Skidprofessorn Stephan Drake

Stephan Drake kan mycket väl vara den yraste människan jag någonsin träffat. Med en syn som inte skiljer sig nämnvärt från en mullvads och tillhörande glasögon, modell cola-botten, är det lätt att ta honom för någonting annat än det han egentligen är – nämligen en storabergsripper av rang, grundare av DPS och en av skidindustrins skarpaste hjärnor.

Hej! Mitt namn är Stephan Drake och jag har så många idéer i mitt huvud att det lyser ur öronen på mig
Foto: Johan JonssonHej Stephan! Tack för senast. Hur är läget?
Bara fint! Tack själv. Jag hoppas vi får åka ihop snart igen.

Hur var Alaska i år tycker du? Du har ju varit där massor av gånger.
Det var intressant. Framförallt av tre anledningar: vädret, helikoptrar och flygplan.

Alaska hade ett extremt dåligt snöår men vi chansade och åkte trots det dit i början av april. Det visade sig vara ett ganska bra val trots allt eftersom vi fick följe av ett par bättre snöstormar på vår väg dit och fick till några dagar med riktigt bra förhållanden.

För mig blev det även ett lite annorlunda sätt att närma sig bergen. I normala fall tar jag med min skoter upp dit och använder den och benen för att ta mig till åken. I år hade jag möjlighet att få några dagars heliskiing och sedan hade vi också en kortare campingtripp på en av de stora glaciärerna i nationalparken Glacier Bay.

Vi flög ut dit med Drake Olsen (samma pilot Jeremy Jones och hans crew använde i Deeper, reds anm). Underbar upplevelse. Att få komma ut till ett sådant ställe, och åka linjer som förmodligen ingen åkt tidigare. Det var stort!

Heliskiingen var bra för min skidåkning. I Alaska handlar allt om erfarenhet och ju fler helidrops man har desto lättare blir det att pusha åkningen framåt och vara mer bekväm i situationen. Men det starkaste minnet är ändå nätterna ute i Glacier Bay. Jag lever för den sortens skidåkning – att komma längre bort, och upptäcka nya zoner. Man blir aldrig mätt på de. Jag ser redan fram emot att åka tillbaka dit och utforska mer.

Johan Jonsson, Stephan Drake och Forrest Shearer rekar linjer i Alaska
Foto: Oskar Enander

Typisk campingmorgon ute på en glaciär väldigt långt bort från mobiltäckning. Stephan Drake krånglar med linserna
Foto: Johan Jonsson

Jag kan bara hålla med om att det var underbart där ute och hoppas på snart på en repris, men nu över till annat. Hur länge har du byggt skidor egentligen?
Det började med DB Skis 2002, så det är ungefär nio år. DPS grundades 2005.

Vad har du lärt dig längs den vägen som lett dig dit du är idag?
Det viktigaste är nog uthållighet. Det här är en nyckfull bransch och man kan inte ge upp i första taget om man vill bli långvarig. Det gäller att fortsätta jobba hårt – även vid motgångar.

Det vi (DPS Skis, reds anm) gjort faller utanför den konventionella skidindustrimallen och det är inte alltid lätt. Vi har fått kämpa med motgångar i alla led – design, produktion, logistik, ekonomi – men när det känns tungt, det är då man måste bita ihop extra hårt och inte vända ryggen mot de drömmar som gjorde att man startade.

Foto: Johan Jonsson

Stephan Drake mitt i lite typiskt Alaskashred
Foto: Oskar Enander

Vad är det viktigaste egenskaperna hos en skida enligt dig?
Först och främst balans. En skida måste ha perfekt balans mellan shape, flex och mounting point. Skidan måste vara lätt att få med sig in i svängen, ha en lättåtkomlig sweetspot i mitten av svängen och sedan förmågan att avsluta svängen med driv och kraft på dalskidan. Dessa tre variabler måste sammanfogas på ett smidigt sätt. Då närmar man sig den perfekta skidan och den perfekta svängen. När man har balansen kan man börja mixtra med kraften, reaktiviteten (hur skidan svarar, reds anm) och vikten på skidan.

