J-Bay: våg i världsklass utan trängsel

Sydafrikas kända bukt J-Bay, Jeffrey’s Bay, har troligen en av världens bästa vågor och samtidigt en oväntat gles line up. Trots ryktet om vithaj är chansen för bra surf ofantligt mycket högre än risken att bli hajmat. Häng med på en resa ned till Afrikas sydligaste stränder, ståtliga giraffer och nya vänner.  

I somras stod jag och min vapendragare, Fabian Omne, och spejade ut över ett kallt hav. Klimatet var exotiskt med hela åtta plusgrader och vi var påpälsade upp till öronen med diverse praktiska lager. Vi befann oss i Unstad, Lofoten, och hade oturligt nog prickat in en period med både dåligt swell och väder.

”Tunga, stora vågor blandas med enkla nybörjarvågor och line-upsen är nästan oförskämt tomma i J-Bay.”

Eftersom vi var fast på torra land den där kalla sommardagen traskade vi istället in på Lofoten Surfsenter för att trösta oss med varsin kopp värmande kaffe och kanske en bit slaskig brunost. Föga visste vi att besöket skulle visa sig leda vägen till en av världens bästa högervågor, betydligt varmare klimat, nya vänner och ståtliga giraffer. Det ledde oss magiskt nog hela vägen till Jeffrey’s Bay – Sydafrika.

Efter ett lång resa packade vi in vårt bagage i en taxi utanför Port Elisabeths flygplats och gav oss iväg för den sista etappen. 45 minuter senare svängde bilen in framför vårt boende och vi klev ut på ny mark. Runt omkring oss låg mörkret, men ett mjukt vågljud avslöjade att vi befann oss nära havet. Innan vi hann fundera på vart vi skulle möttes vi av två välbekanta röster, glada leenden och varsin stor kram. Genom den sydafrikanska natten blandades vår exhalterade svenska med nordnorska, vi hade nämligen hittat en bit av Lofoten på varmare breddgrader.

Den där koppen kaffe på Lofotens surfsenter hade introducerat oss till Line och Krisitan Brevik, ägarna av världens nordligaste surfbutik och två av namnen bakom GoSurf. Vi skulle spendera en vecka på deras surfcamp i Jeffreys Bay, en mytomspunnen plats som surfare världen över har på sin bucket list. Efter en rundtur i vårt boende landade vi i en stor säng och somnade snabbt, nyfikna på vad morgondagen hade att erbjuda.

Jag vaknade i gryningen och smög ut för att känna på omgivningen. Utanför dörren möttes jag av vita, små hus och ett stort, djupblått hav. Gårdagens mörker hade avslöjat att havet var nära, men i morgonljuset upptäckte jag att det endast låg ett par meter från vår ytterdörr.
 – Men skojar du eller! Fattar du vilken våg det här är?!
Rösten tillhörde en upprymd Fabian som kom springandes bakom mig och likt en studdsboll for fram och tillbaka till åsynen av havet. Framför oss låg det kända brytet Supertubes och för att jag skulle förstå exakt HUR coolt det var, tryckte Fabian upp sin telefon i mitt ansikte med MagicSeaWeeds beskrivning:”The longest, most perfect righthand pointbreak on the planet, consists of no less than 10 different sections which can create a ride of 1 km on the right swell.”

En surfedit på 3 min som visar J-Bay

Sydafrika hade på en natt och någon ynka soltimme övertygat mig. Jag var såld och resans biverkningar togs våg för våg över av känslan av att jag hade hamnat precis där jag ville. Line och Kristian bor i ett hus bredvid oss deltagare tillsammans med sin ena son, Friman. Surfcampet startas familjärt runt deras köksbord och vi får skaka hand med fem andra deltagare, samtliga spända inför veckan. Vi äter en stor frukost och lär känna varandra över smoothies, kaffe och rostade mackor. När alla är mätta samlas vi i deras soffa för att få en presentation av veckan.

