Grächen – Kinderparadis med mer att erbjuda

Ibland blir det bra, riktigt bra. Det har snöat mer än vad det gjort på de senaste tjugo vintrarna, berget bjuder på bättre åkning än man först trodde var möjligt och det bästa av allt: ingen mer än du verkar veta om det. Freeride besökte den schweiziska pärlan Grächen.

Erik lägger sköna svängar på Durlochhorn
Foto: Per Arnsäter

För strax över tre år sedan så lärde jag känna Danilo, en schweizisk bergsguide från St Niklaus, Wallis. För att göra en lång historia kort; tillsammans med sin sambo Jet köpte de hus i min hemby i norra Jämtland för att syssla med slädhundar och fjälläventyr. Danilo berättade då varmt om sina hemtrakter med 4000-meters toppar och glaciäråkning. Efter att ha spenderat en vinter i Arlberg och förra vintern i Kanada så blev det till slut Schweiz och skidorten Grächen för min del i år.    

Grächen är en liten by som ligger vackert på en platå 1617 meter över havet, med utsikt över Schweiz djupaste dal och med tobleroneberget Matterhorns topp i blickfånget på soliga dagar. Byn ligger 500 snirkliga höjdmeter över grannbyn St Niklaus i regionen Wallis. Det finns en stark bergführertradition i området och historierna är många om skäggiga män i läderhosen som klättrat både möjliga och omöjliga berg vid förra seklets början.

Gondolen till bergstation Seetal
Foto: Per Arnsäter

Grächen som skidort lockar med 299,5 soldagar per år och två barnområden som får det att vattnas i munnen på vilken skidåkande sjuåring som helst. Det är minst sagt ett paradis för barnfamiljer. Två gondoler, ett par sittliftar och några släpliftar finns på berget. Det blir därför lätt kö under högsäsong när tyskar och holländare ska bränna pist och dricka öl men tack och lov stannar barnen i barnområdet och föräldrarna i pisten.

Bortom Grächens kinderparadis hägrar stora ytor lättåtkomlig offpist som avnjuts ostört i veckor efter snöfall. Feta skidor och lavinpack lyser med sin frånvaro, vilket är förvånande men tacksamt för puderhungriga nordbor som en själv. Skall man åka lössnö så är det närliggande Saas-Fee eller Zermatt som gäller enligt hemmablinda bybor.

Skogsåkning när den är som bäst
Foto: Per Arnsäter

För att vara en skidort ”utan någon offpist” så bjuder Grächen på riktigt bra lössnöåkning. Högsta punkten i systemet är bergstationen Seetal på 2868 meter över havet som nås med både gondol och sittlift. Strax nedanför, på Durlochhorn 2723 meter över havet, utgår det ett antal lättåtkomliga åk som alla slutar nere i byn. De flesta åken börjar i öppna fält som leder ner i rännor och avslutas med skogsåkning, med både pillows och dropp av varierande storlek.

Bästa åket i systemet är en brant och bred ränna på över 700 höjdmeter som börjar strax nedanför Durlochhorn. Är man sugen på en hajk eller två så är alternativen många. Från bergstation Seetal går det att traska cirka 400 höjdmeter till Platthorn på 3246 meter över havet och under goda snöförhållanden kan man sen släppa på hela vägen ner till byn St Niklaus, sisådär 2000 höjdmeter längre ner. Hela skidsystemet ligger i västlig riktning vilket håller snön fräsch långt in i mars, trots rikligt med sol.

Många soliga dagar med kallsnö och skön åkning dröjer sig kvar i minnet från vintern som gått. Men det är särskilt en dag som etsat sig fast på näthinnan lite extra. Det var i början av mars och ett par veckor sen det senaste snöfallet. Det började snöa så smått på kvällen, morgonen efter låg det två decimeter på parkeringen och det snöade fortfarande. Bitvis under dagen så kräkte det ner nysnö. Nästa dag låg det mellan 40-50 centimeter nysnö på berget som tyvärr var insvept i en tjock, mjölkvit dimma. Bergstationen Seetal var avstängd på grund av lavinrisken i pisterna.

Vi åkte många korta skogsåk runt området som heter Hannigalp i liftsystemet. Kvällen kom och vi höll tummarna för solsken. Lördag morgon: strålande sol och klarblå himmel. Seetalhornområdet var lavinbombat och pistat, och liftarna gick. Det var episka förhållanden med en halvmeter nysnö och hela berget orört. Vi började med att åka gondolen upp till Seetal, därifrån åkte vi ner mot Plattja och sen upp igen med en skranglig gammal tvåsitslift. Ganska flack öppen åkning, perfekt som uppvärmning innan vi tog oss an de längre och brantare åken.

Erik lägger djupa svängar på Furggen
Foto: Per Arnsäter

Valet föll sen på en förhållandevis säker offpistrepa som vi kört tidigare under vintern. Som alltid körde vi check på tranceivers, samt spade och sond i ryggsäckarna. Första delen börjar cirka 200 meter till höger nedanför toppstationen där gondol och sittlift möts. Vi hukade oss under repet som skiljer pist från offpist, droppar in en och en och surfar i skön stil ner till en tran sport som skär tvärs genom åket. Vi fortsätter sen över transporten vidare på ett helt orört, böljande snöfält som breder ut sig med fina små klippor och sköna dropp efter tycke och smak. Vi åker strax under Seetalgondolen i cirka 400 meter innan vi viker av ner mot vänster där vi fortsätter ner i en bred ränna kantad av stora lärkträd.

Här blir vi påminda om den enorma kraft som kan släppas lös när snö kommer i rörelse. En lavin har släppt uppe på bergssidan och rasat genom rännan och sopat med sig träd av imponerande storlek. Vi håller oss på kanterna och utnyttjar den snö som fortfarande är mjuk. Efter ett tag övergår rännan i gles skogsåkning där vi studsar fram mellan snötäckta träd och stenar. Den sista biten blir lite trixig med tätare skog men vi glider ända ner till byn, och sen är det bara en promenad på fem minuter till gondolen och ännu ett ospårat åk på ca 1000 fallhöjdsmeter. Och efter en sån här dag står det klart; jag vet vilken skidort som jag tänker lägga första spåren i. Om och om igen. 

Fikarast på Wannihorn
Foto: Per Arnsäter

Text: Per Arnsäter
Foto: Per Arnsäter