Drömbildsjakten – Del 2

Fredrik Schenholm är fotografen som vurmar för vulkaner och skidäventyr. Efter en skidresa till några av Ecuadors högsta eldsprutande berg i december 2008 smälte passionerna ihop till en fix idé – att fånga en skidåkare med en vulkan i bakgrunden. Dillen efter drömbilden skulle dock innebära fyra och ett halvt år av diverse utmaningar. Här följer dramats upplösning.

Här kan du läsa drömbildsjakten del 1>>

AKT TRE – ASIEN KALLAR

Likt många asiatiska köks fäbless för smårätter började Fredrik Schenholms resor till Asien för att fånga sin vulkanskidbild med en iransk mumsbit. I maj 2012 tog fotografen återigen sällskap med norske Tormod Granheim. De styrde kosan mot Damavend som är Asiens högsta vulkan med sina 5 610 meter över havet. Både Fredrik och Tormod visste att det inte ens var tal om ett utbrott på detta berg som ligger drygt sex mil norr om huvudstaden Teheran. Tanken var att eventuellt påbörja det så kallade ”Volcanic Seven Summits”, det vill säga klättra och skida de högsta vulkanerna på världens sju kontinenterna. Även om Damavend är inaktiv så finns det fumaroler, vilket är öppningar och sprickor i jordskorpan som släpper ut gas och ånga från vulkanen. Fredrik och Tormod lyckades dock inte nå toppen på grund av intensivt snöfall i kombination med vind som skapade ett alltför lavinfarligt läge.

Okej, men nu måste du fått nog och varit trött på att jaga vulkanutbrott och snö?
– Nej då, efter sommaren 2012 fick skidåkaren Oscar Hübinette, som jag har plåtat mycket i schweziska Engelberg, idéen att vi skulle åka till ryska Kamtjatka och göra skidturer bland den vilda halvöns vulkaner, säger Fredrik Schenholm.
Kvantitativt verkade Kamtjatka lovande – 29 aktiva vulkaner och kallt klimat med mycket snö. De bokade flygbiljetter, tur och retur  i april 2013, och visste att det skulle blir svårt med visum och alla andra praktikaliteter. Skälet till att de bokade flyget på en gång var att de då skulle bli så illa tvugna att fixa allt annat och inte kunna dra sig ur reseprojektet. I slutet av 2013 får Fredrik Schenholm för första gången på länge positiva nyheter i sin jakt efter drömbilden:
– I min dagliga vulkankoll får jag syn på att en vulkan i Kamtjakta får ett perfekt utbrott med enorma lavafloder och ett vackert lavasprut. Det konstiga är att utbrottet fortsätter under hela vintern och jag följer det slaviskt. Vågar knappt tänka på att det kanske är över tills vi kommer till Kamtjatka i april. Tolbatjik, som vulkanen heter, blir därför det stora målet med Kamtjatka-resan.

Efter månader av förberedelser inför resan till nordöstra Ryssland och Kamtjatka-halvön, och år med resor till Italien, Island, Iran, Hawaii och Ecuador var Fredrik Schenholm i april 2013 äntligen på plats med en skidåkare. Efter en dryg vecka på den ryska vulkanhalvön med offpist-skidåkning och enklare toppturer kring skidorten Moroznaya, middagar med king crab och lokal vodka, samt betongstads-häng i Yelizovo och Petropavlovsk, drog äventyret med riktig vulkanskidåkning som de hade kommit för att uppleva äntligen fart i och med att de fick tag på en helikopter som kunde ta dem ut i vulkanernas vildmark.

Fredrik och Oscar satt i en stor orange-blå rysk transporthelikopter av typen MI8. Vid horisonten låg den aktiva vulkanen Tolbatjik med sin vita ångplym som steg rakt upp i himlen. Under dem bredde sig ett alpint vulkanlandskap ut sig med vit snö, svart aska och rödlysande lavafloder som ringlade sig nedför en av halvöns tjugonio aktiva vulkaner. De landade vid foten av Tolbatjik som reser sig 3 682 meter över havet. De packade ur tält, vatten och all annan utrustning, och lade alltsammans där de tänkte slå upp sitt basläger. Idéen var att från baslägret göra skidturer i tre dagar med lavasprutande Tolbatjik i bakgrunden.

