Lauchernalp: Det glömda systemet

Lauchernalp i sydvästra Schweiz är okänt för den stora skidåkarskaran. Mer snö för sig själv och alltid nära till de välkända orterna på smidigt bilavstånd.

Sikten är inte längre än att vi kan se stolen framför oss. Vinden piskar i kinderna och snön vräker ner. Sittliften tar oss upp till Gandegg på 2720 meter. Övre äggliften som skulle ta oss upp på toppen av Hockenhorngrat på 3111 meter är stängd på grund av blåsten. Allt är vitt, vitt och åter vitt. Det känns som vi är ensamma i hela systemet. Vi väljer att åka rakt under liften för att inte tappa bort oss i dimman. Nysnön är dryga halvmetern djup och terrängen är kuperad. Sikten är inte längre än att vi i bästa fall ser fram till nästa liftstolpe. Man får försöka att slappna av och inte spänna sig för att få någon form av flyt i åkningen.

Lauchernalp är ett relativt litet system med ett fåtal liftar. Från byn Wiler som ligger på 1419 meter tar vi kabinliften upp till en platå som ligger på 2000 meter. I år (red anm säsongen 07/08) har det varit varmt i hela Alperna och det ligger ingen snö i byn. De flesta dagarna måste vi upp till 1500 meter eller högre för att kvicksilvret ska sjunka ner till noll. Wiler, en liten by med något enstaka hotell ligger i kantonen Wallis, i sydvästra Schweiz. Vi bor i staden Sion och kör därifrån österut och svänger av vid Steg där stigningen börjar. Vi tar oss förbi Goppenstein och passerar Ferden och Kippel för att sedan komma fram till Wiler. Resan tar cirka 45 minuter.

Förra året tog vi tåget till Engelberg och hade ordnat boende mitt i byn för hela veckan. Det hade inte snöat på länge och ingen snö föll under tiden vi var där. Samtidigt föll det metervis med snö i södra Schweiz. Något deprimerade beslutade vi oss för att inte göra om misstaget nästa år. Flyg till Zürich bokade vi tidigt, men boendet bestämdes först mot slutet. Veckan innan avresa, började vi kolla hur det såg ut med snöförhållanden och hur väderprognoserna såg ut för kommande vecka. Vår man på plats, Niklas Oscarsson, rekommenderade sydvästra delarna av Schweiz där det hade vräkt ner snö den senaste veckan och prognosen lovade ännu mer.

Jag jobbade tillsammans med Niklas i Mägenwill utanför Zürich i mitten av nittiotalet. Vi bodde i byns sunkigaste värdshus, byggd på 1600-talet och knappast renoverat sedan dess. Bakom värdshuset låg traktens slakteri och hade man otur fick man ett rum som vätte mot slakteriet. Då väcktes man varje tisdag vid halv fem när lastbilen med grisarna kom. Det hördes på grisarna att dom visste vad som väntade. I värdshusets restaurang serverade den italienska servitrisen Nadia schweizerschnitzel. Niklas blev kär och blev kvar i Schweiz. Han bor numera i Biel med Nadia och deras tre barn.

Kvällen innan vi tog flyget från Göteborg bokade vi två nätter på ett billigt hotell i Sion. Vi skulle utgå därifrån och välja skidort efter vädret. Niklas hade kollat upp ett antal ställen som vi knappast hört talas om. Från Sion når du Verbier, Crans Montana, Chamonix, Zermatt, Saas Fee, Portes du Soleil samt ett trettiotal mindre kända orter inom en timme.

Från Zürich flygplats tar vi hyrbil ner till Sion. Ingen skidort i Schweiz är längre bort än fyra timmar. Har man inte hyrbil så är tåget ett utmärkt alternativ. Det går att ta sig till många skidorter med tåg. Tågen är punktliga och åker man dagtid i alpområdet är färden bedårande vacker och svindlande med många tunnlar och branta stup. Man kan inte annat än förundras över hur de dragit alla dessa järnvägsspår och vägar genom alperna.