Line delar ut varsitt program där diverse aktiviteter blandas med surflektioner, middagar och fri tid. Hon forsätter glatt att förklara:
– Det här är ett förslag på hur er vecka kan se ut. Varje dag startas med frukost hos oss och sedan kör vi er till era surflektioner. De övriga aktiviteterna är givetvis frivilliga men till exempel hästridning bland sanddynerna är magisk, jag lovar

Här börjar vår upplevelse i Sydafrika som så småningom kommer att lämna oss båda förbluffade. Jeffreys Bay, eller J-Bay som det kallas, är en lugn stad vid den Indiska Oceanens kust där det mesta är uppbyggt kring kärleken till havet. Det är surfstället som gav oss nya perspektiv och som fick oss att tappa hakorna så pass många gånger att vi nästan skulle behöva varsin käkoperation.

På flyget till Sydafrika ska jag erkänna att jag var en smula nervös. Jag hade såklart hört talas om J-Bay tidigare, men den enda bilden jag egentligen hade var att vågorna var stora och tunga samt att vithajar älskade stället mer än svenskar älskar falukorv. Efter min ankomst till Sydafrika blev jag varse att jag hade fått fel bild, totalt. Det finns så pass många olika spots kring J-bay att surfare på alla nivåer kan paddla ut och ha kul.

Tunga, stora vågor blandas med enkla nybörjarvågor och line-upsen är nästan oförskämt tomma. När det kommer till vithajar så finns dom, men de är ytterst ovanliga. Som en av våra surfinstruktörer garvandes sa, när jag nervöst frågade om jag borde vara orolig:
– Nah the sharks took one this morning bru, so you’re safe now!
När mitt skandinaviskt bleka nylle skiftade till en ännu vitare nyans, klappade surfinstruktören mig på axeln och berättade att han endast har sett en haj under sina 10 år i J-Bay och att jag kunde slappna av.

En ny bild av J-bay målades fram under vår vistelse och efter bara några knappa dagar hörde jag mig själv säga till Fabian:
– Vad tror du, ska vi flytta hit?
Vad är det då som är så speciellt med den här platsen? Svaret är en cocktail av diverse saker: människorna vi möter är empatiska och öppna, värmen är skön men inte överväldigande, maten är god och surfen är av hög kvalité. I vattnet har vi på oss våtdräkter, men på land fungerar shorts fint. När mörkret sänker sig blinkar lampor långt ut på havet, det är chakka boats som fiskar bläckfisk och levererar till stans restauranger. Bläckfisken är en specialité i området och du avnjuter den med en stänk citron och en iskall öl, och ja, det är så gott som det låter.

Bildgalleri 1 J-Bay

• 
• 
• 
• 
• 

Havet möts av en lång, vit strand som bjuder in till promenader eller lugna stunder för återhämtning. Det är enkelt att vara där, du känner dig välkommen och följer lätt med i stadens lugna rytm. Men det bästa är nog vågorna och att det knappt är något folk ute och surfar. Turismen är inte särkilt hög och de lokalbor som surfar är främst ute på morgonen och kvällen, däremellan arbetar de. Att det dessutom strosar runt elefanter en dryg timme därifrån adderar en extra touch av spänning.

Bildgalleri 2 J-Bay

• 
• 
• 
• 

GoSurf – ett surfcamp med fokus på kvalitét

Tillbaka till surfcampet! Sydafrika är det senaste tillskottet i GoSurf-familjen, andra destinationer som erbjuds är Maldiverna, Sri Lanka och Lofoten. När jag frågade hur J-bay kom in i bilden förklarade Krisitan att platsen har legat honom varmt om hjärtat sedan år 1994 men att allting egentligen är en slump:
– På den tiden fanns det inga bra surfbrädor i Norge. Jag ville ha en mindre bräda och fick syn på en annons i en surftidning om Glen Darcy, en kille som shapeade brädor i Sydafrika. Jag beställde tre stycken brädor, flög ned till Port Elisabeth, åkte taxi till J-bay, käkade middag med Glen och reste hem med brädorna igen morgonen efter.

Där och då började Kristians kärlekshistoria till Sydafrika ta plats, en relation som fördjupades år 2005 när paret bestämde sig för att sälja sitt hus och flytta ned till högervågornas mecka. De bodde kvar fram tills år 2010 vilket lämnade även Line med en ny kärlek i livet. Hon förklarar:
– J-bay har allting tycker jag. Vi har länge velat visa andra människor vår favoritplats och ett surfcamp kändes som det bästa sättet att få bjuda på hela upplevelsen.

