Krönika: Mot bergen och tillbaka igen

Läs reflektionerna från en alpresa med alla obligatoriska ingredienser; den sävligt gungande bussresan, överlevnadsinstinkten på hotellrummet, brunbrända bergsguiders uppmaningar och givetvis afterski.

Löften är till för att brytas sade någon. En annan har sagt att principer egentligen är någonting helt annat och att potential bör man hålla sig långt borta ifrån. Den egna potentialen bör aldrig släppas ut ur garderoben. Den bör ligga där i mörkret tillsammans med självkännedom och gro till den svampiga och mögliga massa den förtjänar att vara.

Sagt och gjort, vi satt återigen på en buss mot de franska Alperna. De södra delarna av de franska alperna, vilket efter mat-, tandborst- och andra mindre motiverade stopp skulle innebära ungefär 35 timmars sävligt gungande i en kvalmig ursäkt till transportmedel.

Vi satt där, trots att vi mer än en gång svurit att aldrig göra det igen.

Vi satt där för att någon läst ett par avancerade lögner kring komforten i sovbussar och utbudet i den utlovade baren.

Vi satt där, därför att vi inte orkade googla mer efter transfer.

Vi satt där, därför att Frankrike är ett u-land utan fungerande kommunikationer.

Vi satt där, därför att vi är håglösa individer utan något egentligt syfte.

Vi satt där, därför att vi älskar berg, snö, franska bergsguider (mmm oh lala!), Fernet och den kick det ger att försöka besegra dessa element.

Vi satt där, därför att vi är vi och dem är dem.

En bussbubbla blir som så mycket annat just exakt och precis vad man gör den till. Ofta behandlar resenären bubblan på det mest logiska sättet, nämligen föraktar och avskyr den. Det brukar bli enklast så och människan är ju som bekant ett sådant väsen som uppskattar enkelhet. Ofta är det lättare att hata än att förstå. Birgitta Dahl är ett ypperligt exempel på detta, för fler referenser se Grizzly Man.

Utnyttjar man den rätt är buss-bubblan fantastisk. Tänk dig själv att börja din semester i en kokong av ingenting annat än skitsnack, kall öl, ljummen Fernet, dålig film, godis och absolut avsaknad av möjligheten att göra någonting vettigt. Lägg till den förväntning höga berg, fluffig snö, nära-döden-upplevelser, tysk lastbilsporr och föräldrafri trubadur-afterski erbjuder och det kan inte annat än bli några av de bästa 35 timmarna i ditt liv. Speciellt om du doserar med rätt sömnpiller, vid rätt tillfälle.

Hör upp alla Göteborgare! Det bästa med en sovbuss är att alla får ligga!

Sköter du dina kort rätt anländer du stel, bakfull, hamburger-mätt och vresig till den beställda alporten. Sköter du dina kort som om du vore Johnny Chan, kanske du till och med fått tillfälle att skeda en av dina polare under natten – med den legitima ursäkten att sovbussar är trånga och chauffören faktiskt sa att ingenting fick hänga ut i mittgången.

När du stiger av bussen slår solen emot dig, de höga bergen tornar upp sig och du börjar undra varför du sitter bakom ett skrivbord till vardags. Dina häftiga solglasögon gör dig nämligen inte immun mot ångest och små tillfälliga livskriser. Men bergen – dem hjälper. De finns där, tysta och tröstande, man vet att de förmodligen redan sett allt och lite till. Och har de inte givit sig av ännu så kommer de nog aldrig göra det.

Väskan plockas upp från marken, där den placerats ömt, efter att de sympatiska och tålmodiga chaufförerna varsamt och långsamt tagit fram den ur bussen. Har du ett kombinerat skidfodral och klädesfodral, kan det vara bra att le åt de roliga kommenterar som chaufförerna genererar mellan sina blekfeta andetag. Hävda att du har valfri borgerlig politiker i väskan så blir alla sådär muntra så man undrar om man inte hamnat i en Stefan&Krister–fars.

Väskorna tas sedan med fördel upp till rummet. Väl där gäller det att vara en smula listig. Tänk Krösus Sork i Bamse. Tänk på dig själv och undvik alltså något jävla Dr. Snuggles-beteende där alla ska med och gamla kärringar behandlas med respekt.

Återigen; tänk på dig själv, exploatera situationen. Du kommer vilja ha nära till toaletten och du kommer vilja ha dina grejer någonstans där inte alla går/snubblar hela tiden och jämt. Kom ihåg att dina rumskompisar kommer klä på sig, ha kläder överallt, vara fulla som små smörgåstroll och möjligen också släpa med sig andra smörgåstroll hem.