Dagen därpå satte de kurs mot Tolbatjiks ståtliga topp med frisläppta hälbindningar och stighudar under skidorna. Snöns färg skiftade från vitt till svart. Den nyfallna askan skapade förunderliga mönster i snön. De gick lätt på skidorna för att inte slita onödigt mycket på stighudarna. Aska är som finkornigt krossat glas och sliter fort på utrustningen. Vulkanen frustade bakom dem. Tyvärr draperade låga moln vulkanen och de kom inte så högt. De retirerade och återvände först när mörkret hade nalkats.

Fredrik Schenholm berättar:
– Efter att ha försökt nå toppen av Tolbatjik med skidor och stighudar börjar vi vår nedfärd. Det har hunnit bli skymmning och vi hitter ett perfekt ställe där vi ser det röda utbrottet, vulkankonen och vi har ett okej snöfält för Oscar Hübinette att åka i. Jag riggar en blixt som ska lysa upp Oscars Hübinettes sväng, sedan slänger jag en snöboll för att visa exakt var jag vill att han ska köra, ställer in kamerans exponering, fokus och säger till honom att vara redo.

Ett litet prblem var att Tolbatjiks utbrott inte var så starkt denna kväll. Första dagen var utbrottsplymen flera hundra meter hög. Denna dag var den betydligt lägre. Men vi hade bara en chans så jag ville absolut ta bilden när det sprutade lava ur kratern, vilket vulkanen gjorde stötvis med intervaller på tio till tjugo sekeunder. Fredrik Schenholm berättar:
– Det var omöjligt att exakt förutse när lavan skulle komm ur kratern. En skidsväng går snabbt och vi kunde lika gärna få en bild med rödlysande vulkanutbrott i bakgrunden som en med ett svart stort berg. Till slut körde vi på chans. Jag smällde av en blixt och tryckte ner kamerans avtryckare när Oscar Hübinette körde igenom snöbollshålet.

När blixtljuset försvinner från den ryska kalla natten och Oscar Hübinette stannar i en stoppsladd lite längre ned tittar Fredrik Schenholm ner på bakstycket av sin kamera mot displayen – drömbilden sitter där.
– Jag tänkte att ”det här är helt sjukt!”, sedan zoomar jag in på displayen för att kontrollera att Oscar är skarp i bilden. Det är han. Sedan zoomade jag ut igen och alla bildelement som jag har strävat efter finns där: utbrottet, lavan som rinner, snön och skidåkaren, berättar Fredrik Schenholm.
Han fortsätter:
– Då var det god stämning på berget! Vi satte bilden. Jag kunde inte sluta att titta på den. Efter att vi hade kommit tillbaka till vårt basläger och lagat mat, låg jag sedan bara inne i tältet och tittade på bilden och försökte förstå att det var sant. Det var pur glädje – efter fyra och ett halvt års slit sedan starten Ecuador-resan i decemer 2008 var jag så himla tillfreds med att verkligen ha nått resultat.

EPILOG – DRÖMBILDSJAKTEN TILL ÄNDA?

Hur var det att misslyckas gång på gång?
– Blandat. För mig är det alltid häftigt att vara på vulkaner, även om man inte får någon drömbild. Tyngsta nederlaget var Grímsvötn i maj 2011 där jag var helt övertygad om att jag skulle få bilden. Några av de andra försöken var långskott där vi visste på förhand att chanserna var små. Jag har ju visualiserat hur bilden skulle kunna se ut och det gjorde Kamtjatka till världens bästa lekplats där alla möjligheterna med aktiva stora vulkaner och snö fanns. Det gick att fotografer ur flera olika vinklar eftersom vi kunde gå runt vulkanen, vi kunde dessutom komma relativt nära och lavan flög i luften, berättar Fredrik Schenholm.