Som gäst på surfcampet får du tillgång till coaching av hög kvalité, någonting Line och Krisitan anser vara av högsta vikt. Under deras fem år som bofasta i J-bay lärde de känna sydafrikanen Shannon Ainslie, en begåvad surfare som på den tiden bedrev en egen surfskola. Shannon blev snabbt en nära vän till paret och flyttade så småningom till Norge för att arbeta med surf på kallare breddgrader. Idag bor han stora delar av året i Lofoten och tar hand om all avancerad coaching, men som delägare i GoSurf reser han även runt bland de olika destinationerna. Som head coach har han designat en mall för all undervisning för att vara säker på kvalitén, även när det inte är han som leder lektionen. Shannon är även coach för det norska landslaget i surf och har helt enkelt koll på hur du utvecklas bäst, oavsett vilken nivå du ligger på. När vi var på plats var Shannon i Norge så all vår undervisning gick via den lokala surfskolan Sons Surf School som GoSurf samarbetar med. Line berättar:
– För oss är det viktigt att involvera lokalbor. Alla brädor vi använder är shapeade här, instruktörerna är sydafrikaner och vi är engagerade i flera lokala projekt. Vi är de enda utombölingar som får ha en surfskola här, så det är en självklarhet att vi vill ge någonting tillbaka.

Jag och Fabian startade alla våra dagar med den gemensamma frukosten samt en surflektion och spenderade sedan resten av dagarna med att utforska området. Ibland följde vi med på de föreslagna aktiviteterna tillsammans med andra deltagare och ibland prioriterade vi tid för oss själva och surf på egen hand. En kravlös, familjär stämning genomsyrade veckan och vi valde med glädje att äta middag tillsammans med de andra nästan varje kväll. Line och Kristian har stenkoll på vilka restauranger som gäller, så det gick ingen nöd på att fylla på trötta kroppar med god energi. Stället vi bodde på hette Aloe Again och hade förutom sköna rum och bra wifi även gemensamma ytor så som ett stort kök, en balkong mot havet, vardagsrum med soffor, biljardbord och en trädgård med grill. Vid ingången radades surfbrädor upp, ett flertal av dom tillhörande GoSurf. Kristian berättar:
– Du behöver inte ha med dig en egen surfbräda hit. Antingen så lånar du en av våra eller så kan du beställa en custom made bräda innan du åker och få den rätt i händerna när du anländer. Rätt så unikt faktiskt. Våtdräkt får du såklart också låna här.

Jag ångrade faktiskt att jag hade med mig en surfbräda till J-bay. Tycker du att det låter konstigt? Tänk om. Här hittar du massvis av bra brädor (bland annat den nya, omtalade brädan Gamma, designad av Kelly Slater) för ett jäkligt bra pris. Mitt tips är att köpa en bräda på plats, du får väldigt mycket för pengarna samt kan få tips från din surfinstruktör vilken typ av bräda som passar dig bäst.

Du kan åka med GoSurf till J-bay under månaderna september till oktober och sedan från januari tills mitten på april. De resterande månaderna är det antingen mycket folk, kallare klimat eller väldigt stora vågor. På campsen är det alltid max åtta deltagare och mina två favoritaktiviteter förutom surfen var Bungy Jump och Safari.

Bungy & Safari

Känner du behov av lite extra adrenalin? Låt mig berätta att bungy jumpen är klassad som den högsta bro-bungyn i världen, med hela 216 fallmeter.  Du åker zipline ut till avsatsen som ligger under Afrikas högsta bro, Bloukrans Bridge, och sedan hoppar du ut i ett svindlande fritt fall. Fy fan säger jag, resten får du upptäcka själv, om du vågar det vill säga (Fabian vågade inte…).

Safarin går till Addo Elephant National Park som breder ut sig över mäktiga 1640 kvadratkilometer, ett område större än hela Öland. Det är någonting helt unikt att få se så vackra djur röra sig fram i sitt naturliga habitat. Vi hade turen att få se både elefanter och giraffer, men i parken lever massvis med djur så som till exempel lejon, geoparder och afrikansk buffel.