När kommentarer som ”Är det verkligen sprit i den här?” hörs på så kallade efterfester kan det vara skönt att känna att ens grejer inte riktigt ligger ivägen för de kaskadspyor som eventuellt komma skall. Med detta sagt, är det med andra fullt logiskt att du sneglar uppåt, mot överslafen i våningssängen, upp mot taket. Mot paradiset. Avbryt de tankarna genast min vän, jag vet att det ser inbjudande ut och att det känns som att klättra upp i masten på ett sjunkande skepp. Men framåt mitten av veckan, eller ännu tidigare beroende på om du är konsult eller inte, så kommer du ha tröttnat på att klättra upp och ner för en smal stege i mörkret.

För på toaletten kommer du att gå vare sig du vill det eller inte och framåt onsdagen kommer berget fått dig att likna en gammal fabror med ichias och prostataproblem. Det sista en sådan vill är att klättra nedför en stege tre gånger varje natt.

Att gå på toaletten i mörkret är den renaste formen av överlevnad, eftersom dina rumskamrater ofta beter sig lika ljusskyggt och otäckt som monstren i I Am Legend. De morrar, de ryter, de kastar saker och de gillrar fällor vid blotta tanken på att tända lampan. Pannlampa rekommenderas.

Rummet du just intagit är med fördel inbokat på en inträttning där det medföljer, frukost, lunch, middag, bergsguider och all glass du kan äta. Detta för att du skall kunna fokusera till 100% på skidåkning, alkohol och socialt umgänge. Glass för att det är förbannat trevligt med glass. Speciellt jordgubbsglass. Vissa resenärer äter så mycket jordgubbsglass att de något långsökt blir kallade för Frasse under hela resan.

Foto: Ellekari Haraldson / ellekari.blogg.se

Vad gäller själva skidåkningen är det svårt att beskriva det för någon som antingen inte åkt eller som åkt och inte är intresserad. Precis som jag har lite svårt att förstå hur någon kan bli gynekolog eller pizzabagare, så har andra svårt att förstå meningen med skidåkning. Vilket jag tycker är fullt normalt. Jag har ibland svårt att förstå andra som åker skidor… men det har oftast med avundsjuka att göra.

Skidåkning på ett berg är vackert. Det är så nära religion som jag någonsin kommer att komma på den här planeten – för där uppe på berget upphör allt jävla brus som så ofta annars invaderar min vardag. På ett berg med ett par skidor under fötterna är jag zen. Vacum. När jag åker skidor är allting perfekt. Det spelar ingen egentlig roll vad det är för underlag. Självklart påverkar det graden av lycka men bara att få trycka ifrån skäret, känna vinden i ansiktet, studsa några orörda kuddar, svänga runt ett träd, spänna kroppen i rädsla för att tumla ner i dalen, tillsammans med ilningarna i magen när snön försvinner under skidorna, gör att allt annat på den här planeten flyter ut i periferin. Det är därför jag åker skidor.

Känslan är generisk. För dig som inte hittat hem till bergen så känns det nog likadant som när du trär på dig din gimp-huva, skjuter bambis kusin med ett stort gevär, byter förgasare, klär ut dig till en kanin tillsammans med din partner, åker till Ullared, hoppar fallskärm, lagar en god efterrätt, äter en god efterrätt med tillhörande tillfredsställande läte, går ner i källaren och snickrar lite eller går på fotboll. Ni förstår vart jag vill komma. Alla är vi olika, fast kanske med samma mål. Och det är på gott och ont mina vänner. Vilket som är mest ont och vilket som är mest gott lämnar jag till er att filosofera över.

Något som är bra är bergsguider. Eller, för det mesta bra. Ett varningens finger bör höjas för att de oftast är ena väldigt sorglösa jävlar, vilket gör att steget tillbaka till verkligheten kan bli längre, högre och jobbigare än väntat efter en tids umgänge.

Fransk/engelska kommentarer som:
– You like my office? (gärna med armarna usträckta mot böljande vyer av vita berg, skogsklädda dalar, blå himmel och strålande sol)

– You need to bend your legs and hips forward when turning, like you are with a woman!

– Oooh lalal! Allez! Allez! Follow my tracks!

– How are your legs? You work with computers? (Gärna efter en lång vandring någonstans dit liftarna inte går)

– No, no! Not go back, go on it is quite safe!

– Follow my tracks, it is no danger – just do not fall. If you fall you fall long time and that is not good.

