Krasnaja Poljana Del 3 av 3
På vägen upp i den sista av tre stolsliftar ser vi Lukas Hoffman sätta standarden direkt genom att tweaka ut en rejäl backside air utför en klippa under liften.
När man inte ser träden för all snö är skogsåkningen som bäst.
Vi möter upp med Mack Dawg-gänget vid lunch och roar oss med att leka följa John i skogen med våra nya bekanta som formligen studsar ner mellan träden och klipporna i ett sinnesjukt tempo. Efter ett par åk ser jag inte ryggarna på killarna längre och vattnet i ryggsäcken är slut sedan länge. Skogsåkningen är bitvis rejält brant och teknisk så det vill till att man har koll på grejorna om man vill undvika den ryska sjukvården som vi hört både det ena och det andra om. Något vi däremot blivit rekommenderade att testa är den kaukasiska rökbastun som skall vara något utöver det vanliga. Vi är eniga om att det är precis vad våra slitna kroppar behöver. Men först är det dags för eftermiddagens i-landsproblem, att åka ner till byn och handla frukost. Jag håller med om att det kan låta löjligt men precis ingen talar engelska, taxichaufförerna slåss om körningarna och dessutom steg priset lite för varje dag under våra två veckor, gissa vilka som blev lurade? Maten handlar du över disk och även om expediterna var vänliga och stod ut med vår halvtimmes show av ”Gäster med gester ”så tar det tid även om det samtidigt var sjukt roligt. Vi upptäckte efterhand att det språk som fungerade absolut bäst faktiskt var svenskan, vilket borde vara något för Fredrik Lindström och andra språkforskare att bita i.
Spa eller misshandel? Per får smaka på riset.
Nåväl, tillbaka vid backen var det så dags för rökbastun. Det visade sig att Stefan inte bara bokat bastun utan även ett ryskt bastuproffs vid namn Sergej som skall lära oss hur riktiga ryssar badar bastu. Insvepta i lakan och med tuftade filtluvor på skallen blir vi var för sig visade in i bastun samtidigt som vår bastuvärd tar på ett par arbetshandskar. Ytterst tveksamt lägger jag mig på britsen och funderar om Stefan har ett finger med i det här spelet. Sedan åker två eukalyptusruskor fram och därefter börjar misshandeln i sann Hans Scheike anda. I fem minuter håller han på och svidande smärta får en helt ny innebörd innan det är dags för grand finale, ett snabbt dopp i en iskall pool följt av tre snabba hinkar med iskallt vatten över huvudet. Tjippandes efter andan går jag tillbaka till bordet och sätter mig. Per och Stefan har slutat skratta vid det här laget och ser riktigt sammanbitna ut eftersom de står på tur. Den enda som verkar ha riktigt roligt är Sergej. En timme senare stapplar vi ut ur bastun för att få oss en bit mat och samla ihop oss inför morgondagen som ser ut att bli något extra.
Fr vänster, Vladimir, Christer och Per solandes vid dalstationen.
Vi har nämligen tidigare på dagen träffat Rysslands svar på Sverre Lillieqvist. Kiril som han heter har lovat att visa oss vad Krasnaja verkligen har att erbjuda i form av riktigt häftig åkning. Vid tolvtiden står vi utanför toppstationen precis som avtalat och väntar och väntar. Klockan ett dyker Kiril upp med ett helt fotbollslag och vi slänger skidorna på axeln och börjar att knata upp mot den högsta toppen i området som getts namnet ”the Black Pyramid”. Efter 200 meter bestämmer sig Kiril och tre andra grabbar att det får vara nog med knatande och droppar ned för en hängdriva och syns inte till mer den dagen.
Det finns inga genvägar till det perfekta åket.
– Där försvann guiden hörrni, ropar jag till grabbarna.
Förvissade om att Kiril hade koll på läget fortsätter gångmarschen tillsammans med de andra upp mot toppen. Efter 45 minuter i gassande sol står vi framför en gigantiska dalgång, ytorna är storslagna och det drar rejält i stora-bergsåknings-nerven. Till en början är snön lätt vindpackad och vi öser på i XXL svängar ner mot skogsgränsen samtidigt som vi lovordar våra nya fatskis som fullkomligen skiter i vilket underlag de plågas på. Väl inne bland träden som envisas med att växa ruggigt tätt blir det ett febrilt fäktande med stavarna för undvika ännu mera pisk. Med ben lika stabila som gummiband glider vi ut ur skogen och skymtar dalstationen lite längre ned. Totalt utpumpade och helnöjda sätter vi oss och vilar utanför restaurangen och konstaterar att tiden går sjukt fort när man har roligt. Det enda som återstår nu är hemresan.
Krasnaja Poljana en helt vanlig dag.
Nästa morgon är vi uppe i ottan för att säga adjö till ”de vackra åsarna” som Krasnaja Poljana fritt översatt betyder. Vladimir har lovat att skjutsa oss till flygplatsen men vi stöter på patrull när vi försöker ta oss ut. Hotellet är låst från utsidan och våra skidor finns i receptionsbyggnaden i ett annat hus mittemot. Efter att ha kollat varenda dörr så gör vi en utbrytning genom köksfönstret. Ungefär samtidigt vaknar receptionisten i huset mittemot och vi stormar byggnaden och kastar in skidorna i bilen lite lätt stressade. Väl nere vid flyget tackar vi Vladimir för vistelsen och går fram till incheckningen. Det var ju som sagt det där med övervikten. En tvåmeters ryss i skinnjacka kastar upp min 140 liters väska på vågen, tittar på den i några sekunder och pekar därefter på en dam bakom en glasruta lite längre bort och skriker PAY! Inget vidare förhandlingsläge tänker jag och knallar bort till damen bakom disken. Efter lite räknande stannar det på 457 – rubel och jag drar en lättnadens suck. När jag går ombord på planet passerar jag åter palmerna och två vakter med varsin automatkarbin – ja, lite som hemma fast jäkligt annorlunda hinner jag tänka.