I parken lever djuren tillsammans vilket skapar ett naturligt ekosystem och det pågår ett stort, viktigt arbete med att bevara hotade arter. Som gäst på surfcampet har du en halvdag i nationalparken inkluderad. Turen startar i gryningen och ni landar tillbaka i J-bay efter lunch, självklart i tid för att kunna bli blöt i håret under eftermiddagen. Är du intresserad av djur rekommenderar jag dig dock att åka hit på egen hand, anlita en guide och göra en heldag utav det. Jag menar, vi snackar Lejonkungen folket. Det är GALET coolt, inte som en vanlig, dassig tisdag i Sverige. Ta er tiden!

Sons Surf School

Första dagen på campet surfar alla deltagare tillsammans för att instruktörerna ska få se allas nivåer och delas sedan in mindre grupper. Fabian som har blivit en jäkel på att surfa hamnar såklart i den avancerade gruppen tillsammans med en annan kille, samtidigt som jag, ytterligare en tjej och en kille bildar en egen grupp. Två andra deltagare är helt nya på surf och har en egen coach som visar alla sina bästa trick i vitvattnet.

Det är max fyra deltagare per instruktör vilket skapar mycket utrymme för individuell coaching, tips och uppmuntringar. På stranden står ägaren av Sons Surf School, Kalvin Zemhke, och filmar alla. Efter varje lektion går vi igenom filmerna och får detaljerad coaching på hur vi kan förbättra vår teknik. Det är noggrant och givande oavsett vilken nivå du ligger på. Fabian berättar om sin upplevelse:
– Jag hade ingen aning om att jag gjorde en konstig grej med min ena arm innan jag såg det på film. Nu kan jag göra cutbacks på ett helt annat sätt, vilket känns jäkligt roligt. Jag trodde inte riktigt att surfcamps var något för avancerade surfare (eller självgoda svenskar?) tidigare, men det gör faktiskt stor skillnad att få ordentlig coaching.

Så fort du tar ett steg innanför Sons Surf Schools dörrar möts du av värme. Det är personligt, positivt och noggrant. Gänget som arbetar för Kalvin har inte långt till skratt och garvar åt höger och vänster medans de hjälper till att förbereda allas surfbrädor. Jag känner mig direkt som hemma och min coach, Stephan Mengel, bjuder till och med in mig och Fabian att bo på hans soffa om vi vill flytta till J-bay i några månader någon gång i framtiden.

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Kalvin har drivit surfskolan i sju år efter att ha lagt sin egna proffskarriär på hyllan. Som Billabong rider har han tidigare tävlat på hög nivå, erfarenheter som han nu använder för att hjälpa sina elever att utvecklas och nå sin högsta potential. Hans ena elev, Matthew McGillivray, är en hårsmån ifrån att få börja tävla på World Surf Leauge (Tänk surfens högsta tävling) i short board, vilket säger en hel del om hans kompetens som coach. Han är även tränare för ett större surfteam i provinsen Nelson Mandela Bay och hans passion går inte att ta miste på:
– Why not work with what you love, hey?
Jag befinner mig i shoppen och dricker en kaffe med Kalvin, som förklarar varför han valde att starta en surfskola. Hans röst är lugn samtidigt som det gömmer sig någonting busigaktigt där bakom de stabila ögonen:
– The best part about coaching is seeing somebodys progression and getting feedback from the guests. And when somebody returns and you know that you’ve done a good job, that’s really rewarding. If somebody comes to J-bay and has a awsome experience and you’re a part of that memory, that’s also really cool to know.

Kalvin förklarar varför Supertubes har blivit en så pass känd våg:
– The special part about J-bay is that the waves are really long. Like the shape of the reef of Supertubes is perfect, that the south west wind will pick it up and when the wider swells comes in to the bay it just wraps on there. The wind and the reef makes it really hollow and creates a perfect barrel. On a good day the wave gets really long and you can stand up in a barrel for up to 10 seconds.

Om du kommer till J-Bay för att surfa på egen hand kan Kalvin visa dig alla spots, vart man paddlar ut och in samt ge tips kring vad du bör tänka på. När det kommer till Supertubes ska du till exempel aldrig paddla längst ut till pointen under en bra dag, där är det bara locals som får sitta. Tips: håll dig i mitten, hälsa på alla och släng iväg någon komplimang till de lokala surfarna för att bli accepterad.

