I Andreas Franssons fotspår på Lyngens tak

Jiehkkevárri, på nordsamiska bokstavligt ”glaciärfjället”, är den högsta toppen i Lyngen. Legenden Andreas Fransson var här 2012 och gjorde första-åket av den nordvända rännan på fjällets östflank, ett åk han beskrev som en framtida klassiker. Följ med när Oscar Frick tillsammans med Jakob Grahn och Marja Gächter ger sig på att följa i Franssons fotspår.

Lyngens högsta topp, Jiehkkevárri, är ett fjäll som ser malplacerat ut på avstånd. Den glaciärtäckta, platta och avrundade toppen ser mer ut att höra hemma bland svenska gammelfjäll än precis mitt i smeten bland några av Norges brantaste fjäll.

Skenet bedrar när man kommer närmare. Toppen är en stor glaciärtäckt platå – men platån vilar på karakteristiska Lyngen-väggar. Branta, karga och steniga. Särskilt tydligt blir det på östra sidan av toppen. Där bjuder Jiehkkevárri inte på någon generös lekplats, inga öppna ytor eller förlåtande lutningar. Istället faller platån undan i en kompakt flank.

För den som tittar på en karta finns det egentligen bara en uppenbar linje. En ränna som klyver stenmassorna på östsidan av toppen. Den är 50 grader brant, 800 höjdmeter och exponerad för isfall från toppglaciären.

Utan karta är det en svårare linje att hitta. Insteget är anonymt inklämt på en avstickare långt bort från någon form av normal rutt, och även för de fåtal personer som tagit sig upp på glaciären under åket måste man gå riktigt nära innan det finns en chans att se att det är något där.

Kanske är det därför det dröjde till 2012 innan den åktes i sin helhet, då av ingen mindre än Andreas Fransson tillsammans med bröderna Morgan och Bjarne Sahlén. Efteråt beskrev Fransson linjen som en framtida klassiker, ett omdöme som sedan dess fått stå oemotsagt.

Att åka Nordöst-rännan på Jiehkkevárri har varit en dröm sen jag flyttade till Nordnorge. Men den typen av linje kräver att mycket faller på plats. Naturen ska ge sitt godkännande med väder, säsong och snöstabilitet; det logistiska ska fungera med ledighet, åkkamrater och tid; och så ska formen sitta rätt, fysiskt, mentalt och kunskapsmässigt.

För oss vanliga dödliga stannar det därför ofta vid drömmen. Det finns en vardag som fort kommer i vägen när naturen säger okej, och när vardagen ler mot en är det sällan naturen spelar riktigt tillräckligt mycket boll för att den typen av linje ska vara aktuell.

Enda möjligheten är att se till att formen är redo, sedan vänta och hoppas.

Men ibland, för den som har formen redo och väntar tillräckligt länge, ler lyckan mot en. Det tar oss till 25 mars 2023, vid “Jiehkkevárri-parkeringen” på västra sidan av Lyngen. Jag, Marja och Jakob har precis parkerat och håller på att gå och lägga oss. Min camper-van har bara plats för två, så Jakob sover i ett litet alpinist-tält framför bilen. Siktet för morgondagen är inställt på att kolla Nordöst-rännan.

Reveljen går tidigt dagen efter, långt innan solen går upp. Strax efter fem på morgonen klickar vi i skidorna och börjar knata. Både jag och Jakob har varit på Jiehkkevárri förr, dessutom ligger det spår från två personer som varit uppe dagen innan, så det är inte svårt för oss att hitta. Att starta tidigt är slitigt och kallt, men när vi hållit på nån timme får vi dagens första moralhöjare – vi får se solen på de högsta topparna på andra sidan Sørfjorden.

Innan vi nått första svårigheten på uppstigningen har klockan blivit drygt halv åtta. Vi har avverkat extra toalettbesök, justering av kläder, och Jakob har slängt i sig en extra morot utöver frukosten som han av någon outgrundlig anledning valt att släpa med de första 900 höjdmetrarna (och kommenterat att han ska ha med choklad istället nästa gång).

Svårigheten består i en ränna som, om man har otur, kan samla rejält med snö och bli instabil. Idag är det dock inga problem. Vi har inte sett, känt eller hört nånting som skulle antyda annat än att vår bild av att snötäcket är stabilt överallt stämmer. Vi fortsätter följa spåren upp.