Sion ligger i den västra, fransktalande änden av Wallis och är huvudstad i denna kanton. Staden känns mindre än sina 27 000 invånare. Nu när vi är här i början av mars är hela dalen grön och längs sydsluttningarna breder vinodlingarna ut sig. Vinproduktion är tillsammans med turism de största näringarna i området. Om du någon gång besöker Sion, missa inte en rundvandring kring slottet Château de Valère, byggt på 1200-talet, som numera är ett historiskt museum.

De tre första dagarna åker vi till Lauchernalp. Det snöar mer eller mindre varje dag och blåsten är också av och till. Andra dagen har vi tur och vinden lättar. Översta äggliften som tar oss upp till 3111 meter öppnas. Liften har varit stängd i flera dagar och det ligger massor av orörd snö. De har bara bitvis hunnit pista nedfarterna, så det är ingen större skillnad på att åka i de markerade pisterna eller att välja ett spår utanför. När vi kommer ner efter första åket ser jag bara ett stort leende på allas läppar. Vi skyndar oss upp i ägget igen trots att det inte är någon kö och att det inte är någon risk att det blir
uppåkt i första taget. Det enda som kan ställa till det är väl om det börjar blåsa igen så att man tvingas stänga liften. Efter flera turer och många timmars underbar skidåkning tappar vi bort Niklas. Vi väntar länge nere vid äggliften utan att han dyker upp. Till slut åker vi upp för att leta efter honom i backen men utan resultat. Det börjar närma sig lunch och vi åker ner till restaurangen där vi åt dagen innan. Där sitter Niklas och grinar illa. Av någon anledning hade Niklas åkt i en preparerad pist, ramlat och vridit sitt knä. Hade inte hans mamma varnat honom för att åka i pisten? En läkare har redan hunnit tittat på det och avrått från fortsatt skidåkning.

På kvällen har Niklas fortfarande ont och beslutar att åka hem nästa dag. Vi har blivit nyfikna på att testa något annat och Niklas tipsar om Les Marécottes, en liten skidort sydväst om Sion där det snöat två meter på en vecka. Vi tar farväl av Niklas tidigt nästa morgon och tar motorvägen mot Martigny. Det är väldigt varmt nere i dalen trots den tidiga morgonen och skidåkning känns ganska främmande i det gröna landskapet. Efter Martigny börjar stigningen.

Vägen som ringlar uppför berget blir smalare och smalare och känns inte lika säker som vägen till Laucherneralp. Smältvattnet rinner ner längs asfalten och vi funderar hur det skulle vara att köra här om det skulle frysa på. Det känns dock inte som någon större risk. Prognosen talar om fortsatt värme och snökedjorna ligger oanvända i bagaget. Efter en halvtimmes klättrande kommer vi till slut fram till dalstationen där kabinen ska ta oss upp på berget. Det har börjat regna, men det betyder förhoppningsvis snö lite högre upp. Vi parkerar bilen och går bort för att lösa liftkort när en engelsktalande liftguide möter oss. Vi får veta att det är stängt på grund av lavinrisk och kraftig blåst. Dom håller på att spränga och kanske öppnar de senare i eftermiddag. Vad gör vi nu? Ska vi vänta här och hoppas på att de öppnar senare eller ska vi åka någon annanstans? Eller kanske åka tillbaka till Sion? Liftguiden tipsar om att vi kan åka vidare i riktning mot Chamonix och åka skidor i Argentiere. Efter en snabb överläggning beslutar vi oss för att åka vidare dit. Vi åker ner den slingrande vägen mot Martigny igen och tar avfarten mot Chamonix istället och påbörjar en ny klättring.

Jag sitter i baksätet och försöker slumra till men det är svårt när dagens chaufför Niclas Bengtsson verkar vara ivrig om att komma fram. Niclas som är den ende av oss som åker snowboard, försörjer sig numera genom att spela poker på nätet. Det är snart tre år sedan han sa upp sig från sitt jobb som elektronikingenjör och har rent ekonomiskt inte haft någon anledning att ångra sitt val.

