Garhammers Alaska: Del 2
Sebastian Garhammer utvecklar kärlek till sin skoter men tackar inte nej till helikopter när det bjuds. MSP kommer förbi och snor teamets helikopter några timmar!
Första provåket på nya skotern.
AK skotersafari
Min nya skoter, en 08 Yamaha 1000 kbk är helt überjävlig, jag älskar den! Vi väntar fortfarande på att vår helikopter ska komma till Haines. Under tiden har vi åkt skoterskidåkning. Vi kan ta skotern direkt från huset till ett närliggande område som kallas Sunshine Mountain cirka 10 minuter härifrån. Skidåkningen har varit fantastisk, skogsåkning med perfekt snö och en massa rollers som man kan jibba på. Det är skönt att få lite åkning i benen innan man beger sig upp på de riktigt stora åken med helikoptern.
 Snöröjning i fullt ös. |
 Ganska nöjd. |
Vädret är fortfarande stabilt och vi är inne på vår tredje blue bird-dag. Tyvärr så har våra skoterkompanjoner Mark och Stephan har haft problem med sina skotrar. På grund av detta har vi inte kunnat ta oss upp på glaciären med skotrarna som vi har planerat. Men det gör inte så mycket så länge man får åka skogslaps med perfekt snö i flera dagar i rad. Mitt pepp börjar absolut nå toppnivå och jag börjar känna mig riktigt redo för gnarlinjerna på toppen.
På toppen med ett fint åk framför oss.
Skotrar är grymma så länge de funkar
Mina schweiziska kompanjoner Bimba och Stefan har precis kommit hit. Det är dom jag kommer att dela helin med. Båda är riktigt duktiga snowboardåkare från Engelberg. Himmeln är fortfarande blå, helikoptern hade äntligen landat i Haines och jag var redo för att flyga. Dessvärre så hade vår kameraman Mark tagit beslutet att dra till Kanada för att laga sin skoter. Han hade kollat på väderraporten och fått för sig att det skulle snöa i tre dagar. Men som jag nämnde tidigare så kan man inte direkt lita på väderrapporten i Haines. Det visade sig att vi missade tre blåa dagar med perfekta förhållanden på grund av detta. MSP-grabbarna Abma, Hjorleifsson och Petit hade flygit och fått grymma grejer. Kul för dom! Hur som helst så fortsatte vi att köra laps på Sunshine Mountain som inte var så dåligt i sig. Fortfarande var det ganska så irriterande att veta att vi missade ut på tre perfekt blue bird-dagar. För att citera vad Set Morisson sa om Haines ” It’s not blue bird every day you know!”
 Schweizar-Stefan redo att hoppa in i helin. |
 Äntligen i luften. |
Äntligen i helin
Efter att ha missat totalt 5 perfekta dagars filmande så var vi äntligen redo att stiga in i helikoptern. Mark, kameramannen, var tillbaka och allt var klart. Vi steg upp halv sex på morgonen för att försöka få åka i det fina morgonljuset. Väl uppe i helikoptern så började vi leta efter en bra zon att börja i. Tydligen var mycket av de högre linjerna som vi åkte förra året väldigt beniga/steniga på grund av att det hade varit en ganska varm vinter. Jag tyckte dock att det fortfarande fanns en massa bra grejer att göra. Vi hittade en bra uppvärmningszon och började rigga upp för att köra. Kameramännen gjorde sig klara och jag droppade in efter en nedräkning från guiden. Jag körde på en rygg och efter första svängen så kändes snön riktigt bra, jag släppte på och körde 6-7 super-g svänger för att avsluta med ett mindre fartdropp på slutet. Schweizarna satte även dom sina åk. Allt kändes jättebra och vi var alla redo att gå på något större.
Uppvärmningsåket.
Foto: www.oskarenander.com
En helikopter mot ett sexpack öl
När vår guide Tim kom ner till oss så berättade han att MSP-killarna hade lånat vår helikopter för en liten stund och att de snart skulle komma tillbaka. De skulle använda helikoptern till att filma sin andra helikopter med, inga budgetproblem där inte. Det gjorde inte så mycket för oss då vi hade två linjer till utstakade lite längre bort i samma bowl som vi var tvungna att reka. Tim sa att det max skulle ta 20 minuter. Två och en halv timme senare stod vi fortfarande i foten av våra åk och väntade på helikoptern. Vi såg sakta hur ljuset försvann. MSP hade blåst oss på vår helikopter, jävla jänkare! När vi till slut fick helikoptern hade det dragit in ett molntäcke, dagen var över. Vi träffade MSP-killarna på fiket bredvid heliporten när vi landat. Men de var väldigt ödmjuka och bad så hemskt mycket om ursäkt. Steve Winter erbjöd oss alla en massa öl i baren som försoning, jag är svag för ölen och det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Avslutningsvis efter ett par öl så fanns inga arga känslor kvar. Jag var fortfarande nöjd med att ha fått in en ok linje med bra snö första dagen i helikoptern.