Rännan är inte mer än 100 höjdmeter och går fint att gå med hudar. Trots det tar det lång tid med korta slag mellan stenväggarna. När vi samlats upp igen på platån ovanför rännan är klockan en bra bit över åtta, så det blir ett naturligt läge för en stående förmiddagsfika. Tyvärr fortfarande i skuggan.

Efter fikat är det inte många höjdmeter innan de första solstrålarna lyser i våra ansikten. Samtidigt får vi utsikt över granntoppen Fugldalsfjellet och spåren från en grupp skidåkare som ser ut att ha myst ordentligt med snön där dagen innan.

Goda tecken

Innan vi kommer upp på Jiehkkevárri passerar vi förtoppen Holmbukttinden. Från Holmbukttinden får vi ett litet åk på 150 höjdmeter eller så, några riktigt fina svängar blir det. Bra och mjuk snö, inga tecken på vindpåverkan eller något annat dåligt. Dessutom är åket i östlig riktning, så vi väljer att ta det som ett gott tecken.

När vi skiftat tillbaka till hudar och dragit på sele och glaciärutrustning står vi inför uppvägens enda egentliga vägval. Den vanligaste vägen är att gå ett stycke in på glaciären med sikte på en brant ramp som går upp mellan två branta områden med seracer och stora sprickor. I år är dock ett snöfattigt år och glaciären ligger relativt öppen. Om vi kan slippa att repa upp och fortfarande bedöma det som tryggt är det definitivt att föredra.

Istället tar vi den andra vägen, håller ryggen och upp för ett brant hack. Det är inte långt, men 40 grader brant och kan ofta samla snö. Dessutom måste man hålla lite koll på hur man går, för långt åt ena hållet och ett släpp leder till att man rutschar ut för några hundra meter klippor, för långt åt andra hållet och man dumpas ner i ett stort bergschrund istället. Det är därför lite likt att gå i rännan tidigare, men utan bergväggarna som ger en tydlig gräns för när man ska vända.

Snön fortsätter att vara snäll och fin för oss och efter hacket är vi till slut uppe på den gigantiska topplatån. Nu är det är bara stolpa på till toppen och njuta av utsikten. Det märks tydligt att det är Lyngens högsta topp, utsikten är enorm i alla riktningar.

Efter ytterligare lite käk, den här gången uppe på Lyngens tak, är det dags att hitta insteget. Det blir fram med karta på telefon och GPS-assistans, bommar vi på insteget och har lite otur kan vi plötsligt stå på en gigantisk hängdriva eller serac ovanför hundratals meter av klippa utan att märka det.

Med lite navigerande hittar vi fram. Klockan har hunnit bli halv ett när vi smyger oss fram till kanten och kikar ner. Hjärtat sjunker ner i magsäcken. Inte för att det på något sätt är fel, vi är precis rätt och ingenting ser konstigt ut. Det är svårt att uttrycka känslan i text, men det är bara så jävla mycket.

Jag har åkt brant, stort, smalt, exponerat i alla tänkbara kombinationer förr, men det här tar priset. Att kika ner i rännan känns som att kika ner i ett avgrundshål. Vi tar ett steg tillbaka. Är det här smart att göra? Är det ens säkert för oss? Kommer det vara kul?

Eftersom vi ändå är här bestämmer vi oss för att börja gå igång med förberedelser. Hur säkra vi än känner oss på snöläget är det, i sån här terräng, klokt att klättra ner i toppen med säkring ovanifrån för att få en känsla för snön och gräva i den. Eventuellt göra tester. En sån process tar tid, med lite tur kanske den tiden kan få oss att vänja oss vid tanken på åket.

Vi gräver ner ett par skidor och efter att jag satt på mig stegjärn och knutit in mig klättrar jag ner i rännan. Så långt ner repet räcker. Precis i toppen är det avblåst och hårt. Det känns inte bra. Lyckligtvis övergår det, när repet nästan är slut, i mer åkbar snö.

Snöprofilen visar ingenting som ger dålig magkänsla. ECT-testet jag gör ger inget resultat, ECTX som det heter på fackspråk. Det är sällan man blir glad av ett uteblivet resultat på ett test, men när det kommer till snöstabilitetstester är det bästa tänkbara utfall. För att alla ska vara eniga får Jakob och Marja också klättra ner till gropen, kika på snöprofilen och pilla i lagren.

