Jacob Wester med mer frihet och färre filter
Jacob Wester gör i år sin tionde säsong som professionell skidåkare. I en lång intervju berättar han om vägen från parken till pudret, sitt egna filmprojekt Unfiltered och om det är troligast att vi får se honom på NM eller på JOI framöver.
– Jag har aldrig åkt så mycket skidor som jag har gjort i år, inleder Jacob Wester med när vi ses en stund vid ett av hans få besök hemma i Stockholm under den här vintern. Med tävlingskarriären nedlagd bestämmer han idag själv över sin tid på ett annat sätt än han kunde göra när han var mitt uppe i tävlingshetsen. En av förklaringarna till all denna skidåkning i vinter finner man i hans nya videoprojekt Unfiltered.
Vad är tanken bakom Unfiltered?
– Jag vill släppa kvalitetsmaterial gratis. Och så ofta som möjligt, det är min grundtanke. Jag insåg lite att hela konceptet med att släppa ett filmsegment på fem minuter i oktober varje år är att man får två veckors fame typ, sedan glömmer folk det. Jag tror att allt går mer och mer mot instant gratification, du måste liksom vara aktiv hela tiden på något vis. Du måste synas konstant för att behålla din position. Och det är på gott och ont, jag gillar egentligen inte det sociala mediaracet men om jag istället för att vara den bästa på att blogga lägger upp en riktigt bra film varannan månad, det tror jag blir viktigt liksom.
Trots att Jacob har synts i en rad storfilmer genom åren har han aldrig riktigt fått visa vem Jacob Wester verkligen är. Det är bland annat det han vill få fram i sina egna produktioner.
– Jag vill hålla det äkta och kunna göra och säga vad jag vill i de här filmerna. Det är inte nån sponsor som ska kunna gå in och säga att det här passar inte oss. Hellre lite mindre budget och lite mer frihet, så ser jag på det.
Hur ser sponsorerna på projektet, lägger de sig i?
– Nej, förvånansvärt lite. När jag la fram för Armada att jag inte ville tävla längre sa Armada: “Bra, äntligen, tack för att du tar det beslutet”. De fattade väl att jag inte tyckte att det var kul längre.
Hur kom du på idén med Unfiltered?
– Jag har gått och sugit på det ett tag, att liksom försöka göra en riktigt välproducerad videoblogg. Jag fick idén när jag filmade med Matchsticks och såg hur flera månaders jobb blev en tre minuters-del, och tänkte då att det här kan man göra mer effektivt. Man behöver inte sitta på en lyxresort i tre veckor, filma två soliga dagar och sedan klippa ner det materialet. Om jag åker iväg med en filmare kan jag göra hela mitt segment på en vecka om jag bara åker till rätt ställen. Sedan är det en bonus att jag har kontroll på det själv.
Idén är enkel. Han samlar ihop åkare, filmare och fotografer och åker dit snön faller. Hittills har han släppt två episoder och planen är att släppa ytterligare två-tre till under vintern.
– Jag har liksom haft no plan hela den här säsongen. I höstas så flög jag in en filmare och jag och Daniel (Rönnbäck) åkte ner till Alperna och hyrde en bil. Och det var hela den episoden, vi hattade runt dit det snöade och gjorde det bästa av situationen. Vi tänkte liksom november…vi åker dit där det finns snö så gör vi någonting men istället blev det den bästa försäsongen på flera år så där scorade vi. Sedan var planen att släppa en episod från Linecatcher men då var det ju ingen snö i Alperna så det blev inget. Sedan åkte jag direkt till Kanada och började filma för tvåan istället.
Blir det en uppföljare till Unfiltered?
– Jag vet inte. Man kanske kör ett till år med samma koncept. I år är det lite av ett testrun och tas det emot bra, att vi får ett x antal viewers och om sponsorerna är peppade, så kanske vi får mer pengar till nästa år.
– Jag kommer i alla fall göra en best of-film från den här säsongen som vi nog kommer att visa på festivalerna i höst. Och kanske ställa upp i någon amatörklass för att se om det går att göra en film av det vi redan har visat. Men jag tror att om man tar de bästa shotsen i 20 minuter så kan det nog bli ganska bra.
Hinner du med något annat i vinter, utöver Unfiltered?
– Jag blev faktiskt uttagen till Realski BC, ESPN:s filmtävling där man ska göra en så bra 90 sekundersfilm som möjligt. De ska vara inne i slutet av augusti så de ska visas i samband med premiärerna i september-oktober. Det har jag tackat ja till men jag har inte börjat filma till det än. Målet är att filma klart den tredje episoden av Unfiltered och sedan direkt efter den åka någonstans där det är bra och bygga hopp och sedan försöka göra hela editen nu i mars.
