I Lämlarnas rike tar vintern aldrig slut…
I Riksgränsen har anläggningen precis stängt för säsongen.
Som säsongsarbetare innebär detta alltid blandade känslor av lättnad, vemod och en liten släng av lappsjuka, eftersom allt helt plötsligt blir väldigt tomt. Men framförallt infinner sig en typisk jaha-vad-ska-vi-hitta-på-nu-känsla. För den som har vistats bara lite i bergen i Abisko-Riksgränsen-Narvik-området är svaret enkelt: leta upp den bästa snön i området och åk upp den! Säsongsavslut innebär ju att inte ens de otaliga helikoptrar som tar upp luftrummet under vårsäsongen finns kvar. Nu tillhör bergen toppturs-åkarna.
Eftersom det här är första dagen vi är lediga allihop, vi som vanligtvis arbetar i skidboden, är stämningen hög. Hela gänget ska äntligen ut tillsammans. Målet är Vouiddasriida, som ligger bara några kilometer från anläggningen. Konrad räknar snickers.
– Inklusive lunch borde det vara max tre snickersdistanser*, fram och tillbaka.
Anmarschen till insteget går ungefär 8km genom Soldalen. Detta är lämlarnas rike och de tittar misstänksamt på oss när vi färdas djupare in i dalen. Många lämlar fräser också, och låter oss veta att vore de bara större så skulle de hiva ut oss med huvudet först. Det är tur att de inte är större, för Soldalen är vacker. Det står 25:e maj i kalendern, men det syns inte här. På vår vänstra sida sover Vassechohkka sin skönhetssömn medan Vouiddasriida, med sina enorma snöfält och klippformationer, tornar upp sig på vår högra.
Lunchen intas på ett klipparti nedanför insteget, med utsikt över den spetsiga topp vi gemensamt döpt till Lämmelklippan. Lämmeldjuren övervakar oss på tryggt avstånd medan vi delar på kaffe och ostpaj. Delar, eftersom två av gruppmedlemmarna beräknade turen till två snickersdistanser, utan lunch. Ingen är förvånad. Så är det jämt när man turar med gramjägare.
Att ta sig upp på Vouiddas är inte jättesvårt. Kim, som jobbar som guide till vardags straight-linear uppför, men det går lika bra att sicksacka. Jublande känner vi hur snön förändras under skidorna. Från klassisk cream cheese-konsistens till kallpuder. Det är svårt att tro att juni snart står för dörren.
Vägen upp är inte alltför brant, men lång och gemytlig, och vill man ha ett lättare åk ned är färden ner i samma spår en magisk upplevelse. Idag är dock målet ett annat: Vouiddastriangeln. En brant ränna som flackar ut i breda snöfält som leder tillbaka ner i dalen igen. Legendaren Pancho Snöfall droppade in i åket på raka lagg redan under 80-talet, men för den som fötts med självbevarelsedrift går det alldeles utmärkt att fira sig ned.
Med hjälp av en träplanka bygger våra gramjägare ett snöankare, medan vi andra justerar klätterselar och kontrollerar utrustningen. Firningen måste göras med skidorna på då insteget är brant och inte bjuder på några trevliga möjligeter att stanna och fumla med bindningar. En efter en firar vi ner och svänger in till en safe-spot bakom en klippa. Medan vi väntar in varandra blir stämningen så påtaglig att den nästan går att ta på. En salig mix av pepp, fokus och skräckblandad förtjusning.
När vi slutligen droppar in i åket, en efter en, är lyckoruset totalt. Skidorna käkar upp 900 fallhöjd som det vore ingenting, medan snön växlar från 20 centimeter kallpuder till en mer smörliknande konsistens. Långa skärande svängar tar oss hela vägen ner till dalen igen. Vi står ett tag och hämtar andan på botten.
Det är alltid tungt att huda på och gå tillbaka hela sträckan efter en lång dag på Vouiddasfjället, men just idag gör det absolut ingenting. Mungiporna är uppe och kittlar örsnibbarna när vi ställer om tech-bindningarna och öppnar upp skalkläderna. Det har varit en bra dag. Lämlarna följer oss på avstånd när vi vänder skidorna västerut. De är nöjda. Lugnet sänker sig åter över deras rike. De vet inte att det bara är temporärt. Vi kommer garanterat tillbaka.
*Snickersdistans: Den sträcka du klarar av att färdas innan du måste stanna upp och poppa ytterligare en snickers för att kunna ta dig vidare.
