Kalle Ohlson – Levande begravd
Kalle Ohlson är 27 år gammal men har aldrig haft ett ”riktigt” jobb. Kalle tjänar pengar på att åka snowboard. Men linjen är hårfin mellan dröm- och mardrömstillvaro som snowboardproffs. Vi sitter som på nålar när Kalle berättar om planerade blackouts, om att åka snowboard för att han måste och om gången då han låg begravd i en lavin – med en trasig lavinsändare.
Under en bilfärd från hemstaden Örebro till Sälen vaknar åttaåriga Kalle av att mamma Ohlson trycker in två varianter av vinterns hetaste fluga i bagaget. Syskonskaran på fyra ska få samsas om de på tok för långa snowboardarna. Sportlovsfirandet 1994 blir början på en högtflygande karriär för Kalle Ohlson.
Snowboardåkare har roligare
Fast suget efter att flyga i luften hade börjat tidigare än så. K-O, som han kallas, började med gymnastik som sexåring och menar att grunden för hans balans och kroppskontroll lades där. Men efter några år sa det snipp snapp snut, så var Kalles gymnastikintresse slut.
– Gymnasterna tränade jämt, och snowboardgängen jag såg på filmer bara öste runt och hade svinkul hela tiden. När jag var tolv år slutade jag med gymnastiken och bestämde att jag skulle bli snowboardproffs, flinar Ohlson.
Sagt och gjort. När Malungs anrika snowboardgymnasium några år senare hade lockat till sig landets mest lovande åkare – var han en av fem som skolan ville satsa på.
– Malung var kung! När jag tänker tillbaka på den tiden så brukar jag säga att det var de bästa åren i mitt liv. Att bara åka snowboard och hänga med polare som hade samma målmedvetenhet gav sjukt mycket, berättar Kalle.
Oavsett hur kul det var, stod K-O fyra år senare och brölade om efterlängtad frihet på ett lastbilsflak i Malung – med studentmössan vevandes som en väderkvarn. Kalles åkning hade nu hunnit göra ett starkt intryck på snowboardbranschen, och internationella sponsorer började trycka in lön på tonåringens bankkonto. Drömmen om ett liv som snowboardproffs var plötsligt på riktigt och unge herr Ohlson stod med världen för sina fötter.
Målet efter Malung var givet – Ohlson ville visa skillsen genom snowboardfilm.
Piraterna
Några av polarna sökte sig till kända parker i USA för att kickstarta karriären, men K-O stannade i Europa. För det var bara där han kunde bli en pirat. Pirate movie productions både var och är det mest erkända produktionsbolaget för snowboardfilm på den här sidan Atlanten. Efter att Kalle visat framfötterna i MMPs film Green, 2006, fick han chansen att segla med piratskeppet för första gången vintern därpå. När piraternas film Overseas släpptes 2007 – fanns Kalle Ohlson med i en av huvudrollerna. Nu, sex filmer senare, är Kalle en av de rutinerade frontfigurerna som man förknippar med Pirate Productions tillsammans med stjärnor som Gigi Rüf, Elias Elhardt och Wojtek Pawlusiak.
Lucas Nilsson är fotograf och har jobbat med Kalle och Pirates i flera år. Han vet vad Kalle går för.
– Kalle är helt klart en av mina favoritåkare att jobba med. Han är sjukt mångsidig som åkare plus att han styr allt på sidan av åkningen otroligt proffsigt. Stora hopp, backcountry, tekniska railtrick och köttiga streetspots är inga problem. Som person är han grymt social och skön, men när han ska till att åka något riktigt stort – då stänger han ute alla andra, säger Lucas Nilsson.
Kalle Ohlson fyller i.
– Om vi är på ett sketch spot, då tänker jag först igenom i huvudet hur tricket ska gå till. När jag får tricket rätt i skallen, säger jag att jag är klar till filmarna och droppar in med total blackout innanför pannbenet. Vid en planerad blackout känner jag ingen rädsla, och åkningen går på automatik. Om jag åker in mot ett spot och är nojig är det bara att tvärbromsa, då är det bara farligt.
Risk it for the biscuit
Nu för tiden dominerar Kalle framför allt med sin urbana åkning i Pirates filmer. Trappor, räcken, hustak och väggar ger bra utlopp för hans kreativitet och stora stil. Ohlson fortsätter att förklara en dag på jobbet.
