Hercules Route

Det börjar och slutar med Dag Hammarskjöld. Däremellan blir det två flygkrascher, vildmarksbastu, en grekisk halvgud och en smula skidåkning. Följ med på Sveriges höga väg – Hercules Route – över Kebnekaisemassivet mitt i den lappländska vintervärlden.

”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då ska du se hur lågt det var.”

 

Textraden ligger som formen av en polcirkel mitt bland topparna i det lappländska fjällmassivet på baksidan av den nya tusenlappen. Citatet är hämtat från Dag Hammarskjölds postumt utgivna bok ”Vägmärken”. Den svenske diplomaten är mest känd för sin roll som FN:s generalsekreterare från 1953 fram till sin dramatiska död. Men i och med Riksbankens nya pengasedlar kliver den naturälskande och fjällvandrande mannen nu också fram i offentligheten. Blott 56 år gammal dog Dag Hammarskjöld i en flygkrasch på väg mot ett möte i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Planet störtade kort efter start. Både FN och svenska utrikesdepartementet har utrett haveriet utan att komma till någon säker slutsats huruvida det var ett sabotage eller inte.

En annan fatal flygkrasch tar oss drygt ett halvt sekel framåt i tiden – från södra Afrika och tidigt 1960-tal till de lappländska fjällen 15 mars 2012. Under den Natoledda militärövningen Cold Response kraschar ett norskt transportplan av typen Hercules mellan nord- och sydtoppen av Kebnekaises västsida. Samtliga fem ombord omkom direkt. Vrak och kroppsdelar hittades på glaciärerna i eftersöksarbetet dagarna därpå. Planet med anropsnamnet HAZE 01, som hade riktning mot Sverige, hade fått för låg flyghöjd av ledningen på Kiruna flygplats och inte heller själva haft tillräcklig kännedom om den den högalpina terrängen som de skulle passera för att ifrågasätta angiven flyghöjd som låg under Kebnekaises toppars altitud.

Och ganska exakt tre år senare står så skidåkarna Per Jonsson och Tomas Bergemalm mellan Kebnekaises nord- och sydtopp och kikar ned mot dess västsida. Med sig har dem de två unga norrmännen Bård Basberg, som tar stillbilder, och Magnus Davidsen, som dokumenterar rörliga dito. De har inte så mycket information om åket de har nedanför sig. Per Jonsson har hört sig för bland skidåkare och alpinister i sina hemtrakter kring Kiruna och Riksgränsen där han sedan länge har en husvagn permanent stående. På sina utslängda frågekrockar i de skidkulturella böljorna i norra Sverige har han fått ett enda napp: Micke Menna, som är Pers husvagnsgranne i Gränsen, tror sig ha läst om att någon har försökt åka skidor ned mellan topparna av Sveriges högsta berg i en skidtidningen från 1995. Annat än denna, varken bekräftade eller dementerade, tredjehandskälla har Per och Tomas inte mycket mer än sina alpina erfarenheter att luta sig mot. Filmaren Magnus upplever kylan som direkt plågsam, fotograf Bård har kalla fingrar och ett frostlager över sin mustasch. Den svenska marsvintern i landets mest högalpina delar är hård. Per som propsat på åket är nervös; ”hittar vi verkligen ned?” undrar han tyst för sig själv. Det har börjat mörkna och kamerorna är nedlagda. Till slut hittar de en punkt att repellera ned sig från och tar sedan sikte ned mot Rabots glaciär, som fått sitt namn efter franske Charles Rabot som var först med att 1883 bestiga Kebnekaises sydtopp. Snön är inte den bästa hela vägen, men de stora bergen och de lodräta stupen ramar in känslan och Tomas Bergemalm tar in hela upplevelsen och lagrar den med etiketten ”Resans bästa åk” i sin minnesbank. Solen är nu på god väg ned, mörkret tätnar. Men för inofficiella reseledaren Per Jonsson ljusnar det inombords – den rädsla som han känt före dem de facto gjorde åket och hittade en säker väg ned släpper långsamt taget.

Första dagen på den planerade stugturen – som norrmännen kallar ”Hercules Route” efter den kända flygkraschen, Per Jonssons anatomiska likheter med den atletiska halvguden Hercules från den romerska och grekiska mytologin, samt förebildsrutten Haute Route – lider mot sitt slut efter över ett halvt dygn(!) utomhus i vinterkylan. När de fyra når STF-stugan Sälka är det helt mörkt. Per Jonsson och Bård Basberg har kivats lite eftersom de varit oense om det var stugans ljus de såg på håll eller något annat. Magnus Davidsen kunde inte brytt sig mindre om deras munhuggeri.
– Välkomna! Men oj vad sena ni är, klockan är halv tio, säger stugvärden i Sälka.
När Magnus Davidsen anar värmen och vilan där inne i stugan faller han handlöst från stående rakt ned på sidan så att snön yr i nedslaget.