Vi är överens om snöns stabilitet och uppenbarligen har tanken på att köra rännan mognat lite under processen. Vi bestämmer oss för att åka. Lyckligtvis behöver vi inte forcera den stenhårda snön i toppen rakt på. Det finns en rampformation på sidan, den är lite flackare och precis tillräckligt lång för att komma åt den åkbara snön. Under toppen är snön i stort sett bra, men täcks av ett tunt och sprött skarlager. En sväng i taget, lugnt och kontrollerat.

Ett kollapsande isfall

Det tar tid att åka. I den mån det är möjligt åker vi en och en mellan safe-spots, fickor där man är skyddad från sluff eller, gud förbjude, en fallande åkare från ovan. Mitten av rännan är full av isklumpar och gammal, ursluffad snö. Istället får vi hålla oss ute på flankerna. De är brantare, men snön är jämnare och mer förutsägbar. Ett segment i taget.

Halvvägs ner hör vi plötsligt ett olycksbådande rumlande, ett sånt där ljud som får en att må illa. Vi stelnar till och börjar febrilt se oss om. I en grannformation ser vi hur ett massivt isfall dundrar ner och slås sönder mot klipporna. Det är en brutal påminnelse om var vi befinner oss. Ingen behöver säga nånting – enda vägen ut för oss nu är neråt.

Efter två tredjedelar flackar rännan av lite, till runt 45 grader. På vägen har den tunna skaren på toppen av snön hunnit försvinna också. Vi kan släppa på lite och köra med mer surfande svängar, en skön omväxling. Men inte för mycket, det gäller att hålla det kontrollerat fortfarande. Ett fall här skulle, om man hade otur, fort kunna sluta i en av glaciärsprickorna vi måste passera innan vi är färdiga.

Som pricken över i:et på ett redan ganska tufft åk lyser mjuk snö med sin frånvaro i rännans utlopp. Lagom till att vi ska försöka navigera oss de riktigt rejäla glaciärsprickorna åker vi på ett mellanting mellan snö och is med spridda iskockor. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och hitta de bästa ställena att korsa sprickorna. Att hoppa över sprickorna är inget alternativ.

Den första sprickan är stor, men inte så bred. Vi lyckas hitta en rimlig passage ganska snart. Spricka nummer två är ännu större och mycket bredare. Det tar en stund innan vi, långt ut på vänstersidan, hittar ett ställe där det är rimligt att komma över.

Att glida, staka och sidesteppa längs en stor glaciärspricka på hårt underlag kräver en sista dos koncentration. Även om vi har med rep och grejer för att kunna dra upp nån ur en glaciär kan man slå sig rejält på vägen ner, dessutom har vi ingen mobiltäckning här och att stå och rodda en manuell glaciärräddning mitt i utloppet till isfallen ovanifrån är inte optimalt.

När vi lyckats korsa båda sprickorna glider vi långt ut på glaciären under åket innan vi slappnar av. Vi kramar om varandra. Känslan är sjuk. Glädje, lättnad, trötthet – allt på en gång. Det här är ett åkt jag inte kommer glömma i första taget. Jag tror det samma gäller för mina vänner.

Den effektivaste vägen ut härifrån är att glida ut genom Lyngsdalen till östsidan av Lyngen och Furuflaten. Men vi har bara en bil och den står kvar på andra sidan fjället. Istället väntar mer arbete. Vi får ett långt och flackt glaciäråk följt av några svängar ner för morän över till glaciären Sydbreen. Därifrån börjar vi gå upp igen.

Det är några hundra höjdmeter extra för att komma upp till sadeln vid Bálggesvárri, vilket är varifrån vi kan komma till bilen utan att behöva huda mer. Det suger i benen, men vi har inget alternativ. På vägen har vi utsikt över Jiehkkevárres sydsida. Om det är galet att åka Nordöst-rännan är sydsidan några hack till på skalan.

Från sadeln väntar några fina åkbara sidor ner i Sløkedalen som bjuder på bra snö. Svängarna sitter fint trots den lång dagen. Till sist återstår bara den långa, platta stakningen ut genom Andersdalen. Stakningen sitter mindre fint, helt oberoende av att dagen varit lång.

När vi till slut är tillbaka vid bilen står GPS-klockan på 14½ h och 2 800 höjdmeter.