En doldis i branterna – Jesper Petersson

Med en isyxa redo under ryggsäckens axelrem och stegjärn under pjäxorna, halar en sammanbiten men närmast meditativt lugn Jesper ut sextio meter rep på de cirka två kvadratmetrarna lössnö som utgör topp-kammen av Pain du Sucres legendariska nordsida. Trots sin korta anmarsch från Aiguille du Midis kabinbana är det ett ovanligt och lite bortglömt åk i Chamonix, i skuggan av de kändare bergssidorna runt om i massivet. Nedanför oss hägrar ett upp till 55 grader brant, orört snöskynke, prekärt draperat ovanför hundratals meter höga klippor och garanterat sista-åk för den som inte har kontroll på sin fart och skidteknik. För Jesper är det bara ännu en dag i världens extremaste lekplats – Mont Blanc-massivet, där han under de senaste säsongerna bockat av några av de brantaste och mest exponerade åken på jorden, varav ett par stycken han dessutom lyckats vara först med, vilket inte är någon dålig bedrift i dessa delar av Alperna. Möt Jesper Petersson, värmlänningen som via klättringsintresset halkade in på brantåkningsbanan, som han nu lägger all sin tid och energi på att bemästra:

Hej Jesper! Berätta om dig själv och din bakgrund på ett par skidor!

-Tjena Jacob! Jag kommer från Hammrö, ett litet ställe strax utanför Karlstad i Värmland. Jag började stå på skidor som 4-åring i Härjedalen, sen har jag åkt skidor några veckor per år. Jag har aldrig tävlat eller gått på något skidgymnasium, utan tog tag i åkningen på allvar först när jag kom till Chamonix för fyra säsonger sedan.

Samtalet kommer direkt in på den senaste vintern i Chamonix, där undertecknad delade några åkdagar med Jesper bland Mont-Blanc-massivets många vassa bergstoppar. Jesper hade redan 3 säsonger under bältet i den legendariska byn, och ser den gångna vintern som ett personligt framgångsbevis där han äntligen fick åka alla de åk han först lade ögonen på när han kom till Chamonix. Tre års arbete och träning gav äntligen utdelning.

Det var en lite märklig säsong, som började med en snöfattig december för att sedan få massvis av snö i januari och februari. April var vinterns bästa månad, bland annat åktes nästan alla stora nordsidor ovanför Argentiere-glaciären på en dag! Alla åk jag ville åka när jag först kom hit var i skick och jag var själv i tillräckligt bra form för att kunna åka dem, tillsammans med massa duktiga skidåkare.

Som gemensamma säsongare är det svårt att styra fokus från den mytomspunna byn, och på frågan om varför han fastnat just där svarar Jesper:

-Jag bestämde mig för att åka till Chamonix efter en klätterexpedition till Kirgizistan sommaren 2012. Jag insåg att jag behövde bli bättre om jag ville göra fler äventyr i bergen och Chamonix föll sig då naturligt eftersom där kunde jag träffa likasinnade och utvecklas. När jag väl kom till Chamonix så visste jag inte så mycket om brantåkning, men eftersom det var det alla pratade om och gjorde så föll det sig naturligt att prova på. Efter det kände jag att jag hade hittat min grej i livet och sen dess har jag tränat och vigt mitt liv åt brantåkning för att bli så duktig jag bara kan.

Jesper fortsätter om varför just brantåkning tilltalar honom. Han beskriver en meditativ känsla av lugn närvaro, där nästa sväng är allt man för stunden tänker på. Att man uppnår en avkoppling som är svår att hitta någon annanstans. Att bergen bjuder en på så mycket mer än bara åkningen, det är tekniskt utmanande, en blandning av klättring och skidåkning som ger en helhet som är svår att uppnå annars.


”Det känns som brantåkning är meditation, det enda man tänker på där och då är nästa sväng. Det blir som en slags avkoppling, man fokuserar bara på det och allt annat glöms bort.”

Konversationen glider på ett naturligt sätt över till riskhantering. Brantåkning och mountaineering är statistiskt sett högrisksporter, små skador sker sällan men dödsfall desto oftare. Jesper säger att han är väl medveten om alla risker, och att dom såklart inte går att helt bortse från. Som i alla farliga sporter är det en ständig balansgång mellan själviskhet och sunt förnuft. Alla som utsätter sig för de risker bergen innebär accepterar ju det värsta möjliga scenariot, och det går aldrig att komma ifrån. Här kommer utöver en viktig kunskap om snö och väder den berömda magkänslan in i bilden:

När vi är ute så känns det hela tiden som att vi noga överväger och kalkylerar de risker som finns omkring oss. Det kanske inte är en garanti för att man alltid gör rätt beslut i realtid, men allting övervägs alltid noga. Om man klättrar uppför ett åk, där man spenderar lång tid i en exponerad position, och man märker att snön börjar ändras på grund av t.ex värme, då kan jag få en ”bad feeling” och vilja vända. Jag har nästan aldrig en sån känsla på morgonen, utan jag brukar alltid vilja testa och se hur det känns. Man kan alltid vända om, vilket vi gör oftare än vad folk tror, och de riktigt stora åken vi gjort ligger det kanske veckor av väntan, hemvändningar och förberedelser bakom för att kunna genomföra.