Visserligen gjorde Wester ett lyckosamt gästspel på Jon Olsson Invitational (JOI) förra året men annars syns han allt mer sällan på jibbtävlingar.
Kan du säga när du bytte inriktning från park till puder eller har det skett successivt?
– Egentligen tror jag att det har skett de fem senaste åren, undermedvetet. Att jag har varit rätt less på att tävla och inte tränat tillräckligt mycket för att vinna för att jag har spenderat tid med att filma och haft roligare när jag inte har varit i parken. Det funkar för vissa, som Henke (Harlaut), han kan åka runt på en turné på östkusten och köra minibackar och ändå sedan gå in och vinna X Games. Men för att jag ska ha en chans på det måste jag in i en park och nöta 40 timmar i veckan, som Bobby Brown eller vem som helst och när jag började inse det då försvann all glädje med det. Då började jag bara göra mig illa istället, på den vägen är det.
Förra året var nog sista säsongen jag ställde upp i en slopestyletävling, men sen får man väl se.
Men du gick ju till final i JOI förra året, fick du inte mersmak då?
– Jo, men jag kör gärna såna tävlingar för det är ingen press för mig, det är bara roligt. Det är massa gamla kompisar där och det är mer en show än en tävling. Jag ställde upp i en FIS-tävling förra året, ett av OS-kvalen. Jag hade tackat ja till landslaget för att försöka ställa upp och ta mig till OS men redan på första tävlingen insåg jag att det inte var något för mig. Jag var inte peppad, banan var jättedålig och så var det dåligt organiserat, precis som jag förväntade mig att en FIS-tävling skulle vara och det sög musten ur mig. Då drog jag och filmade en månad istället och insåg att det var det jag ville göra. Jag tog väl beslutet i februari förra året att inte satsa på tävlandet.
Är det jobbigt när det kommer in übergrymma 16-åringar på tävlingsscenen också?
– Problemet är att de har kommit in i sporten i ett skede där jag var när jag var 16 år där jag bara åt, sov och sket skidåkning, det var bara det jag tänkte på hela tiden så det är klart man blir sjukt bra. Man har ingen chans mot dem om man inte tillbringar varje vaken timme i en park och så långt är jag inte beredd att gå för att ta mig till ett mästerskap jag egentligen aldrig varit intresserad av att köra över huvud taget. För mig har X Games alltid varit drömmen att vara med i och sedan var jag med i X Games sju gånger. OS var aldrig på kartan för mig.
Kände du inte någonstans att det ändå hade varit grymt att köra OS när du satt och kollade på brorsan och de andra?
– Nej, faktiskt inte. Däremot var jag väldigt stolt över svenskarna och det var kul att bara få se dem och alla kompisar men jag kände verkligen inte att jag ville vara där. Jag kände istället att jag var precis på rätt ställe, jag var i Kanada och åkte puder.
Finns det något du saknar från tävlingsscenen?
– Ja, det är klart, känslan av att vinna, den är ju oslagbar.
Kan du få den känslan på något annat sätt?
– Ja, du kan ju få den genom att slå personliga mål. Känslan av att till exempel ha spanat in en linje i typ tre-fyra dagar, eller en vecka, kanske en månad men så har du inte kunnat köra den och så är du nervös över den och du vet inte hur den ser ut riktigt, det kanske är farligt. Men så en dag kan man köra den och allt det där släpper, du har kört den, du har landat den, det är ju precis samma känsla som när man har landat ett perfekt tävlingsåk. Det kunde gått illa men nu gick det bra och så får du kolla på shotet, det är lite som att få poängen. Det är inte uppmärksamheten från publiken eller att vinna en guldmedalj, det är mer känslan av att ha presterat själv som jag alltid har drivits av. Den där lättnadskänslan av att ha landat ett bra åk, det är exakt samma sak på film som på tävling.
Den där lättnadskänslan av att ha landat ett bra åk, det är exakt samma sak på film som på tävling.
Är det ett naturligt steg att gå från parken till backcountryn?
– Det är mer naturligt än att gå andra hållet. Men jag tror ingen ska ta det för givet att det bara är att börja åka puder för att de har vunnit X Games, det är så många fler dimensioner. En park är ju byggd av människor med pistmaskiner och på ett berg har du plötsligt så många parametrar som du ska ta in i huvudet, du ska ha koll på snö, vind och väder så du blir ju en hobbymeteorolog så fort du rör dig utanför pisten.