… är inte ovanliga.

Det har också förekommit rena lögner från guidernas sida. Detta för att locka med redan slutkörda skidåkare upp på en runda till. Beautiful offpist! Beautiful offpist! är en tolkningsfråga som lätt kan förvandlas till Beautiful moguls!. Allt för att försöka ta livet av redan trötta och mulliga konsulter.

Vad gäller just denna sejour så bjöds vi på det mesta: isiga pucklar, hoppsvängar i branta korridors-liknande substitut för pist, skadeglad skogsåkning, flyt och bakvikt i fluffig snö, ren luft, avsaknad av vemod och några storartade händelser. För den som vill höra mer skidåkning eller möjligen få ett par tips på berg och/eller researrangörer, kontakta undertecknad så ska jag försöka peka i rätt riktning. Men jag lovar som vanligt ingenting.

Storartade händelser inträffar ofta i skuggan av storslagna berg. Kanske beror det på friheten som medföljer fenomenet semester, men troligtvis inträffar de därför att det är ett välkänt faktum att man inte kan bli bakfull när man befinner sig 1500+ meter över havet. Varför det är konstruerat så vet ingen, men det hela känns logiskt på samma sätt som att milkshaken på McDonalds är god eller det faktum att Petra Mede var programledare i tv alldeles nyss. Eller?

Faktumet öppnar upp för enkla misstag. Exempel på så kallade enkla misstag är beställning av irländska bilbomber samt Fernet & cola i baren. Vidare exempel är försök till bakåtvolter (läs; kullerbyttor) från bord och stolar, idéen att gå hem i -26 grader utan jacka därför att kön till garderoben ansågs på tok för lång. Det har också gjort försök att gå hem utan skor, därför att någon tyckte att någon annan förtjänade en sko i nacken.

Listan kan göras lång, men det avslutas alltid med någon typ av gemensam sång.

Och varför har alla kameror nu förtiden? Jag menar hur ska jag kunna dansa på ett bord i bar överkropp när jag vet att alla runt omkring mig har kameror? Konsultmullighet gör sig inte så bra snett nerifrån.

En syn jag aldrig kommer att glömma, en syn som förevigt binder samman mina sinnen är den som uppenbarade sig när jag stegade upp på rummet för att söka efter den försvunna mannen, myten och legenden – min gamle vän Silverminken. Han var försvunnen sedan en timme tillbaka, med motiveringen: ”att han bara skulle greja med en sak”.

Resterande sällskap gjorde sig klara för avfärd mot ett vattenhål och jag kände mig manad att leta upp min vän. Vi har nämligen länge levt efter devisen Lämna ingen! – något som omfattat både vätska, människor och diverse lösören.

Sagt och gjort, jag öppnade dörren och musiken strömmade emot mig, Bruce och hans munspel i The River. På golvet ligger en raklång mink, med ett leende på läpparna, ett så kallat fredstecken i ena handen och en flaska Mintu i den andra. Jag väckte honom inte, jag tog ett kort (eftersom alla har kameror nu förtiden) och lämnade honom där. Han låg kvar där när vi andra ramlade in tidigt nästa dag, han låg kvar där när vi vaknade senare samma dag. Han låg där med samma leende, det där leendet som berg, ren luft och avsaknad av nedra måsten framkallar.

En annan händelse värd att nämna måste vara uppvaknandet någon fick en morgon då det vankades födelsedag. Med sandpapper i munnen, grus i ögonen och utan hårnät väcktes rummet av skriket ”We are the dancers!” likt senildementa åldringar kördes obehöriga ut ur rummet och en present i form av en skojfrisk strip-show levererades av grannflickorna. Det är någonting visst med den där alpluften.

Alldeles för tidigt går den sista turen mot toppen, den sista svängen levereras, det sista ”Allez! Allez!” studsar mot stenarna och dör ut, den sista smärtan skär genom foten när den ska ur pjäxan, den sista ölen och den sista sången tar slut. Underställ som egentligen borde brännas packas ner för att överleva en resa till.

Inga fler kramar av skäggiga pojkar, inga fler illtjut, high-five:s och knogar mot varandra efter ännu ett veckans åk.

 

Den stora bussen pustar och frustar innan min väska spottas ut på centralen, där den lastades in för drygt en vecka sedan och kvar står jag i mina mysbyxor och försök till skäggstubb, tittandes mot horisonten. Om jag sträcker på mig ordentligt kan jag nästan se dem och om jag lyssnar riktigt noga kan jag nästan höra dem viska. Mina snöklädda vänner.