Jobbet på skidor del 2: Resan till Alperna

I del två av fyra om Secondhands och Daniel Rönnbäcks resa till St Anton får vi känna på skillnaden att flyga och bila till Alperna.

Alternativ 1: Flyga till Alperna

Vågen visar några kilo förbi den tillåtna baggagevikt på Swiss Air Economys avgångar mellan Stockholm och Zürich. Oron att behöva betala övervikt, dvs upp till 150 Euro, ligger och gror i bakhuvudet när jag, Mårten Bergkvist, åker uppför rulltrappan till avgångshallen på Arlanda.
”Dom brukar vara schyssta” är det man har med sig från tidigare resor. Men budgetkalkylen för att vistas i alperna i över två veckor skulle inte må speciellt mycket bättre av att åka på en överviktsavgift.

Mårten Bergkvist blickar ut med förväntansfulla tankar över Arlandas landningsbana. Foto: Daniel Rönnbäck

På väg. Foto: Daniel Rönnbäck

10 minuter senare har jag anslutit med min reskamrat Daniel Rönnbäck vid disk 10 för att checka in. Tillsammans står vi i kö, nu mer taggade att dra iväg på äventyr än oroliga över baggaget. Ett simpelt litet fel på rullbandet gör att vi får lämna in våra väskor samtidigt som vi lämnar in våra skidfodral på specialbagagebandet, utan ett enda ”stopp i lagens namn”. Resan börjar bra, tänker vi.

Flygtiden till Zürich är ca 2 timmar och 40 minuter. Tiden spenderar vi framför Daniels dator, tittandes på en rad skidfilmer. Samtidigt blir vi serverade en lunchmacka och pratar vi ihop oss om vad som vore coolt att få gjort på resan.

Så, tre timmar sedan vi lämnade Arlanda, är vi på väg till tågstationen vid Zürich Flughafen. Vi köper biljetter och blir hänvisade till den plattform där tåget avgår mot
St. Anton, då först via Zürichs Centralstation. Lite senare sitter vi i en riktigt schysst privat kupé med mål St. Anton Am Arlberg. Vi funderar på hur sjukt smidigt resan har gått hittills. Vi konstaterar att flygplanet är en väldigt bra uppfinning och tillägnar därefter en tanke till våra vänner som ska åka bil ner. Men vi oroar oss inte då vi vet att Johan är mycket målmedveten och att Lasse är från Leksand där de ofta hörs däckskrik från Volvo 740:s på nätterna. Och kör de vilse kommer Basse definitivt fråga snygga tjejer om vägen.

Vi anländer i St. Anton klockan fem på eftermiddagen. Direkt konstaterar vi att det är jättedåligt med snö, att det är plusgrader och nästan regn i luften. Vi funderar inte så mycket mer på det för stunden utan kommer på att vi nog borde fixa någonstans att bo. Jag och Daniel anländer nämligen ett dygn innan de andra och bestämmer oss för att bo inne i St Anton för tillfället.

Efter en halv gris och några flottiga kycklingvingar på restaurang BOBBO’s gör vi många misslyckade försök att hitta boende för natten. Jag ringer till slut en gammal god vän som gör säsong i St. Anton. Han lyckas introducera mig och Daniel för den dam som äger huset han bor i. Vi blir varmt välkomnade och får oss ett dubbelrum för två nätter framåt.
– Ni får inte ha lamporna tända i onödan då vi har dyr elektricitet just nu, säger damen.
– Ok, det ska vi tänka på, säger vi och kopplar in våra laptops i vägguttagen.

Trötta efter dagens resande och hektiskt letande efter boende somnar vi skönt. Dock lite brydda över att det är dåligt med snö. Men vi är framme och taggade på att åka skidor!

Vi vaknar tidigt morgonen därpå, tittar ut, och konstaterar att det har dumpat ca 60 cm.
Resan börjar bra, tänker vi. Samtidigt flera hundra mil från vår sköna säng sitter Johan, Lars och Sebastian inklämda i en Ford rullande längs Europas vägar.

Alternativ 2: Bila till Alperna

Efter lite telefonjonglering angående hur vi ska färdas, bestämmer jag tillsammans med Lasse och Sebastian att vi tar min bil ner. Jag ska ändå köpa nya vinterdäck så det blir dubbfria för att göra resan genom Tyskland laglig, och väl där nere kommer vi behöva en bil för att kunna röra oss så fritt som vi vill.