I en värld där framgång mäts i Instagram-likes och Youtube-statistik är Jesper en doldis. Trots att han under vintern nästan dagligen åker på ställen där de flesta stora filmproffs fort skulle vara tvungna att byta underkläder, så har det dröjt länge för brantåkarna att synas utanför de Franskspråkiga friåkningsbloggarna. I och med Andreas Franssons filmer innan hans tragiska bortgång har rampljuset försiktigt flyttats i nordsidornas riktning, men för Jesper räcker det än så länge med att bara åka skidor och lära sig mer om bergen och han själv. Han hintar försiktigt om att det såklart lever en dröm om ett filmprojekt innerst inne, men det saknas än så länge filmare och finansiärer. Innan dess vill han göra en expedition till något berg som tilltalar honom.

 ”Drömmen vore självklart att få jobba med något filmprojekt. Jag har en del idéer på åk och ställen, ska bara hitta någon som vill filma och finansiera det ;)”

Som med alla action-sporter är det nästan omöjligt att prata om förändringar utan att komma in på social medias roll. Enligt Jesper har brantåkning stigit i popularitet dels genom att utrustningen har blivit lättare, vilket gör att fler orkar klättra tusen höjdmeter på en morgon, men även social media har bidragit tack vare snabbare informationsspridning:

-Folk får mer info fortare genom sociala medier som Instagram och Facebook. De ser var det går att åka, nästan alla åk finns online med detaljerade beskrivningar nu för tiden och sånt utvecklar sporten. På det sättet kan fler njuta av bergen. En annan trend jag ser mer av är att man ska åka så fort som möjligt på branta och exponerade åk. Det räcker inte längre att bara åka åket, utan det ska göras fort med stora svängar. Det ökar risken för olyckor eftersom marginalerna blir mindre om det händer något.

Vad letar du efter när du planerar nya åk?

-Det ska vara en utmaning. Någonting som gärna är lite tekniskt hårt, och helst vill man undvika att exponera sig för seracer (hängande delar av glaciärer som gärna lossnar i tid och otid, red. anm.) i den mån det går.

När vi pratar om vem som leder dagens brantåkning, vem som är bäst om man så vill, blir det svårt att välja en person. Inom brantåkningsscenen namndroppas gärna forna tiders storheter som Anselme Baud, Sylvain Saudan och Stefano Benedetti, men på frågan vem som är bäst just idag blir Jesper villrådig:

-Det är väldigt svårt att säga vem som är bäst, det finns så många som är så duktiga. Alla de jag åkt med är extremt skickliga. Men självklart har jag sett upp till Andreas Fransson. Han hade nytänk, och djup kunskap om berg. Fransmannen Vivian Bruchez är förstås också en stor inspiration. Jag beundrar hans sätt att alltid kunna se nya linjer att åka, även fast det känns som allt nästan blivit åkt. Och förstås Mikko Heimonen (Finsk brantåkare som Jesper gjort merparten av sina största åk tillsammans med, red. anm.), hans motivation är imponerande, och tillsammans har vi utforskat Mont Blanc-massivet.

Avslutningsvis släpper vi det filosofiska och jag firar iväg tre snabba till Jesper:

Vad var säsongens höjdpunkt?

-Om jag måste välja en dag var det när vi åkte nordöst-couloiren på Col Armand Charlet. Ett så stort och komplicerat åk i  perfekt snö kommer jag aldrig få uppleva igen.

Vad och var är ditt dröm-åk?

-Egentligen har jag många dröm-åk. Jag tittar hela tiden efter nya linjer. Men att åka skidor ner för ”Paramount Pictures-berget” Artesonraju i Cordillera Blanca-massivet i Peru skulle kunna vara ett.

Till sist, om du måste välja – en hel säsong med midjedjupt puder men du får inte åka där det är brant, eller enbart superexponerade åk över 50° med stenhård snö?

-Oj vad svårt. Jag gillar all sorts skidåkning och tycker det är motiverande med variation. Att bara åka brant en hel säsong skulle göra att jag till slut hamnade i en ekvation där belöningen blir mindre och mindre och riskerna större.

Jespers tips till dig som är intresserad av att åka brantare:

  • Gå en lavin- och glaciärkurs för din egen säkerhets skull. En klättringskurs är också bra att ha under bältet, där man får lära sig att fira sig nerför ett rep, bygga ankare att säkra sig ifrån med mera.
  • Börja med lätta åk och jobba dig uppåt.
  • Våga testa! Du kan inte veta var din nivå ligger, hur brant det egentligen är, eller hur snön är, om du inte testar. I och med att man oftast först klättrar uppför åket så kan man alltid vända om det känns fel eller över ens nivå.
  • Som med allt annat: Träna, träna, och åter träna. Under säsongen åker jag skidor i princip varje dag och är ute i bergen. På sommar och höst kör jag hård barmarkträning för att orka hålla igång under vintern.
  • Ha tålamod. Allt måste få ta sin tid, och det finns ingen annan sorts skidåkning där det är mer viktigt än inom brantåkning.
Text: Jacob Wester
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.