Strax efter vi passerat gränsen till Frankrike, kommer vi fram till en liten by där det visar sig att vägen är avstängd. Det har rasat snö vid tunneln som vi måste igenom för att komma in i Chamonix-dalen. När vi kollar upp detta närmare, visar det sig att det troligen kommer att dröja innan de kan släppa på bilar genom tunneln. Däremot går det tåg till Chamonix. Vi sätter oss på den lokala restaurangen i väntan på nästa tåg som ska gå om en timme. En kopp choklad och en näringsrik croasang smakar bra. Tåget är fullt med skidåkare och vi hamnar bredvid två tysktalande herrar i mustasch som utövar den ädla sporten monoski.

Det visar sig att de liksom många andra är på väg från system som är stängda på grund av blåsten. Vi börjar ana oro. Väl framme i Argentiere kliver samtliga av. Kön till kabinliften är enorm och på pistkartan kan man se att endast några få liftar är öppna. Då liftköer inte tillhör vår stora passion, går vi tillbaka för att ta nästa tåg vidare till Chamonix. Tågstationens hårda bänkar bjuder på en skön vila. Väl framme i Chamonix är det dags för lunch och vi beslutar oss för att pröva det franska köket på den lokala McDonalds restaurangen. Vi avnjuter måltiden lyckligt ovetande om att samtliga system utom Les Houches är stängda. Det faller ett lätt regn, snön är blöt och tung, men inget kan stoppa oss från att åka skidor nu.

Nästa dag är vi tillbaka i Laucherneralp. Det har kommit ännu mera snö och blåsten har också gjort sitt; våra spår i lössnön från tidigare dagar är helt borta. Vi är nästan helt ensamma, men vi gör vårt bästa för att rista in våra signaturer i snön utför berget.

Lagom till helgen sker ett väderomslag. Ett högtryck har lyckats ta sig in i Wallis-dalen. De regntunga molnen har bytts mot en klarblå himmel och den kraftiga blåsten har förvandlats till ett stilla lugn. Vi är inte längre ensamma på berget och det är första dagen vi tvingas köa för att ta kabinen upp på morgonen. Nu får vi en helt annan överblick av skidområdet och dess möjligheter. Berget har många öppna ytor som lockar till offpiståkning. Vi följer efter ett gäng som traverserar från toppliften på Hockenhorngrat västerut över en bergskam. Då vi är lite osäkra var vi hamnar, slår vi följe med ett tyskt par som har åkt här förut. Dom har bilat ner över helgen och lyckats pricka in både solsken och lössnö. Dalgången vi tagit oss över till bjuder på flera olika passager. Några smala rännor, öppna ytor och raviner som påminner om Kittelfjälls terräng. Vi hinner med två åk på baksidan innan det är dags för lunch. För första gången denna vecka kan vi sitta ute och äta.

Solen gör sitt och under eftermiddagen blir snön tyngre. Vi försöker att hitta orörda ytor, men den lättillgängliga offpisten blir mer och mer uppåkt. När liftarna stänger och vi tar kabinen ner är jag genomblöt av svett och rejält trött i benen. En god bit mat och en kall öl hägrar. Vi har bara en skiddag kvar, innan det är dags att ta flyget hem och vi inser att det inte finns mer att hämta i Laucherneralp för denna gång. Det förhållandevis lilla skidsystemet har gett oss full utdelning och vi är mer än tacksamma. Vi beslutar oss för att köra norrut mot Andermatt nästa morgon.

Andermatt, som blivit något av ett tillhåll för svenska skidåkare, sedan en viss skidtidning höjt deras offpistmöjligheter till skyarna, bjuder på strålande sol. Det har kommit en del snö även här och många har haft roligt kan vi konstatera. Vi får en del härliga åk innan lunch, men vädret slår snabbt om och en kraftig dimma sveper in över bergen. Vi avvaktar ett tag i hopp om att det ska lätta, men dimman har bitit sig fast så vi tar kabinen ner. På parkeringen byter vi ogenerat om till civila kläder för att sedan fortsätta norrut mot flygplatsen.

Färden sker i tystnad. Alla är trötta och jag känner mig både lycklig och lite vemodig. Även om det blir mer skidåkning på hemmaplan, så inser jag att det inte kommer att vara i närheten av det här. Alperna försvinner bakom oss. Vardagen väntar. Men vi kommer tillbaka en annan gång.

Text: Magnus Wiström, foto: Magnus Wiström