Krippenstein: very steep and exposed
När St Anton svek begav sig fotografen Johan Ståhlberg med vänner till Krippenstein några timmar utanför Salzburg. Loggen hamnade på 1,5 meters pudersnö under en hel vecka.
Det är en lättad fotograf som lämnar det regniga Åre för att möta upp skidåkarna Reine Barkered, Carolina Edwall och Kristoffer Frenkel i Zürich för att sedan åka på en två veckors fotoresa genom Alperna. Detta kommer bli toppen, tänker jag tills jag kommer till tullen på Arlanda. Jag har hört polare som blivigt tagna i tullen, men inget som det här! Kan ju i och för sig förstå att tulltjänstemännen anar oråd när en 21 år gammal kille med långt hår, orakad och allmänt sliten efter två timmars sömn kommer med två kameraryggsäckar fyllda med kameror, blixtar och bärbar dator. Måste erkänna att jag inte ser ut som någon som skulle ha råd att köpa all denna utrustning så det blev till att sitta i arresten i 30 minuter och bli förhörd om vad jag skulle göra i Zurich och om det verkligen var mina prylar. Efter lite sweet talk, en Snickers fattigare och två koppar kaffe rikare blir jag till slut utsläppt och kan äntligen sätta mig på planet.
Väl framme i Zurich möter jag Carro, Reine och Kristoffer. Vi diskuterar vart vi ska styra bilen och kommer fram till att vi börjar med St. Anton och ser vad stället har att erbjuda. I St. Anton försöker vi febrilt hitta boende i området, men efter tre timmars letande verkar ingen vilja förbarma sig över oss. Beredda på att sova i bilen en natt träffar vi en gammal vän som erbjuder en säng och tak över huvudet för natten. Betalning: ett stort Freerideklistermärke.
Kvällen fördrivs med en middag och ett par kalla öl på Amalis medan vi inser att St. Anton inte har den snön som vi vill ha. Vi får ett tips att Krippenstein, som ligger i området Dachstein West, någon timme utanför Salzburg, har mest snö i Alperna just nu. Inte mycket att diskutera; nästa dag åker vi dit. Vi installerar oss på Hotel Seerose, ett fint lägenhetshotell tio minuter från backen. Hotellet ägs av engelsmannen Mark och hans fru.
Efter lite snack om berget med nio svenskar som är här och säsongar får vi veta att detta berg inte är som andra berg utan att här finns lömska hål lite överallt och helt plötsligt kan åket sluta med en 50-meters klippa. Inget berg för jibbers utan mer för duktiga friåkare. Speciellt mycket till pist finns det inte, förutom en kort liten backe och en lång transportsträcka som slingrar sig hela vägen ner till foten av berget.
Terrängen påminner lite om Riksgränsen, mycket lättillgänglig offpist och eftersom i regel 99 procent av alla som kommer till Krippenstein är familjer eller skolklasser har du all den underbara lössnön nästan helt själv. Du kan utan problem åka en linje 4-5 gånger utan att hitta någon annans spår förutom dina egna.
Det finns mycket fin skogsåkning i direkt anslutning till pisterna. Den sträcker sig från toppen och nästan hela vägen ner till dalen. Vill man köra lite svårare och mer exponerade åk kan man få göra en hajk på mellan 20-60 minuter beroende på vart man vill åka. Man ska dock komma ihåg att tranciever och annan lavinutrustning alltid ska finnas med; för det är mycket lavinfarligt på sina ställen. Ett bra tips är att åka med en guide en dag som kan visa runt. Åken kan som sagt sluta i dropp som skulle få Jamie Pierre att börja gråta.
Under vår andra dag på plats träffar vi på Clemens Stieböck, en local som bland annat guidar Chris Davenport och Shane McConkey när dom är här och åker. Clemens visar oss alla fina åk och puderhålor i skogen. Clemens berättar lite om själva området och om Red Bull Whiterush som arrangeras här vart annat år. Tävlingen går ut på att man snabbast tar sig ner i en bana från toppstationen till mellanstationen. Vi får se lite filmklipp från föregående tävlingar och det är varken någon snäll eller lätt bana som bland annat går igenom en grotta där åkarna har en tre meter bred snögång att hålla sig på.
Clemens hjälper oss med skotrar och vi åka upp till glaciären. Snö finns det gott om men den är gammal och mycket vindpinad. Vi lyckas ändå få några sköna bilder från dagen på glaciären. Nervägen består av en otroligt lång berg- och dalbana, dock inget för en snowboardåkare inser jag ganska så snabbt.
Dagen avrundas med lite dropp, då jag stöter på ett av dom legendariska hålen bredvid en översnöad gran då jag står och fotar under droppet, från att ha snö till midjan när första åkaren åker förbi till att ha sjunkit ner och behöver grävas fram då den sista har kört. Vad säger man, allt för bilden?
Kvällen tillbringas med resten av svenskarna samt Clemens och hans vänner i grannorten Bad Ausse på nattklubb där vi gör ett fint intryck genom att önska låten ”I been looking for freedom” med David Hasselhof. Låten avrundas med att 14 svenskar och en förvirrad Clemens står ensamma på dansgolvet och beskådas med förundrande blickar från resten av gästerna. Dumme schwede, mummlas det till höger och vänster.
Clemens beskriver damerna här i byarna ungefär som sitt berg, very deep and exposed, och efter noga efterforskningar så kan vi inte mer än annat hålla med.
Dagen efter fördrivs hemma på hotelrummet då snöstorm med dimma rasar utanför och hela berget är avstäng på grund av stor lavinfara. Coca cola, sex timmar Simpsons och en kropp som visar sin ångest över varför vi måste köpa den billigaste alkoholen vi hittade.
Solen skiner och vädret är underbart, men vart är snön? Efter ett par böner till vädergudarna funderar vi på om vi kanske ska lämna Krippenstein för något annat ställe med nysnö. Men våra böner blir hörda och under nästan en hel vecka vräker snön ner över området. 1,5 meter nytt fint puder landar. Solen har svikit oss men i just dessa ögonblick då snön sprutar så man ångrar att snorkeln inte var på, då känns det inte som om solen spelar någon avgörande roll för tillfället.
Dag efter dag åker vi nyspårat och våra gamma spår snöar igen varje natt. Kameran går allt varmare för varje dag och kvällarna avslutas med god middag, en kall öl och visning av dagens bilder. När vi pratar med bekanta från Åre som berättar att det snöat 10 centimeter och är 10 minusgrader känns allt om möjligt ännu bättre!
Veckan närmar sig sitt slut och vi styr bilen mot Disentis för övernattning hos fotografen Martin Söderqvist. Sedan styr flyget hem till Åre för mig och till Verbier och Verbier Ride för Reine och Carro.
Framme på Zurich flygplats gör jag det som man egentligen inte får göra som fotograf, låser in kameraväskan för att vila den stackars ryggen. Väl när jag gjort det och är på väg för att ta en bit mat stöter jag så klart på legenden Seth Morrison. Seth har varit på fotoresa och plåtat vansinniga dropp. Vi diskuterar Krippenstein och dagens skidåkning. Väl på planet till Arlanda gråter jag mig till söms och svär på att jag aldrig ska lämna min kamera ensam igen…
