Världens tre högsta berg-projektet” eftersom Mauna Kea är världens resligaste berg med sina 10 203 meter mätt från bergets fot på havsbotten till topp. Till toppen av denna inaktiva vulkan som också kallas ”Vita berget” är det oproblematiskt att ta sig – det går bilväg i princip hela vägen upp. Det går att åka skidor under januari till och med halva februari. När Fredrik Schenholm och Tormod Granheim kom dit mötte de ett gäng Hawaii-hippies som åkte skidor med supergammal utrustning. De hade kul tillsammans och en av dem berättade med emfas för Fredrik Schenholm om lavaflödena som rann längs kusten:
– It’s a life changing experience man, you have too see it!
Fredrik Schenholm skrattade och tänkte att det var en överdriven kommentar från en stenad och galen skidåkande hawaiiansk hippie.

På typiskt amerikanskt manér var dock lavaflödena inte särskilt tillgängliga – det var avspärrningar som hindrade besökare från att komma nära. Fredrik Schenholm och Tormod Granheim tog sig dock ändå på  armlängds avstånd från den rödorangea smälta och rinnande stenen. Det var första gången som Fredrik Schenholm kom så nära smält sten och, precis som skidåkar-hippien hade sagt, blev det en intensiv upplevelse att se flödet och känna hettan från den lysande lavafloden. Fredrik Schenholm beskriver känslan:
– Det var första gången som jag fick se materialet som jorden är uppbyggd av i flytande form. Det var så overkligt. Sten är ju något av det mest fasta och oföränderliga man kan tänka sig och så rinner det där framför dig som en trög, röd flod med en temperatur på över 1 000 grader celsius.

AKT TVÅ – MÅNGA RESOR, MÅNGA MOTGÅNGAR 

I mars 2009, två månader efter att Fredrik Schenholm stått och värmt sig vid flödet av så kallad Pahoehoe-lava vid Hawaiis kust, fick han via sitt fixerade vulkanstatus-surfande reda på att italienska Etna hade utbrott med ett lavaflöde från toppen. Den nu framlidne Fredrik ”Frippe” Eriksson (omkom på K2 augusti 2010) följde med som skidåkare på resan till Europas högsta aktiva vulkan. Med bil från Chamonix, färja ut till Sicilien och därefter tre timmars turande i motvind mot Etnas topp började vulkanen alltmer tränga sig på.
– Svavelångan från utbrottet brände i lungorna. Vi visste inte då att man behövde gasmasker för att filtrera bort de skadliga ångorna, berättar Fredrik Schenholm.
De två Fredrikarna nådde toppen trots motvind och giftiga gaser, men lavaflödet hittade de inte. Något utbrott kom inte heller. Däremot kom det in moln. Totalfloppen var ett faktum och antalet drömbilder på skidåkare med vulkanutbrott i bakgrunden på systemkamerans minneskort var noll.

Fredrikarna gav dock inte upp utan åkte vidare ut till ön Stromboli norr om Sicilien. De tog sig upp till toppen och fick där se vulkanen i sitt esse – röd lava sprutade ut från kraftern 200 meter ifrån dem och och marken vibrerade vid varje utbrott. Det finns inte någon snö på Strombolis relativt låga topp på 926 meter över havet, men där och då insåg Fredrik Schenholm att han i sin drömbild inte ville ha något gråsvart askmoln i bilden. Det är klarröda flygande lavabitar som skulle göra sig verkligt bra i fonden av den vita pudersnön.

