Japantripp del 2: Räddningsoperationen

Sebastian Lindströms puderjakt på Hokkaido i norra Japan fortsätter. När vännerna försvinner på berget blir räddningsaktionen toppnyhet i hela Japan.

Vi börjar del 2 där del 1 slutade; “morgondagen blev en dag som japansk media sent kommer glömma”.

En av medlemmarna i vår grupp hade frågat Andrew från Black Diamond Tours om han var intresserad av att guida oss till Kurodakes topp . Efter övervägande med hans japanska flickvän kom dom fram till att han gärna hänger med upp. Dock vill han göra det väldigt klart för alla att man hajkar upp till toppen på egen risk, han eller Black Diamond tours tar inte något ansvar för om något händer. Alla nickar på medstämmande och saken var klar. Halv tio på morgonen tar vi gondolen uppför Kurodake; därefter sittliften ännu mer uppåt och sedan börjar en gedigen hajk uppför berget.

Som enda skidåkare kunde jag ”skinna” förbi alla boarders med snöskor som klagade på att dom fick dåligt grepp. Problemen kom senare då Andrew längst fram med snöskor började köra en snitslad route med väldigt korta svängar, 30 lappkast senare började jag spåra för mig själv uppför berget. Ett islager bildades under mina skidor och jag höll på att glida nerför berget, jag slänger mig tillbaka in i huvudspåret och är glad att stå på båda benen.

Efter 1,5 timmes hajkande är det kort rast, solen har nu gömt sig bakom moln och vinden blir starkare. 30 minuter från toppen tappar en snowboardåkare greppet och rullar sakta nerför berget. Han anmäler ett starkt intresse att offpiståket ska starta härifrån istället för från bergets topp. Han får med sig fem andra personer som efter fem minuters genomgång med Andrew om vägen ner, försvinner nerför berget. Direktiven var: “Åk ner i ravinen till trädlinjen då ni skråar vänster ner till liften”. 30 minuter senare är jag, Bevan och Andrew på toppen. ”Skins off” och sen piper vi ner i mittenbowlen i tung dimma.

Trädlinjen kommer och sikten bli bättre. Snön är orörd och lätt, vi vågar inte riktigt trycka på för dimman är för tjock. Nu när sikten är på topp trycker vi upp en tolva ner genom träden. Inga stopp, bara puderåkning ner genom skogen – mjölksyran börjar komma när vi kommer fram till en mindre bowl som leder ner till avspärrningen i off-pisten bredvid sittliften. Ett leende på läpparna – framåt.

Vi åker offpisten från sittliften ner till gondolens dalstation, snön var inte lika bra som dagen innan – men klart åkbar. Väl nere i dalstationen inser vi att vi inte kan få tag i Dennis, Chris eller någon av de andra som åkt ner före oss. Andrew säger att han vill stanna nere vid dalstationen för att se om de andra dyker upp, han ber oss åka upp till stolliften högst upp för att se om alla är där. Det finns nämligen ingen mobilmottagning där. Vi åker upp, hittar ingen så vi kör ett offpiståk och kommer sedan ner till liften 15,25; alltså fem minuter innan liften stänger.

Andrew dyker upp och informerar oss att ingen har anlänt till dalstationen. Man kan se på honom att han börjar bli riktigt nervös. Han vet att han har förlorat 60 procent av sin kompisgrupp på berget; gav han tvivelaktig vägledning? Borde han ha avbrutit toppförsöket och åkt i samlad trupp nerför berget? Andrew bestämmer att Bevan ska åka ner till dalstationen för att anmäla till liftpersonalen att 5 personer är borta på berget. Jag och Andrew åker upp i sittliften för att hajka ut till den stora bowlen där vi tror att dom har åkt ner. Vi kommer fram till bowlen och ser tre spår; två skidåkare och en bräda. Vi ringer till Bevan som har fått fram en topografisk karta över Kurodake. Han informerar oss att om man fortsätter ner i bowlen så kommer man fram till ett högt stup, det finns ingen väg ner till byn därifrån.

Jag och Andrew skråar vidare längs berget för att se om vi hittar några andra spår; ingenting . Vi meddelar Bevan att vi kommer ner till dalstationen för att mobilisera en räddningspatrull. Gondolchefen piskar snabbt upp en helikopter från Sapparo; en 30 minuters heli-ride från Kurodake. Några minuter senare kommer två japaner inspringande med en massa utrustning i gondolrummet; det första japanska tv-teamet hade anlänt. Vi blir snabbt eskorterade bort från aggressiva japaner som vill intervjua oss till ett konferensrum på andra våningen. Den första nyheten kommer in, helikoptern har lokaliserat två olika grupper på berget. Dom hade åkt ner i bowlen.

Poliser börjar nu anlända, därefter insatsstyrkan med japanska hemvärnet i spetsen. Vi får reda på att japanska helikopterräddningen inte får plocka upp folk på kvällen (solen hade precis gått ner). Vi argumenterar för att vi skulle skicka upp en skidåkande räddningspatrull och hämta hem vårt folk samma kväll. Japanska ledningsgruppen pushade att vi skulle vänta på deras ”ranger” som var på väg in från Sapparo innan vi fattade något beslut. Rangern kommer och han fattar beslutet att klockan 5 morgon därpå skulle räddningsoperation ”0ne” inledas. Klockan var då 8 på kvällen. Japanerna tyckte gott att utlänningarna kunde sova en natt på berget då någon annan person hade varit fast på berget i 3 dagar utan några problem (och då var det dessutom kallare!)