Jeffreys bay har precis som resten av Sydafrika en hård historia bakom sig och livets kontraster är aldrig långt bort. I J-bays centrum, även kallat the surf village, ligger mysiga caféer och roliga butiker som turister bekymmersfritt strosar emellan. Knappt ett stenkast därifrån breder en township ut sig och lämnar plats för tusentals människor som tvingas leva under svåra förhållanden och fattigdom. Här är livet hårt, kargt och farligt. Line och Kristians vän Tanja är projektkoordinator för ett projekt vid namn JBay Recycling Project och vi får äran att hjälpa till en dag under vår vistelse. Deltagarna på GoSurf erbjuds att delta, vilket självklart är frivilligt.

Såhär fungerar projektet: Barn från townshippen samlar ihop skräp så som plast, glas, burkar och kartong för att på måndags eftermiddagar besöka ett community center och lämna in sin insamling. Volontärer skriver in alla barn och ger dom individuella registreringskort som de sedan tar med sig till nästa station där volontärer väger varje barns insamling. Beroende på hur mycket insamling de kommer med får de olika antal ”mulas”, vilket är ett system som fungerar som en fiktiv valuta. Antal mulas skrivs in på barnens kort och de går vidare till nästa station där de får tvätta händerna och slutligen gå in i en butik tillsammans med en volontär. I butiken kan de handla för sina mulas och välja bland massor av varor, så som mat, kläder, leksaker, hygienartiklar och skoltillbehör. Genom att ha en fiktiv valuta besparar man barnen att bli rånade på sina pengar och erbjuder även en möjlighet för barnen att spara, någonting som annars är omöjligt. På det här sättet lär sig barnen bland annat att ta ansvar, ta hand om planeten, blir uppmuntrade att sätta mål och göra bättra val samt att det sker möten mellan människor från olika klasser. Vill du läsa mer kan du kika in här: https://jbayrecyclingproject.org/

Vår vecka hos GoSurf i Jeffreys Bay går alldeles för fort, ett flertal av deltagarna på surfcampet har gjort det kloka valet att stanna en vecka extra efter campet har avslutas. Sista kvällen avslutas med en festmåltid i sann Sydafrikansk anda, en grillning vid namn Braai där lokalt kött spelar huvudrollen. Vi skrattar åt historier från den gångna veckan, pratar om minnen vi kommer att bära med oss och delar med oss av diverse rövarhistorier samtidigt som vi äter. Jag tittar mig omkring bland deltagarna och känner att de har växt till vänner. Line och Kristian är duktiga på att skapa en avslappnad stämning och jag njuter medans den sista kvällen lider mot sitt slut.

Det känns som att jag har öppnat en dörr och börjat kika in för att sedan abrupt åka hem igen. Det finns så mycket mer att upptäcka, så många människor att möta och så många vågor att surfa. Jag ler åt tanken att det hela började med en besvikelse uppe i Lofoten och slutade med en ny favoritplats långt bort från våra hemmakvarter. Både jag och Fabian är fast beslutsamma om att vi ska komma tillbaka och spendera en längre tid i J-bay.. Vem vet, kanske det hela slutar med att vi kommer tillbaka och flyttar in på vår surfinstruktörs soffa trots allt.

Hajattacken 2015 som blev världskänd

J-Bay som ligger på Sydafrikas östra kust har varit värd för olika World Surf League event sedan 1996 och det var under en av dessa tävlingar  2015 som den berömda hajattacken på australiensiska surfaren Mick Fanning ägde rum.

Filmkameror fångade hela momentet live och klippet blev givetvis minst 35 976 gånger mer viralt än vilket bot-dopat svenskt skidåkarkonto som helst, snart har 27 miljoner människor kikat på det pulshöjande klippet.

Mick Fanning blir attackerad av vit haj under tävling J-Bay år 2015

Mike Fanning trodde att han skulle dö, men berättade i en artikel på Daily telegraph i våras att:
– Jag har alltid sett mig själv som en besökare i havet. Vi är medvetna om farorna när vi paddlar ut och det är vi som väjer att ta oss in i deras rike.  
Mellan 1989 – 2015 har 8 hajattacker ägt rum i J-Bay, varav en dödlig.

Text: Lif Hydén