Dina skidor är gjorda av kolfiber. Vad är största skillnaden mellan dem och vanliga skidor?
Våra skidor tillverkas av prepreg kolfiberlaminat (Googla prepreg för förklaring, reds tips) och det är de enda skidorna i världen som är gjorda av det. Tänk rymdskepp och stridsflygplan. Det gör att skidorna är svarar bra och är kraftfulla men ändå väldigt lätta. Det gör också att de är sjukt lätt att lägga om svängarna med samtidigt som vridstyvheten är otrolig. Det är en markant skillnad mot alla andra konstruktioner på marknaden och när man väl testat känns vanliga skidor gjorda av glasfiber och metall livlösa.

Produktutveckling
Foto: Oskar Enander

Hur kommer skidorna se ut om tio år?
Bra fråga! Jag tror att den shapen som är på våra Wailer 112RP kommer att blir standard på många skidor oavsett bredd på midjan. Rocker fram och bak och ordentlig skärning under foten är det nya vilket ger möjlighet till fler variationer inom designen av skidor. Det är det bästa av två världar: den sköna känslan av en bra puderskida tillsammans med egenskaper som gör att den fungerar på hårt underlag också. Det är en kombination som vi tror är grymt bra för alla typer av skidåkare.

Men är det möjligt att veta? För tio år sedan tror jag inte direkt att vi hade gissat rätt angående dagens skidor. Eller hade du gjort det?
För tio år sedan visste jag att puderskidor skulle utvecklas mot designen på saker som användes vid vattensport som surfbrädor och vattenskidor. Men självklart är det svårt att veta detaljerna.

En väldigt speciell skida (de tre ”bulorna” längs kanterna är för att få grepp på hårdare underlag) Foto: Johan Jonsson

En skarp hjärna Foto: Johan Jonsson

När vi var i Alaska hade du ett par ja, konstiga skidor; Spoon. Kan du berätta lite om dem?
Spoon är starten på utforskandet av konvexa belag. Grundidén är att vanliga skidor, med platt belag, tappar flyt när de är ordentligt kantade i djupt puder. Konventionella skidor är också svårare att slajda ut i pudret än en skida med konvext belag, eftersom det är för mycket lateralt motstånd (motstånd i sidled).

Konvext belag
Foto: Johan Jonsson

Hur i hela fridens namn kom du på idén med Spoon-skidan egentligen?
Jag körde catskiing i Colorado en dag i ganska flack terräng och kände att skidorna liksom tappade flyt i vissa lägen. Där och då började jag tänka på hur det skulle vara möjligt att utveckla någonting annorlunda och började leka med tanken på någon form av utbyggnad av kanterna på skidorna för att få mer flyt när skidan ligger på kant. Men efter ett tag kom jag fram till att det bästa var att jobba med vinkeln på belaget.

Spoon-skidan in action
Foto: Oskar Enander

Kommer Spoon att ändra puderskidåkningen på samma sätt som fatskis eller rocker gjorde?
Det är svårt att säga men än så länge har experimentet varit grymt och vi försöket sätta skidan i produktion så fort det bara går. Generellt sett kan man dock säga att designen på Spoon än väldigt mycket mer puderspecifik än rocker och det är en skida som är ganska klurig att få till i produktionen. Rocker gör att skidorna blir bättre i flera olika förhållanden, medan ett konvext belag fungerar bäst i puder. Självklart är målet att utveckla skidor med konvext belag, men med mer mångsidighet.

Det jag kan säga är att när man väl har upplevt känslan av att lätt kunna växla mellan att carva och slajda i puder är det ganska svårt att nöja sig med den mer endimensionella känslan man får av skidor med platt belag. En del av materialet i videon nedan talar för sig själv – det är någonting unikt, och har enligt mig öppnat dörrarna till en ny pudervärld.

Det går inte att säga så mycket mer än att det ser intressant ut. Själv åker jag på Nordica-skidor med platt belag och är sjukt nöjd med det. Det bör dock nämnas, att jag innan varje säsong tänker ”Jag ska nog hänga skidorna lite mer i år, då blir det lättare att slajda ut dem, och de kommer att hugga mindre.”, och de två senaste säsongerna är det inte bara kanterna, utan även en del av belaget som jag ändrat vinkeln på. Kanske möts jag och skidprofessorn någonstans på mitten…

Text: Johan Jonsson