– Vid foto och filmning behöver man ibland ”risk it for the biscuit”. Jag menar, det måste finnas en fin belöning för att riskera vissa saker. Det passar in på snowboard, jobb, resor, tjejer och egentligen nästan alla val vi gör i livet. Om jag står vid ett sjukt svårt spot, som kan ha allvarliga konsekvenser, så kör jag ändå om jag verkligen vill ha det tricket på film – för jag vet att det kommer kännas värt det för mig efteråt. Däremot om det är farligt, och det är oklart om det ens kommer se coolt ut i kameran, då är det inte värt det, säger Kalle och fortsätter.
– Men jag har svårt för att bara rycka på axlarna och ge upp när det går dåligt. Om jag inte har någon bra förklaring till varför det inte funkar kan jag vråla, dunka brädan i huvudet och freaka ur i säkert en timma tills att jag sätter tricket. Sen är det lugnt igen, och då känns det ännu mer värt att ha klarat det, garvar Kalle.
Kalle blir tyst ett tag när vi pratar om skador. Efter ett tag tittar han ut genom fönstret och fortsätter.
– En dum grej som jag är jävligt tacksam över att jag kunnat gå levande ifrån, var när jag var på ett fotoshoot med tidningen MBM i Schweiziska Lenzerheide för några år sedan.
– Jag pulsade uppför en brant landning, tillsammans med Michael Lundmark, när det gick en lavin som begravde bägge helt.
Michael hittades ganska snabbt av de andra i gänget med hjälp av tranceiver. Men Kalles sändare gav inga signaler.
– Tidigare under dagen hade vi uppmärksammat att min sändare inte fungerade – men vi tyckte att det kändes tillräckligt safe och jag ville inte missa en hel dags fotograferande, så vi körde ändå.. Så när jag insåg att jag var helt begravd utan att kunna röra mig och med en lavinsändare som inte fungerade, då kändes det inte så bra, säger Kalle och kollar på mig med en allvarlig blick.
Michael hade dock haft koll på vart Kalle borde ligga, så när Michael blivit uppgrävd kunde man efter några minuters grävande i panik också hitta Kalle Ohlson.
– Med tanke på att jag klarade mig, var det också det bästa som kunde hänt mig just
då. Jag fick många saker att tänka över, och efter den dagen gör jag mer genomtänkta
beslut på berget, förklarar Kalle.
Framtiden
Förra vintern filmade Kalle och piraterna för filmen Perception, som släpptes på Itunes för bara någon vecka sedan. Piraterna imponerar mer och mer för varje år, och den här filmen är inget undantag. Stilren åkning från världens alla hörn, blandat med fantastiskt filmarbete. Kalle Ohlson bombarderar sina tyngsta trick från Ryssland, Kanada och Riksgränsen i år. Som sidoprojekt till den egna karriären har Kalle sedan två år tillbaka dessutom satsat på den nya generationens skid- och snowboardåkare. Tillsammans med Magnus Kristoffersson har han startat upp Blue-Parks, som anordnar camps och tävlingar för ungdomar i Europa. Höstens snowboardcamp drar igång på glaciären i Österrikiska Dachsteins 27 oktober, och senare i vinter kommer grabbarna att anordna ungdomstävlingar för skid- och snowboardåkare i våra svenska fjäll. Blue Parks är något Kalle vill fortsätta utveckla efter sin egen karriär, även fast det inte är dags att lägga brädan åt sidan än på ett tag.
– Det är klart att när det inte finns någon snö, när åkningen går sämst och jag hackar is vid något rostigt metallräcke i Kiruna – då känns åkningen som ett jobb. För jag måste vara där även om det är skit, för att samla shots till våra filmer och göra mina sponsorer nöjda. Men de flesta dagarna hade jag inte velat byta mitt liv med någon annan. Jag känner mig lyckligt lottad som på heltid kan hålla på med något som jag brinner så mycket för.
I våras dumpade det kallsnö i Riksgränsen när Kalle och gänget var där för att filma. De sedvanliga sten- och slaskjibben byttes då ut mot att bygga stora hopp på berget, vilket fick Kalle att minnas hur skönt det är med mycket lufttid och mjuka landningar.
– Jag blir mer och mer peppad på att filma puder i stora berg. Men då måste produktionen vilja satsa på det också. Nästa gång de väljer vem av mig och Gigi Rüf som ska samla pudershots hoppas jag att vi kan få köra sten, sax, påse – annars är oddsen rätt dåliga, avslutar Kalle Ohlson och skrattar högt.
Från: Örebro
Bor: Stockholm
Familj: Föräldrar, tre syskon och flickvän
Sponsorer: Ride, Adidas Eywear, Vans, Blue Tomato, Hoppipolla Union Bindings, JBMC handskar.
Stance: Regular, 59cm mellan bindningar, vinklar 12, -9
Åker mest på: Ride Buck Up 155 – allround
Foto: Lucas Nilsson