Lars och Sebastian sammanstrålar med mig nere hos mina föräldrar på landet i Sörmland, där jag skruvar på takboxen för säsongen och vi även bjuds på fin middag a la min mor.

Eftersom Sebastian inte lyckats skaffa sig ett körkort än (kanske dags nu Basse?!) är det jag och Lars som ska agera förare på den 180 mil långa resan, vi bävar lite inför detta men kommer sedan på att med Sebastians konstanta snack i baksätet blandat med en termos kaffe löper vi nog ingen större risk att somna bakom ratten. Vi turistar oss sen ner genom Sverige på en, av regn, mycket blöt E4a där vi bland annat besöker klassiska Brahe hus utmed Vätterns strand och domkyrkan i Lund. Med dessa två kulturhistoriska stopp är det sen snart dags att ta adjö av Sverige. Efter ännu en fin middag och påfyllning av kaffetermosen, denna gång a la Sebastians mor i, får så Lars Ilis från Dalarna äntligen se Öresundsbron för första gången.

Ett bra tips om man ska resa väldigt långt och löper risken att få trötta chaufförer, är att kolla om det inte finns några roliga platser att besöka längs med resvägen, man får stanna och sträcka på benen samtidigt som man kanske får se något intressant, och ur en filmares synvinkel kan det skapa ett par schyssta tillfällen att till exempel filma roadtrip-porträtt. Planera resan så ni har tid med ett antal stopp, kanske till och med nån avstickare så slipper ni stress och resan blir både roligare och mycket mer trafiksäker.

Stämningen är på topp och snart gungar vi genom taxfreebutiken på färjan mellan Rödby och Puttgarden. Eftersom vi ska fortsätta köra direkt efter så passar vi på att stänga ögonen lite under de 45 minuter det tar för oss att nå fram till Tyskland.
Jag och Lasse gör vårt bästa för att hålla bilen i konstant rullning, på det som blivit mer ett egennamn än den direktöversättning av motorväg det faktiskt är, Autobahn. Vi hade ju ställt vårt hopp till att Sebastian skulle vara vaken och kunna snacka lite med föraren, ett mycket bra sätt att hålla sig pigg på. Men efter att han mer eller mindre dött i baksätet fyra mil in i landet, så får vi underhålla oss med film på DVD-skärmarna och diverse ordlekar istället. Kan man så rekommenderar jag nog att man försöker passera genom Tyskland under dagen, omgivningarna längs med autobahn är ofta väldigt vackra med vinodlingar och mäktiga vindkraftsparker. En annan anledning är att Tysklands motorvägar tyvärr överfyllda av lastbilstrafik dygnet runt och dessa karavaner kan under nätterna bli ganska jobbiga att köra mitt ibland med bländade lysen, smuts som stänker upp, deras sega omkörningar av varandra osv. En bra idé kan då vara att försöka hitta något billigt väghotell, vilket det finns med jämna mellanrum, och passa på att få sova en blund.

Tyskar på väg från jobbet byts efter många timmar och ännu fler koppar kaffe mot tyskar på väg TILL jobbet och vi ser snart till vår glädje att GPS:en inte har lika många mil kvar för oss att avverka.

Vi fotograferar Sebastian i ett antal olika fula sovposér samtidigt som de sista dropparna kaffe stärker våra sinnen. Efter en liten bensinkris som till slut löser sig genom en mindre avstickare in på den tyska landsbygden, där jag får användning för min sedan länge förlegade skoltyska, börjar så enorma konturer att ta form i den kalla, dimmiga morgonluften framför oss. Alperna bildar verkligen en vägg mot horisonten och där bergen börjar, slutar Tyskland. Vägarna blir betydligt mindre och krokigare när man letar sig in mellan dom allt högre bergen. Sebastian vaknar till i baksätet och vi sitter sen alla tre och tittar ut på det vackra landet som tonar upp sig runt omkring oss. Tyvärr så tittar jag också lite för mycket på omgivningarna och missar att ta gamla vägen till St Anton, gör man inte det blir man tvungen att köra genom ”Arlberg tunnel” vilket kostar pengar och är helt onödigt för oss som gärna ser naturen kring oss och inte är en stressad Österrikare på väg till jobbet.

Detta sista lilla klavertramp till trots, så kommer vi så äntligen fram till St Anton och parkerar nedanför Fussgängerzone och stiger ur bilen, äntligen framme!

Text: Mårten Bergkvist och Johan Rosengren