– Sedan är det den där känslan av att lära sig något nytt som jag drivs av. Den nivån jag var uppe på i parken den är så pass hög att om du gör fel så kan du skada dig allvarligt. Gör man en dubbelcork 1260 är det knappt att folk lyfter på ögonbrynen längre för det är ett sånt basic trick. I början av min karriär kanske jag lärde mig ett nytt trick i veckan till kanske ett nytt i månaden till ett nytt per säsong och det är ju att lära sig något nytt som är roligt tycker jag. Uppe på berget lär jag mig något nytt varje gång jag är ute, jag lär mig mer om mig själv, hur jag hanterar olika situationer, nåt nytt om hur snön fungerar eller om bergsregionen jag är i eller utrustningen.
Är du bättre tränad idag än du var när du tävlade?
– Jag har ju turat väldigt mycket de två senaste vintrarna så jag har ju fått bättre kondition men jag är nog jämnstark. I och för sig känner jag mig starkare nu än jag någonsin känt men så känner jag varje säsong.
När karriären började ta fart för tio år sedan hoppade Jacob av skolan. Sedan dess har han åkt skidor. Något han tänker att fortsätta med på ett eller annat sätt.
– Jag skulle kunna tänka mig att jobba som bergsguide några år. Guideutbildningen är något som jag vet att jag kommer att göra, det är bara en tidsfråga. Men nu har jag börjat filma mer och mer och i och med mina egna filmprojekt har jag blivit mer och mer involverad i själva filmprocessen, filmandet och klippandet och så där och det är också något som intresserar mig. Men det är inget som jag ser som realistiskt att satsa på och ha en karriär inom men om det händer vore ju det underbart.
Tillsammans med Jon Olsson och Henrik Windstedt var Jacob Wester ett av de stora namnen när den svenska jibbscenen utvecklades och växte sig stark för runt tio år sedan. Trots att Jacob har fört sporten framåt i Sverige, och till exempel peppade Henrik Harlaut till hans första backflip, ser han sig inte som en av pionjärerna.
– Jag har inte riktigt sett mig så. För mig har alltid Jon (Olsson), Henke (Windstedt) och Niklas Karlström varit de tre varit de stora som liksom ledde vägen. Eller egentligen var Jesper Rönnbäck, Robert Olsson, Erik Mossfelt och Frode Grönvold mina stora idoler. Sedan kom Henke och Jon in och man hörde talas om Tanner Hall.
Så du hade lite backcountry i dig redan i tidig ålder?
– O ja. Jag skulle bli extremåkare när jag var liten. Jag hade ingen aning om vad freestyleskidåkning var när jag var liten. Vi åkte mycket i Sälen med familjen när jag var yngre och när jag var sju-åtta år någonting hittade jag en snowboardpark med några hopp, rails och så men där åkte jag nästan ingenting för jag tyckte det var roligare att åka i skogen. Jag hade sett en dokumentär på tv från Alaska och där Anders Norin och Jesper Rönnbäck och några till körde VM i friåkning eller nåt och det var dit jag ville komma så jag tänkte att jag åkte på ett stort berg när jag åkte runt där i skogen i Tandådalen. Så nu hittar jag bara tillbaka till gamla dagar liksom.
Så vad är mest troligt, att vi kommer att få se dig på JOI eller på NM framöver?
– Båda kanske. Jag vet inte, jag har inte fått någon inbjudan till JOI så vi får se om Jon skickar iväg någon. Han kanske inte ens tror att jag vill vara med igen, jag kanske borde säga det. Det känns på ett sätt kul att vara med men samtidigt lite tråkigt och inte göra en trippelcork för det kommer jag inte göra på ett parkhopp, det vill jag göra i puder i så fall. Man kunde hänga med i big air till förra året men nu, i år, måste du nog vara galen eller freestylehoppare om du ska ha en chans. Vi får se, jag kanske säger ja och sedan kanske jag drar mig ur om det är dåligt väder. Grejen med NM är att extremfriåkningstävlingar egentligen inte intresserar mig alls, jag tycker bara att det är läskigt att kolla på och läskigt att vara med. Man får ångest över att se ens kompisar åka ner. Sedan har jag alltid känt så där att Riksgränsen i maj, alla är där och liksom går 110 procent för att det är sommar och de kan gå skadade om de vill. Skulle jag skada mig i maj skulle det typ vara värre än att skada sig i januari för då går hela surfsäsongen åt helvete. Så jag kör istället jätteförsiktigt sista veckorna på våren, håll i det här nu liksom.