Just vilan och värmen i STF:s stugor var den bärande idéen när Per Jonsson och Tomas Bergemalm började fundera på att göra en svensk variant av Alpernas klassiska Haute Route, som går mellan schweiziska Zermatt och franska Chamonix. Per och Tomas ville finna Sveriges höga väg i området kring Kebnekaisemassivet. Tanken var att utgå från Kebnekaise fjällstation och därifrån ta sig vidare till STF-stugorna Sälka, Nallo och Tarfala för att därefter återvända till startpunkten. Detta med så lätt packning som möjligt – allt för att kunna röra sig fritt upp och ned för de stora svenska fjällsidorna. Fokus var friåkning i Lapplands vita vinterlandskap och inte att tillryggalägga så många kilometer som möjligt genom flacka dalgångar i skuggan av höga berg. De ville röra sig på och över bergstopparna. Per Jonsson förklarar:
– Tanken på att nyttja STF:s stugor föddes förra vintern. Jag har varit kors och tvärs över hela världen och åkt skidor, men inte utforskat så mycket på hemmaplan. Jag ville se vad Sverige hade att erbjuda och kolla hur det står sig mot Europa och övriga världen.
Förra vintern påbörjade så Per Jonsson och Tomas Bergemalm vad som nu verkar vara ett årligt återkommande projekt.
– Det hela började med ett vintercamp med tält vid berget Nallo förra året. Både jag och Tomas Bergemalm kände att vi måste göra detta igen! Vi var aldrig mot Kebnekaise-hållet på den första resan och ville fortsätta utforska de berg och åk som vi bara hade kunna skönja svagt vid horisonten.
Tomas Bergemalm fyller i:
– Tältlägret vid Nallo förra vintern var grymt. Inget snack om det. Men på en tälttur behövs mycket packning med tält, sovsäck, liggunderlag, stormkök och så vidare. Denna vikt gör att det blir svårt att åka utför. Dessutom orkar man inte röra sig upp på så stora toppar som vi ville kunna bestiga nu.
Han fortsätter:
– Med inspiration från Haute Route och att bo i bergsstugor blev situationen en annan. Nu kunde vi bo i en STF-stuga, gå upp på ett berg och åka ned på andra sidan, ta oss vidare upp på nästa berg och åka ännu längre bort och komma till en ny STF-stuga. Det är skönt att komma fram till en avlägsen stuga mitt i fjällvärlden och ta en bastu och byta till rena och torra kläder. Sedan sitta i värmen framför kaminen och umgås på kvällen. När det blir mörkt kan man gå ut och kika efter norrsken på natthimlen. På morgonen är det en fröjd att vakna inne i värmen, äta frukost i lugn och ro och framförallt ha ett par torra pjäxor att sticka ned fötterna i.

35 kronor kostar den gulguldiga folkölsburken. Per Jonsson betalar i den lilla butiken som ligger i huset jämte Sälka-stugans bastu. Burken är fesljummen, men tio minuters kylning i snön utomhus tror Per skall räcka för att göra den perfekt. Han går med de andra och sätter sig i bastun. Ömma muskler efter två långa fjälldagar värms upp. De har tre dagar kvar på sin rundtur och imorgon bitti ska de lämna Sälka för att ta sikte på Nallo-stugorna. Träpanel klär väggarna, det är två bänkrader som rymmer åtta personer med en vedeldad kamin framför. På kaminröret värms vatten som sedan bärs ut och blandas med kallvatten och vips! går det att duscha i den alpina obygden. En annan variant, som faller Per på läppen, är att gå ut och rulla sig i snön. Vilket han gör tjoandes, och tar med sig sin numera välkylda ölburk in i värmen igen.
– Vildmarkslyx!, kommentarer han till de andra när han sätter sig på den trävarma bänkraden igen.
De språkar och minns de två gångna skiddagarnas äventyr; klättringen via östleden upp till Kebnekaise, åket nedför kraterliknande Tuoplagorni som kanske är ett av Sveriges fräckaste åk, hur vädret kom och gick på berget Sälkatjokka och dess glaciär, och framförallt det nerviga åket mellan Kebnekaises toppar där Hercules-planet kraschade.
Det spekuleras i hur de kommande tre fjälldagarna kommer att bli; fortsätter Lappland att leverera, hur blir turen nordost till Nallo-stugorna, hur kämpig blir den långa turen därifrån söderut via Jo-Jo-leden till Tarfala-stugan och är isgrottan där i närheten så cool som man har sett på bild?

Nästa dag bjuder på whiteout som tvingar dem att gå på platten till Nallo-stugorna. Dagen därpå bjuder på särdeles puderindränkta åk på väg mot Tarfala och (ännu) en sen ankomst till STF-stuga, denna gång finns inte plats och de blir anvisade att sova i hundrummet. Allra sista dagen från Tarfala på väg tillbaka mot Kebnekaise fjällstation stannar de vid Storglaciären. De hittar hålet ned i ismassan och tar mållösa in glaciärgrottan som är stor som en hangar med förunderliga blå isformationer i taket.

