Kung Whistler

Whistler Blackcomb säger att de är bäst i världen. Många håller med. Johan Hellman prövade saken. Nästa vinter är det OS på orten. För de som lyckas ta sig upp på tvillingtopparna under tiden väntar trevliga stunder.

Stora jackor, stora bilar. Det är så vi rullar.

Squamish, British Columbia, Kanada. Klockan är mycket. En bra bit efter tolv på natten. Vi har precis kommit fram till det hus där vi ska sova i natt. Två timmar tidigare lämnade vi Vancouver, världens största sushi-buffé och vår vän Andre med en vägbeskrivning och ett löfte att vi kunde sova i hans hus. Så här står vi nu vid ett helt mörkt hus mitt i natten som vi hoppas är rätt. Bara att känna på dörren, öppen (!), smyga in och lägga sig på första bästa soffa för att sova några timmar.

Nästa morgon möts vi av snöfall och en förvirrad Johnny Law (en kanadensisk freeride-profil) som undrar vilka vi är som sover i hans hus. Bra fråga säger vi och mumlar något om Andre och sushi och att vi trodde vi var i Andres hus. Det visar sig att Johnny och Andre delar på huset och att vi är rätt trots allt. Fint! Vi fixar en snabb frukost och sen är det lock n’ load och iväg längst den snöiga vägen upp till Whistler.

Christian Björk, isfall, träd och puder. Allt som krävs.

Whistler är Nordamerikas största skidort och ett självklart mål på vår roadtrip i British Columbia. Med den högsta liften på 2 284 meter, 1609 meters fallhöjd och 38 liftar är detta en gigant. I alla fall med nordamerikanska mått mätt. När vi rullar in i byn blir det dessutom tydlig att det är en väldigt kommersiell gigant. Det känns faktiskt nästan som en vinterversion av Disneyland med stora hotellkomplex i ”neoalpstil” och julgransbelysning överallt trots att det är slutet av januari.

Det är vår första morgon i Whistler. Laddade och sugna har vi gått upp tidigt och vi står nu och stampar vid Roundhouse Lodge vid toppen av gondolen från byn. Tanken är att vi ska möta upp med Andre och Jonny, killarna med huset, och att de ska visa oss runt lite. Men de är sena och vi funderar på att åka själva istället. Det har ju trots allt snöat under natten och även om det inte är soligt så lockar all ospårad terräng. Innan vi hinner göra slag i saken dyker dock ett gäng rätt sega kanadensare med Andre i spetsen upp i liften. Efter lite morgontrött diskuterande och dividerande knäpper vi pjäxorna och ger oss så äntligen iväg. Insanity heter åket säger någon och det är passande för att beskriva den total tempoväxling som sker. Helt plötslig finns ingen broms, hela gänget drar iväg i full fart och vi får kämpa för att hänga med. Höger, vänster, hopp, korsa en pist och ner i skogen igen. Helt fantastiskt! Efter ett par minuter, som känns som en evighet i benen, står vi vid Raven Nest och flåsar med stora leenden. Värt att vänta på, helt klart värt att vänta på.

Daniel Furberg på väg upp i Big Red Express; snö i skägget och sol inombords.

Efter ett par åk börjar vi hämta oss från den inledande chocken och kan på allvar börja njuta av dagen och av Whistler. Det ligger som sagt ett par decimeter nysnö på berget och eftersom vi åker i skogen är den halvbra sikten inget problem. Vi håller oss kvar kring Roundhouse lodge och kör ett antal olika varianter ner mot botten av Big Red Express. Genom att hålla ut åt skidåkarens vänster kommer vi bort till ett skogsparti (VD Trees som i Venereal Disease Trees, vad det nu ska betyda?) med brant och kul terräng och få spår. Mumma! Även morgonens spår ner mellan pisterna under Big Red är grymt fint, även om detta snabbt blir uppåkt.

Framåt lunch börjar molntäcket spricka upp och det snackas om att Peak Chair kanske ska öppna. Peak Chair är Whistlers paradlift och nyckeln till många av bergets bästa åk. Vi taktikåker ett par korta åk och håller koll. När ska den öppna? Plötsligt ser vi att den drar igång och att folk åker upp. Snabbt som ögat är vi på plats och bland de första på väg upp. Under oss ser vi Whistler Bowl breda ut sig, i princip orörd. Med solen på vår sida känner vi att nu är det dags.

“Dit, till liften med allt folk, ska vi. De kollar så åkt snyggt. Och just det, det är nog en klippa där någonstans.”

Området från Peak Chair har en betydligt mer alpint prägel än det vi har sett tidigare och det är en välkommen omväxling. Den naturliga vägen ner är den stora Whistler Bowl, ett åk som får en extra krydda om man tar direkt vänster när man kommer av liften och följer pistmaskinspåret runt berget tillbaka under liften. Därifrån finns några fina insteg med dropp ner från en vinddriva. Det andra självklara alternativet är att ta The Couloir ner till botten av Peak Chair.

Tillbaka vid Peak Chair efter ett fantastiskt åk har det hunnit bli en rejäl kö. Som tröst bjuds vi dock på förstklassig underhållning medan vi väntar. Precis ovanför liften finns nämligen ett riktigt rejält klippband och en efter en börjar lokala åkare vant leta sig fram till välkända spots och hoppa ut. Vissa gör det med fart och kontroll, andra stakar försiktigt fram till för höga klippor och mer faller än hoppar ner. Gemensamt för alla är dock belöningen i form av hurrarop och stavskrammel från liftkön.

Per Jonsson åker snyggt vid Peak Chair.

