BEIARN: Berget som aldrig blev

I Beiarn söder om Bodø finns ett berg med över 1 200 fallhöjdsmeter i perfekt lutning för skidåkning. Här fanns storslagna planer på en skidort med åkning som skulle utklassa både Hemsedal och Trysil. Men skrala kommersiella prognoser satte stopp för drömmen om Skandinaviens största liftburna fallhöjd. Följ med till den lika storslagna som ensliga dalgången Beiarn och det fenomenala skidberget Leiråtinden.

Vi följer väg 812 söderut från Bodø, förbi världskända malströmmen Saltstraumen och igenom det lilla samhället Misvaer. Vid Kykkelvatnet delar sig bilvägen och vi tar höger på väg 813 och är strax senare uppe på en vit och snöig högfjällsplatå. Denna fina vinterlördag i februari är det många bilar parkerade längs P-fickorna. Folk går på fjällturer, eller sitter inne, eldar och och myser i sina hyttor som ligger utsprida över fjällängarna. Lite längre bort åker vi förbi en pågående längdtävling.

I takt med att vår trippmätare börjar närma sig 10 mil sedan vi lämnade Bodø har vi hunnit nedför de rejäla backarna från den omkring 600 meter höga fjällplatån till de norra delarna av dalgången Beiarn. Vi åker längs med Beiarelva som matas av vattnet från alla glaciärer i södra delen av dalgången och som rinner vidare norrut mot Beiarfjorden. Här blir fjällen ståtligare och högre. Ett av de större och distinktare bergen som vi lägger märke till genom bilrutan är 1 246 meter höga Tellingen på vänster hand. Ett skidberg med bra turer på jämnbranta flanker runt 30 grader.

I boken ”Toppturer runt Bodø” av Torgeir Kjus från år 2013 finns just Tellingen med som en av 26 turer i Beiarn. Men vi stannar inte för Tellingen idag. Vi fortsätter med berg på bägge sidor om oss som dröser av potentiella turer: Stabben, Rønnåfjellet och Austfjellet på höger hand, Hammarnesfjellet och Muoidetinden när vi kikar åt vänster. Vi stoppar inte heller för dessa inbjudande skidfjäll. Vi ska vidare. Vi ska till vägs ände vid ”Staupåmoen” som vi inte ens får in på GPS:en i hyrbilen, och där ska vårt bokade boende på ”Beiarn Lodge” ligga. Ett logialternativ som rimligen bör vara ett riktigt komfortabelt ställe utifrån namnet att dömma.

– Hej och välkomna! Ni fann er fram hela vägen hit längst in i Beiarndalen, kul!, säger André Madvig Wagelid.
Vi är på parkeringsplatsen vid Staupåmoen, ett par rejäla stenstenkast från den bruna, enkla stuga som visar sig vara det reella bakom den lite mer fashionabelt klingande benämningen Beiarn Lodge.

André Madvig Wagelid som är född 1980 har åkt skidor i Beiarn och Bodø sedan 1990-talet. Han började med telis runt 1997, några år senare kom de första stighudarna till Bodø då en lokal entusiast hade varit bummare i Utah och tagit sig med ett par hem. André körde med träklossar och gummiband som hälhöjare på vägen upp. 2007 började knäna säga ifrån och den då 27-åriga André gick över till alpint. André tillhör en liten skara skidåkare som systematiskt och nitiskt har fortsatt åka skidor kring Bodø.

André driver nu den lokala guidefirman Albmi Adventures tillsammans med sambon Outi Johanna Lassila. Idag håller André en lavinkurs för ett par som studerar på universitet i Bodø.
– Vi ska gräva och kika på snötäckets stabilitet och åka skidor också, säger André om dagens lavinkurs.
André undervisar också på Bodø universitet om glaciärer, snökunskap och laviner.
– Men idag är det lika mycket praktiskt som teoretiskt. Det brukar bli bra när vi kombinerar då får man med sig mest kunskap om snö och laviner.
André och hans kursdeltagare beger sig iväg för att undersöka snön. Vi klistrar istället på våra stighudar under skidorna och gör oss klara för dagens projekt som är Beiarns Eiffeltorn. Platsen där det bara för en dryg handfull år sedan också fanns planer på att bygga ett skidsystem med Skandinaviens högsta fallhöjd och en gondol från dalgången rätt upp till topparna på 1 500 meters höjd.

”Varför inte börja med en riktig klassiker när vi är i Beiarn? I Paris går det fint att börja med Eiffeltornet, i New York med frihetsgudinnan, i Seoul kan man börja med att äta bibimbap. I Beiarn är motsvarade landmärke berget Leiråtinden.”