Paparazziblixtar varje gång man gick utanför dörren, nu var det 50 poliser, 50 militärer och 40 vilsna japanska medianissar i gondolbyggnaden. Vi bestämmer oss för att dra oss tillbaka för att ladda upp batterierna inför morgondagens räddningsoperation – rangerstyrkan hade bjudit in oss att delta i räddningsoperationen. Pressen springer efter oss ut till bilen, det har bildats is på rutan och jag var tvungen att skrapa rutan med mitt VISA kort framför fyra kameramän som zoomar in på mitt ansikte. Vi drar till Secomart; köper öl och åker ner till Black Mountain Lodge för att få lite sömn. Jag surfar in på japans största tidning och inser att vi är den tredje största nyheten, inte bra. Andrew börjar bli nervös. Hans chef har ringt hela eftermiddagen. Klockan slår tolv, vi skålar och klunkar i oss ölen utan att säga ett ord. Den 18:e mars hade inletts, jag var nu 25 år gammal och fem av mina polare låg och fryste i en liten bivack någonstans uppe på fjället.

Lite sömn, några ägg och bacon och sen är man igång. På med utrustning och sedan upp till gondolstationen där tre TV-bilar stod parkerade över natten. Klockan blir fem och räddningsinsatsen sätts igång. 30 skidåkande poliser samt 30 militärer fotograferas av press och sig själva innan de tar farväl av dalstationen för att åka upp på berget med uppgiften att rädda utlänningarna. Japanerna älskar att vara hjältar och dom ser till att göra hela räddningsinsatsen till ett jättestort PR-jippo. Väl uppe vid toppen av sittliften med skins på får vi av gruppchefen reda på att de har börjat lyfta upp dom strandande snöentusiasterna med helikopter.

Vi åker ner till dalstationen för att möta upp våra frusna vänner – inser då att det även var 3 andra vilsna människor som ingen viste vilka de var. Gruppen bestod av två puderletande sydafrikaner i 30-årsåldern som hade åkt ner för berget med deras japanska guide. Guiden hade inte koll på kartan och kunde inte leda truppen i säkerhet innan solen gick ner. Det medierna inte lyckades få fram var vilket företag den japanska guiden jobbade för, via bakvägar fick vi reda på att det var Hokkaido Powder Tours guide som lyckades driva ner två av sina egna kunder i skiten. Det blev senare klart att det var deras spår som lurade ner mina fem kompisar på fel väg. Andrew blev glad att den japanska guiden fick ta den stora smällen.

Det många inte vet är att i Japan så kan vem som helst vara offpistguide, det finns nämligen ingen formell utbildningsenhet. Därför kan jag nu ge mig själv titeln offpistguide i Niseko; framsteg! Efter 3 timmar av intervjuer med poliser blir det presskonferens då Chris och Dennis, båda flytande på japanska, bad om ursäkt för att deras beteende kostade japanska skattebetalarna massa pengar (kostnad för hela räddningsoperationen precis under en miljon kronor – baserad på min egen överslagsräkning!) Från Dubai till Dover kunde man läsa om utlänningarna på berget i Hokkaido; utländsk press och ambassader kunde inte sluta ringa. Times Online i England skrev en artikel om Chris natt på berget, intressant läsning – surfa in på timesonline.co.uk.

Dagen därpå blir det Onsen rehab och sedan en 2-timmars biltur till ett annat berg med ryktesvis bra pudersnö, dock inga liftar. Vi hajkar upp morgonen därpå och inser att plusgraderna har förstört all snö; vi drar oss tillbaka till Onsen och åker hem till Niseko dagen därpå.
Tillbaka i Niseko på eftermiddagen. Jag slänger jag mig ut i pisten för att leta upp puderåk, ingenting spektakulärt – allt är uppåkt. Det börjar snöa och dagen därpå ligger det några decimeter fin snö över bergen.

Sista dagen i Niseko och jag, skibummen Steve från USA och fem år i japanska Bevan klättrar upp för Hirafutoppen. Vi skråar ut till en av peakarna och droppar in i smörmjuk ”Årepåsksnö”, orört och inte en enda freerider på berget. Solen skiner och humöret är på topp. Efter bowlen åker vi igenom skog för att komma ner till transporten till Moiowa – ett skidområde bredvid Niseko som just nu ägs av ett israeliskt företag. Under de senaste fyra åren har de haft fyra olika ägare – att tjäna pengar i Moiowa är omöjligt! Det finns två liftar och massa offpist så många locals bor här och under puderdagar har dom hela berget för sig själva… Vi pumpar puder i Moiowa 4-5 gånger och slänger sedan in handuken; en perfekt dag med variation, bra snö och sol – dags för öl.

Japan levererade; Hokkaido är framtiden. Vänta tills yenen blir lite billigare sen hyr du en bil i Sapparo och åker dit snön faller som mest.

Text: Sebastian Lindström