Boende i Whistler är inte billigt och inte alltid så lätt att hitta, men vi har en plan. Vår vän Tobias har skrutit vitt och brett om en tjejkompis som lovat att han kan ta med sina polare och bo hennes styvpappas hus. Upp till bevis säger vi, ring tjejen! Sagt och gjort, Tobbe ringer Julie som hon heter och osannolikt nog klaffar allt. Vi packar ner skidorna i våra bilar och kör ett par kilometer till ett område med nybyggda hus. Hus och hus förresten; palats är nog en mer passande beskrivning. Vi följer de instruktioner vi fått och de tar oss till ett av de större husen i områden. Kan detta verkligen stämma? Jo, där står Julie och vinkar. Det känns lite märkligt när sex grabbar stövlar in i ett helt främmande hem i svettiga skidkläder, men med avspänd och självklar vänlighet blir vi mottagna av Julie med familj och vi känner oss snart som hemma. Och vilket hem det är! Huset har tio meter till tak i vardagsrummet med två gigantiska öppna spisar, hot-tub på altanen med utsikt över bergen och golfbanan en stenkast bort, och ett helt fantastiskt kök med professionell klass på utrustningen. Sist men inte minst får vi ett eget sovrum komplett med eget badrum. Alla förutsättningar för en skönt avslappande kväll med andra ord. Vi bestämmer oss för att återgälda vänligheten med lite risotto och ugnsstekt lax (vilken lax de har i Kanada!) och sedan ta ett par öl i hot-tuben. Jadå.

Det är lätt att blir lite poetiskt när man är i bergen. Allt är liksom lite vackrare.

Whistler Mountain är bara ett av två system i Whistler Blackcomb. Det andra systemet heter föga förvånande Blackcomb. Vid vårt besök satt de bara ihop längst ner i botten där liftar åt båda håller går upp, men från och med denna vinter går ”världen största, bästa och dyraste” (ja, ja, men 51 miljoner dollar är mycket pengar så lite kan de väl få skryta) lift tvärs över dalen binder effektivt ihop de två systemen. Vi tar Blackcomb Excalibur Gondola ipp på Blackcomb. En lift med ett sådant namn kan ju inte vara dålig! Vi fortsätter vidare uppåt. Slutligen hamnar ett par av oss i en liten släplift, Showcase T-bar, tillsammans med en osannolik tysk. Han har åkt i Whistler Blackcomb sedan förra istiden någon gång och anser sig vara extremt hemma på berget. Efter att ha kritiskt granskat oss från topp till tå tittar han på oss och frågar: ”Är ni bra skidåkare?” Vad ska man svara? Vi prövar med att säga ja.

Tysken tar med oss på en kort hajk uppöver ett krön till ett område som kallas 7th Heaven. Efter att ha skråat runt vad som känns som ett halvt berg kommer vi fram till en bergsida som förvisso är ganska brant, men inte speciellt lång. Det som gör det hela lite utmanande är den för dagen högst begränsade sikten i kombination med alpin terräng fri från träd. Tysken kollar en andra gång om vi är duktiga och om vi tror vi kan klara av vad som ligger framför oss innan han, lite väl snabbt och okontrollerat, hopp-sväng-hasar ner för branten. Vi låter honom försvinna en bra bit ner innan vi kör. Helt ok är intrycket, men hade man kunnat se pucklarna hade de varit bättre.

Lite lagom lång kö upp i ett snöigt Black Comb Mountain.

Blackcomb-sidan är inte speciellt olik Whistler-sidan utan även här erbjuds en blandning av brant skogsåkning och högalpin terräng. Ett tips, som bjuder på både alpin åkning och skog, är Spanky’s ladder. Här måste man gå ett par steg, från toppen av Glacier Express, men platsen är inritad på pistkartan, lätt att hitta och för det mesta upptrampad. Väl över kammen finns en mängd alternativ. Enklast och snabbast är att bara köra rakt ned tills man fångas upp av en transportsträcka, men genom att hålla lite till skidåkarens höger finns möjlighet till lite mer spännande aktiviteter.

Daniel Furberg jazzar runt bland CBC Trees, ett kul ställe i Black Comb.

Ytterligare åt skidåkarens vänster från Spanky’s ladder-åken finns ett smått fantastiskt skogsområde kallat CBC Trees. Det går dock inte att komma hit från Spanky’s ladder utan att passera genom ett avstängt område. Inte för att det spelar så stor roll då den bästa vägen hur som helst är från toppen av Chrystal Chair. Härifrån är det bara att skråa åt höger och sen vika ner i skogen efter tycke och smak. Det kan inte bli så fel eftersom man alltid fångas upp av pisten tillbaka från Blackcomb Glacier, men en mängd höga klippor gör ändå att en del försiktighet är att rekommendera.

Det är eftermiddag vår sista dag i Whistler och vi sitter på Splitz Grill (ett fantastiskt burgar-hak där man själv får välja mellan en mängd fantasifulla tillbehör) och summerar vårt besök. Whistler är verkligen ett bra ställe. Bergen är varierande och fulla av möjligheter. Liftarna är väl utbyggda, snabba och bekväma. Samtidigt är det lite väl gott om folk här. Det kan lätt bli kö i de populära liftarna och lättillgänglig åkning blir snabbt uppkörd. Dessutom är byn ganska oinspirerade och byggd med ett syfte; att få rika nordamerikaner, och en och annan svensk, att spendera så mycket som möjligt under sitt besök. Visst, turism i allmänhet och skidåkning i synnerhet är business, men det är alltid skönt när det inte blir så påtagligt som här. När vi rullar Highway 99 norrut bort från Whistler är vi ändå ganska nöjda; vi har haft ett grymt besök, men nu är det dags för något nytt!

Ahh. Inget är som en öl och lite hot tub efter en hård arbetsdag på berget. Det är ett tufft jobb, med någon måste göra det.