Var du nära att ge upp?
– Nej, inte det minsta. Det har aldrig varit tal om det. Bilden fanns i mitt huvud hela tiden och det var aldrig ett alternativ att sluta jaga den. Efter samtliga misslyckade resor var jag bara på det igen och hängde framför datorn och hoppades på utbrott, säger Fredrik.
Han förklarar att han hela tiden hade både motivation och inspiration. Det var omöjligt att släppa något som han hade varit så nära att lyckas med. Dessutom visste han hela tiden att fler chanser skulle komma. Det som var så spännande i drömbildsjakten var enligt Fredrik Schenholm att det var så många parametrar som han inte kunde styra själv: vulkanutbrottet – det kan lägga av, blåsa åt fel håll, det kan vara för lite röd lava och för stor grå askplym, utbrottet kan vara på ”fel” plats i världen så att man inte hinner ta sig dit. Fredrik Schenholm förklarar hur han ser på det:
– Alla osäkra kort är en del av charmen. Det är naturens spelregler, punkt. Och förutom att naturen bestämmer så ska man dessutom på kort varsel få med sig en skidåkare dit.

Det är naturens spelregler, punkt. Och förutom att naturen bestämmer så ska man dessutom på kort varsel få med sig en skidåkare dit.

Vad skulle du säga har drivit dig i denna jakt?
– Upptäckarglädje. Envishet. Fascination av vulkaner – färgerna, skådespelet, kraften. Jag har fortfarande den här bubblande känslan inför vulkaner som jag hade när jag börjande åka skidor och fota i högalpina miljöer bland glaciärer, stora snöfält och höga klippor. Känslan är att det är mer vilja än kunskap. Det är lite farligt, men jag har väldigt kul och försöker förhindra att något dumt händer. Allt är möjligt. Man ser inga problem och kör på. Så känns det med vulkaner, säger Fredrik Schenholm.

Har pengar varit en faktor?
– Inte det minsta. Jag har aldrig reflekterat över kostnaderna. Jag har inte fått tillbaka det jag har lagt ut. Totalt har det defintivt varit negativt på penga-fronten, men positivt på upplevelser.

Har du försakat andra projekt eller uppdrag för drömbildsjakten?
– Nej, däremot har jag försakat chansen att ta drömbilden på grund av uppbokning på andra saker. Etna hade exempelvis många bra utbrott vintern 2012, men då var jag upptagen på andra håll. Jag hade en lucka i mitten av februari, men då fick jag inte med någon skidåkare. Etna hade då ett perfekt utbrott med en massa rödorange lava på kvällen och massor av nysnö. Jag satt och tittade på webbkameran och blev helt nere flera dagar efteråt. Satt i bil med Anneli Pompe någon gång efteråt och pratade om detta och hon sade ”Då är det bara en prioriteringsfråga: du vill det inte tillräckligt mycket.” Intressant tanke och hon hade rätt till viss del, men ville samtidigt hålla det jag lovat till olika uppdragsgivare.

Berätta om Kamtjatka: Tog du drömbilden?
– Både ja och nej. Det blev kanske inte världes mest spännande skidbild åk- eller kompositionsmässig. Sett till allt som var tvunget att klaffa – ja, absolut jag tog drömbilden. Men när man blir analytisk och ser bilden på skärmen hemma är det ändå saker som skulle kunna förbättras: vulkanutbrottet var lite litet, Oscars bakre skida är lite ghostad eftersom blixten inte riktigt tog där, det hade varit kul med lite brantare terräng och lite mer snö också…

Går drömbildsjakten vidare alltså?
– Jag kollar fortarande. Etna har varit aktiv, men det är dåligt med snö. Etna är ett bra skidberg så dit åker jag gärna. Island spanar jag också på. Med min lätt maniska och perfektionistiska läggning så har man svårt att bara släppa taget om sådana här fixa idéer.

Länk: Drömbildsjakten del 1 >>

Foto: Fredrik Schenholm