Ett drygt år senare, i maj 2010, har Fredrik Schenholm ett inbokat jobb på en heliski-lodge på norra Island tillsammans med telemarksåkaren Per Jonsson och skidåkaren Fredrik ”Frippe” Eriksson.  Snön var vit och himlen blå på norra delen av ön, medan södra Islands luftrum var nerspytt av ett gigantiskt askmoln från Eyjafjallajökul som då hade haft en serie av utbrott som kom att påverka hela norra och centrala Europas flygtrafik. Efter att det inbokade jobbet var avklarat ville Fredrik Schenholm åka söderut och äntligen få till sin bild, men då hade de två skidåkarna ingen möjlighet att stanna kvar. Irriterad och nedslagen stod Fredrik Schenholm själv på södra Island och tittade på det mäktiga utbrottet. De naturmässiga förutsättningarna för att ta drömbilden var på plats eftersom det stora gråa askmolnet låg högt upp i himlen, medan den närmare vulkanens utbrottskrater lyste ilsket rödoranget, men en viktigt detalj saknades – skidåkare.

Ytterligare ett år passerar och i mars-april 2011 vinterseglar Fredrik Schenholm tillsammans med ett större sällskap skidåkare från Islands norra kust i 70 timmar mot den ensliga arktiska vulkanön Jan Mayen som tillhör Norge. Vulkanen på ön – Berenberg – som är 2 227 meter hög hade sitt senate utbrott 1985 och kanske var det dags igen 2011? Fredrik drömmer om ett utbrott när de efter en sjösjuk, kall och allmänt vidrig seglats når ön. De når toppen och får skidåkning i strålande sol nedför, vilket är tur på en plats som  snittar fyra och en halv soldagar per år. Röd och orange lava uteblir, det kommer inget utbrott. Jan Mayens natur går i en färgskala från vitt, via isblått och järngrått till kolsvart vintermörker. På väg hem igen drabbas besättningen av en storm, båten går på grund och efter en rejäl dos kalabalik och personskador (inga dödsfall) når de ändå en trygg hamn på Island igen.

En månad senare håller Fredrik Scheholm en fotokurs under en helg i Stockholm. På lördagskvällen ser han att en ny isländsk vulkan frustar, turen har nu kommit till eruption på Grímsvötn. En rad praktiska problem hopar sig: Fredrik Schenholm har sina skidgrejer hemma i Göteborg och det är en hel dag kvar av fotokursen. Han blir stressad. Väldigt stressad. Fredrik ringer sin sambo Linn och övertalar henne att packa hans skidutrustning för att sedan skicka den med någon främling på tåget från Göteborg till Stockholm. Han sover ingenting den natten, utan känner bara hur han håller på att missa ett unikt tillfälle att ta sin drömbild. När fotokursen är över har han bokat en flygbiljett från Arlanda till Keflavik, trots att många flyg är inställda och folk försöker ta sig från ön med den eldsprutande vulkanen. Fredrik Schenholm möter tacksamt upp den okände man på Stockholms central som har släpat med hans skidutrustning från Göteborg.

På Island möter skidåkarna Einar Steinarsson och Erin Jorgensen upp och planen är att gå upp på ett fjäll nära Grímsvötn och försöka få till en bild. När de når toppen sänker sig molnen över dem och bildprojektet går återigen i kras. När de håglöst skidar ner ser Fredrik Schenholm att han från detta fjäll har fenomenal utsikt mot Eyjafjallajökul, eftersom de lokala molnen inte skymmer sikten mot denna vulkan. Men då – i maj 2011 – har inte Eyjafjallajökul något spektakulärt utbrott att bjuda på. Det är ett år för sent. Fredrik Schenholm får en överväldigande känsla av att resan är ett dubbelt misslyckande. När de kommer ner från fjället slutar Grímsvötns utbrott och det kommer ingen ny chans när molnen skingrats. Drömbildsjakten slår i en svart botten där de misslyckade resorna till Ecuador, Etna, Stromboli, Eyjafjallajökul, Jan Mayen och Grímsvötn sluter sig som ett gäng mobbare i en ring kring honom och skanderar ”– Du kan inte plåta oss! Ha ha ha!”. Ridå.

Fotnot: Det här är den första av två delar i serien Drömbildsjakten

Foto: Fredrik Schenholm