Samma kväll är den fem dygn långa rundturen över Kebnekaisemassivet till ända. De är tillbaka i civilisationen igen och äter hamburgare i Kiruna. Hercules Route är avklarad och spåren efter deras stighudar har säkerligen redan blåst igen eller snöats över. Men på Pers karta ligger rutten förevigad i tusch som en kantig och svårdefinierad geometrisk figur från Kebnekaise fjällstation via stugorna Sälka, Nallo och Tarfala tillbaka till Keb igen. Åken nedför några av landets största och ensligaste fjällsidor är nu minnen, foton och filmsekvenser. Skidresan är över. Men nästa vinter faller ny snö över Kebnekaisemassivet och som Dag uttryckte det: ”En tur som denna är alltid något oavslutat. Den ropar efter en fortsättning”.

Två åkare, två frågor och två svar

Tomas Bergemalm, 38 år bor i Kiruna

Hur och vad åt ni till middag och lunch?
– Middag kunde vi köpa på Kebnekasie fjällstation och Sälka-stugan, då blev det korv och köttbullar och liknande. I Nallo- och Tarfala-stugorna finns det ingen mat att handla och eftersom vi ville hålla packningsvikten nere åt vi frystorkad mat från Blå Band. Lunch åt vi utomhus på fjället, på frukost kokade vi vatten i stugan som vi hade med i termos och kunde göra den frystorkade maten med – bra med stadig varm lunch för att kunna prestera långa dagar. Vi fyllde på energi under dagarna med chokladbitar.

Hur var snöstabiliteten och vad fans det för eventuella andra faror i området?
– Vi hade bra snöförhållanden. Det hade varit hårda vindar som laddade snö till östsidorna, men det hade varit kallt hela tiden i de områden där vi rörde oss och snön kändes stabil. Lavinfaran måste alltid tas med i beräkningen och vi förberedde oss inför varje åk. Andra faror: På de glaciärer vi rörde oss över kan sprickor vara lömska och svåra att se, särskilt i dåligt väder. Den högalpina terrängen innebär stora stup och hängdrivor att passa sig för, de branta åken innebär också fallrisk. Vi hade första hjälpen med oss och en satellittelefon om olyckan skulle vara framme.

Per Jonsson, 31 år bor just nu tillfälligt några månader i Norge, annars; Stockholm, Riksgränsen och Engelberg

Vad var nytt, annorlunda eller överraskande med er stugtur kring Kebnekaisemassivet?
– Miljön är så osvensk – stora berg, högalpint, enorma åk i alla riktningar. Man vet att 95 % av det man tittar på har ingen annan åkt, det är så öde och enorma ytor att skidåkare tidigare inte tagit sig dit. Det är långt från mobiltäckning och de vanliga liftköerna och stugbyarna i skidorterna. Runt Keb, Sälka, Nallo och Tarfala är du själv med dina skidpolare och någon ren. Vi såg förresten inte ens någon ren denna gång.

Vad var det första du gjorde när du kom tillbaks till civilisationen?
– Åkte och åt hamburgare på anrika Empes i Kiruna! Sedan for jag vidare till min husvagn i Riksgränsen. Jag hade inte träningsvärk någonstans, men var allmänt mör i kroppen på ett bra sätt. Våra norska vänner Bård Basberg och Magnus Davidsen var lite slitna i sina ljumskar, men i övrigt var alla i god form efter de fem dagarna i vildmarksfjällen. Jo, Bård hade även lite skavsår på fötterna, men vi andra klarade oss från det.

Två norrmän, två frågor och svar

Bård Basberg, 25 år bor i Sogndal, Norge

Hur står sig de svenska fjällen kring Kebnekaise gentemot Norge?
– Detta var min första skidresa till Sverige. De allra första svängarna jag tog på svenska mark var nedför Tuolpagorni.
Efter att vi hade rappellerat oss ned i grytan körde jag först ned och fick faceshots i djupt puder i 40 graders plus lutning. Sverige levererade kan man lugnt säga! Norge har de största och fetaste fjällen generellt sett, men kikar man på området kring Kebnekaise i norra Sverige så ser man – även som norrman – att dessa berg definitivt är värda att besöka!

Skillnader i frukostkultur?
– Till frukost åt vi havregrynsgröt. Det är lite olika traditioner när det kommer till gröt för svenskar och norrmän. Svenskarna Per och Tomas körde med jordnötter och mjölk på gröten. Jag hade socker, smör och kanel. Egentligen vill jag ha brunost – getost – på gröten, men det hade vi inte med oss…

Magnus Davidsen, 25 år bor i Målselv, Nordnorge

Varför följde du med?
– Jag gillade idén om hytta till hytta och var nyfiken på att uppleva fjällen i och runt Kebnekaise. Jag var inte särskilt svårövertalad. Jag var inte med på förra tältresan till Nallo men förstod på de andra att kvällarna hade varit kyliga, dessutom ville vi kunna röra oss raskt och effektivt och då är det fint att ha stugor som bas. Jag har ingenting emot att tälta, men jag tar hellre en varm säng om möjligheten finns.

Hur sköter man hygienen på denna typ av resa?
– Det viktigaste är att hålla fötterna rena och torra. Jag använde våtservetter, samt ett stift med fett (compeed skavsårssalva) för att undvika skavsår. Det fungerade jättebra. Men fötterna var självklart ganska slitna när vi kom tillbaka till Kiruna efter fem långa dagar på fjället.

Text: Anders Wingqvist