Vi är alltså vid Staupåmoen och Beiarn Lodge i Beiarn kommune i Nordlands fylke, 13 mil söder om Bodø. Bilfärden från Bodø här till parkeringen, där vi gör oss klara för topptur, är två timmar lång. Norges flyghuvudstad Bodø är ingen magnet för skidåkare som siktar på de norra delarna av landet. En förklaring till detta är kanske att det inte särskilt långt bort ligger tuffa konkurrenter. 30 mil norr om Bodö hittar vi stjärnor som Narvik och Lofoten, ännu en bit norrut kommer vi till Tromsø och närliggande skidåkningspärlor som Lyngen, Senja och Tamokdalen. Ingen lätt liga att vinna med andra ord.

De som ändå gör sig äventyret att ta med skidorna till Bodø hamnar oftast i Glomfjord, som ligger på kusten två timmars bilfärd söder om staden. I Glomfjord finns ett litet skidsystem som drivs av ideella krafter. Glomfjord har också flera bra toppturer där den riktiga klassikern Istinden startar vid toppen av liftsystemet. På halvön söder om själva Glomfjorden finns många fina skidturer som exempelvis Ronsfjellet och Reindalstinden. Det var också i anslutning till skidanläggningen i Glomfjord som Field Productions byggde sitt stora hopp med fjordbakgrund till Supervention II som hade premiär i oktober 2016.

Men vi är inte i Glomfjord nu. Från där vi traskar upp mot Leiråtinden är det 3 mil fågelvägen över glaciärer och fjäll västerut till Glomfjord och ytterligare 3 mil längre västerut är man ute i havsgapet. Strax sydväst här om Beiardalen ligger de stora glaciärerna Vestre Svartisen och Østre Svartisen som tillsammans bildar Svartisen – Norges näst största glaciär efter Jostedalsbreen. Svartisen ingår också i den stora nationalparken Svartisen-Saltfjellet som sträcker sig från fjordarna i väster till inlandet och Saltfjället österut ända bort mot den svenska gränsen.

Just jämförelsen mellan Glomfjord och Beiarn är intressant. Bägge två ligger alltså ungefär lika långt söder om Bodø. Det går ingen väg direkt mellan dem, eftersom det är glaciärer och fjäll emellan. Glomfjord har utsikten mot fjord och havsgapet, samt de lite spetsigare bergen som oftast är kring tusen meter höga, medan Beiarn är dalgången där känslan är lite ensligare, flera av bergen är större och sträcker sig upp emot och över 1500-metersstrecket, exempelvis Skjelåtinden som mäter hela 1 637 meter. Beiarn har också lite kallare klimat jämfört med Glomfjord ute vid kusten.

Men tillbaka till Paris och Eiffeltornet. Varför inte börja med en riktigt klassiker när vi är i Beiarn? I Paris går det fint att börja med Eiffeltornet, i New York med frihetsgudinnan, i Seoul kan man börja med att äta bibimbap. I Beiarn är motsvarade landmärke Leiråtinden – ett pang på skidberg som i bra, säkra snöförhållanden ger dig ungefär 1200 fallhöjdsmeter åkning direkt i fallinjen med lutning på mellan 25-35 grader. Det är faktiskt åkmässigt i full paritet med klassiska off pist-åk som Laub i Engelberg eller Langen i Stuben, St Anton. Skillnaden: du behöver gå upp själv. Klar fördel på Leiråtinden är dock att antalet andra skidåkare är försvinnande få.

Hajken upp är någon slags skön mix av lätt och brant, snösituationen gör det lätt att få fäste. Ett ovanlig stort regn har packat ett islager, men ovanpå det kom för någon vecka sedan 20 cm snö som har mjukat upp och mer eller mindre fogat sig samman och löst upp isen. Vi hör ljudet av våra svischande stighudar och skrapande skarjärn medan vi kliver upp mot landmärket ”Loftet” som ligger på 850 meter över havet.

Vi tar lite mer än tre timmar på oss upp till toppen, det blåser rejält sista vandringen längs kammen upp på Leiråtinden. Vinden avtar lite när vi åker ned. Branten ned från själva toppen är bedrövlig eftersom det dragit in moln och är lokal, total white out. Längre ned kommer sikten tillbaka och det går att stå på, vi håller vänster och undviker en bowl där vi sett brottkanten av en flaklavin när vi gick upp. Det är många skidsvängar från Leiråtinden ned till vår startpunkt, 1 230 fallhöjdsmeter totalt. Svängarna går från underbara i mjukt puder, till lite mer hårda där vinden förstört snön. Vi flyter på ned. Från svackan vid Loftet har vi sedan de sista sista sexhundra höjdmeterna ned mot parkeringen. Vi ser vi Beiarn Lodge där nere i dalgången. Det är ihållande 30 grader och vi sveper hela branten som en superstor shot med mjölsyra och i den glesa skogen mellan två raviner.

”Den så kallade ”Lodgen” är ett gammalt, rustikt trähus, ett mysigt hemmabygge känns det som. Furu på väggarna.”

Några timmar senare har vi gjort oss hemmastadda i Beiarn Logde: bäddat sängarna på den kalla övervåningen, förfasats över konserverna i skafferiet från 1970-talet och fått fyr i de två kaminerna i kök och vardagsrum. ”Lodgen” är ett gammalt, rustikt trähus, ett mysigt hemmabygge känns det som. Furu på väggarna. Kan en stuga var bättre placerad för toppturerna i detta område?

– Hej igen! Ni ser ut att trivas, säger André när han senare på kvällen efter att hans lavinkurs är klar kommer förbi oss på Beiarn Lodge.
Till ljudet av kaminens sprakande i vardagsrummet sätter han sig i soffan och berättar massor om Beiarns alla toppturer och lite om skidhistorien i området. ”Drömmeskogen” här bakom Beiarn Lodge mittemot själva Leiråtindsmassivet är ett åk som André älskar för att det ofta är bra snö, och lite lavinsäkrare bland träden. En historisk höjdpunkt var ”Pudderpåsken” 2004. Då drog André tillsammans med Remi Bendiksen. Bjarne Hunstad, Lene Pedersen, Sveinung Råheim, Hanne Bertnes Eriksen och Hilde Kristensen till Staupåmoen. Förhållandena var minst sagt bra:
– Varje morgon var gårdagens spår översnöade, vi hade 2 – 3 decimeter nysnö varje morgon. Det var så i fem dagar i sträck och det var magiskt.
Den snöiga påskveckan var så bra att de lokala åkarna faktiskt försökte hålla snacket om Loftet och Leiråtindens förträfflighet hemlig. De ville inte ha dit folk. Men senare släppte man detta och just upplevelse av påsken för tretton år sedan blev lite av startskottet för Beiarns goda rykte som ett fett ställe att åka skidor på.

Kulmen för Beiarns förträfflighet som skidresemål var kring 2010 då det fanns grandiosa planer på att utveckla ett skidområde med liftar. NRK Nordland rapporterade om projektet under rubriken ”Lover Nord-Europas råeste bakke”. Där det gick att läsa om att Beiarn skulle få en alpinanläggning som inte bara skulle bli unik i Norge utan i hela Nordeuropa med gondolbana, liftar, hotell och investeringar på hundratals miljoner kronor. Eldsjälen och initiativtagaren var Bengt Olsen, som då arbetade som ekonomi- och finansdirektör för datafirman DIPS ASA. Tanken var att Leiråtinden skulle bli Norges längsta alpina backe på nästan sju kilometer och en fallhöjd på över 1200 meter. Eftersom delar av skidåkningen skulle gå på glaciären, som ligger från toppen och nära 500 fallhöjdsmeter ned skulle skidåkningen kunna ske 365 dagar om året.
– Det var verkligen seriöst. Det var inte bara eldsjälen Bengt utan också en konsultfirma som jobbade med vinterresmål, en lokal förening här i i Beiarn, näringschefen i kommunen och Nord Norsk Reiseliv som var med på på noterna, minns André.
Men sedan slog verkligheten till när det började räknas på kostnader för att bygga anläggningen och hur mycket besökare som skulle behövas per dag för att få det att gå runt. Kalkylen gick helt enkelt inte ihop. Att planerna gick i stöpet är inget som bekommer oss tillresta svenska skidåkare. Vi valde Beiarn just för dess lite självständiga belägenhet och fina skidfjäll. Å andra sidan hade det varit riktigt cool med en anläggning i Norden där fallhöjden är 1200 meter och terrängen såpass brant som den är i Beiarn.

Kaminen sprakar vidare, våra stighudar torkar och vi fortsätter att småprata. Genom fönstret ligger Leiråtinden och väntar på nya skidspår. Imorgon är en ny skiddag i Beiarns vackra dalgång. I topptursboken räknar jag till 17 toppturer som är beskrivna i närområdet här i södra Beiarn. Vi har bara ett par skiddagar här i Beiardalen på denna resa, eftersom vi på samma resa även klämt in Glomfjord. På sätt och vis ett misstag. Visst hade Glomfjord både fina fjordvyer och bra skidåkning. Men Beiarn känns ruffigare, snösäkrare och det är inga omgivningar som du skulle swipat vänster åt om det hade varit Tinder för skidberg. Vi hade säkert kunnat spendera en månad här drygt 2 mil norr om polcirkeln mitt i ingenstans, i den bruna trästugan Beiarn Lodge vid foten av ett skidåkarnas norska Eiffeltorn.

Foto: Fredrik Schenholm