Whitewater – den bästa skiddagen i mitt liv
Vi dyker tillbaka in i liftsystemet under det stängsel som är mer av en riktlinje än regel. Det har dumpat för fullt hela natten, men ändå har vi bara sett tre personer under hela dagen. Nästan ensamma har vi åkt till synes oändligt med bottenlöst puder, pillows och den klassiska kanadensiska skogsskidåkningen. Pulsen rusar när vi kommer tillbaka på ”rätt” sida av Raven Ridge – jag har precis haft den bästa skiddagen i mitt liv.
Det är med en klump i magen vi rullar in på parkeringen närmast liftsystemets epicentrum. Det är fullt på parkeringen, vilket inte är konstigt, det har dumpat hela natten. Vår bil är stor, större än de pickups som dominerar bilmarknaden här i Nordamerika, men turen är med oss och vi hittar en parkering som passar oss relativt nära liften.
– Det kanske blir en bra dag ändå om turen fortsätter så här, tänker jag.
När störst inte bara går först, men även har svårt att hitta parkering. Efter att vi införskaffat liftkort, skrivit på den obligatoriska ”stäm oss inte” formuläret så sitter vi i Raven-liften på väg upp. Vi behöver inte komma upp många fallhöjdsmeter för att se att här finns det mycket roligt att åka på. 27 av 46 nedfarter på denna sida dalen är härligt svarta och gles skog dominerar området. Det känns litet och hemligt. Ett sånt ställe folk ogärna pratar om och med så många original att det får Pistvakt att framstå som välkammade popartister. På toppstationen glider vi av och siktar på skidpatrullens stuga. Vi hälsar glatt i bästa svenska stil och Silvia-vinkning, och berättar att vi har sikte på White Queen som ligger en kort tur längs med den kam vi nu står på, men undrar om de har tips på något bättre.
– You can go up there, or just head over the ridge here. There is great skiing everywhere along the ridge line.
Det är nu turen visar sig att fortsätta. Plötsligt står jag med skidspetsarna ovanför den bästa skidåkningen jag haft.
Nelson och Whitewater
Dagen innan, vad som ska bli min bästa skiddag någonsin, rullar vi in med vår husbil i Nelson, British Columbia. Det är en grå och svårgreppad småstad vi ser genom framrutan. Baker St som är huvudgatan ger den klassiska känslan som Nordamerika erbjuder. Vi trängs med pickups och barnvagnar medan vi navigerar oss ner mot Kootenay Lake där vi ska spendera två dagar i ett hotellrum istället för i vår kära husbil. Att trucka runt i en husbil när man ska besöka den legendariska Powder Highway är ett lika stort måste som din transceiver i offpisten. Men efter ett antal nätter utan dusch, toalett eller kök så blir en hotellsäng skamligt skönt. Innan vi kom till Nelson tog vi oss genom den makalöst vackra vildmark som British Columbia har att erbjuda när vi började vår resa i Vancouver och tog oss över bergspassen till Red Mountain, som även den är en del av Powder Highway (för att vara transparent så såg vi egentligen inte hur vackert det var förrän vi var på väg tillbaka till Vancouver, på grund av kvällsmörkret).
Nelson bjuder på en rad trevligheter för skidsugna svenskar, även om det är cirka 25 minuter med bil upp till skidanläggningen. Vi har en hel eftermiddag och kväll att döda och trillar av en slump in på The Royal, en halvsunkig bar och nattklubb. Vad som drog oss till just detta ställe vet vi inte, men det kan vara löftet om billig öl, den rockmusik från 80-talet som spelas, eller det faktum att det visar just skidfilm som projiceras på väggen. Efter två skidfilmer, och några lokala öl strosar vi oss genom staden, på väg ned mot de två varma hotellsängar som väntar. Vi konstaterar att Nelson är en färgsprakande kittel full med bummare och vad vi gissar på den söta doften i luften, en hel del hippies. En snabb frukost dagen efter och vi sitter i vårt rullande hem upp mot Whitewater. Snön har fallit hela natten, och de snötyngda träden lovar om en riktigt bra dag. Tills vi kommer till parkeringen. Fler än vi tänkte att pudersnö är roligt att spendera dagen i.
Den bästa skiddagen i mitt liv
Efter tipset från skidpatrullen glider under det snöre som markerar pistens slut, och där offpist och milslång vildmark börjar. British Columbia breder ut sig i oändligheten.
– Lustigt det där med att de sätter upp dessa avspärrningar, men rekommenderar sedan oss att åka under, tänker jag.
Men, skidpatrullen visste vad de pratade om. Hela bergskammen är som en stor björnkram till lekpark för oss skidåkare. Framför oss är epitetet av kanadensisk skogsskidåkning. Glesa träd, nyfallen pudersnö, ett dis i luften som ökar känslan för British Columbia. Och vi har ännu inte sett eller hört en enda person. Några enstaka gamla spår syns här och där, men annars står vi med en lekpark full med diverse roligheter nedanför våra skidspetsar. Den övre delen är relativt brant, och blir både brantare eller planare beroende på var du väljer att vända skidorna nedåt. Med blicken ut över det vidsträckta landskapet kör vi varv efter varv i den nyfallna pudersnön. Även om man kan fortsätta längre ner i dalen så stannar vi till när det blir flackare, drar på stighudarna och är uppe på kammen igen efter 15 minuter. Området ekar fortfarande tomt på folk när vi för femtielfte gången når toppen.
Vi bestämmer oss för att bege oss ned till Raven-liftens dalstation för välförtjänt lunch. Magen morrar argt och lårmusklerna skriker efter kolhydrater. Restaurangen bjuder kanske inte på några större kulinariska överraskningar, men den fyller sitt syfte helt klart. Det pratas mycket om Whitewater, eller WH20 som det också kallas, och deras vänskapliga gemenskap här i bergen. Det syns att många här inne bland borden känner varandra. Det ryggdunkas, skrattas, och diskuteras om vartannat, och skidpatrullen limmar på säsongaren bakom bardisken. Klassisk skidort 101 med andra ord. Men så skådar jag något avvikande i ett avlägset hörn.
– Vafan, var det en irländare i kaffet? Ser du papegojan där borta?! Säger jag med stora ögon.
En bit bort sitter det en äldre herre med en färgglad fågel på axeln, och jag bara måste prata med honom. Något som dock visar sig vara lättare sagt än gjort. Han är fåordig som en deprimerad cowboy i en spagettivästern, men fågeln älskar skidåkning, och det var egentligen allt jag behövde veta.
Rökigt, rosa och häxornas elixir
Tillbaka i Nelson efter vad jag måste anse är mitt livs bästa skiddag, levererar även kvällen utöver det vanliga. Vi börjar med att gå vilse och fel när vi snubblar in på The Black Cauldron. Detta verkar vara ett unikt ställe med en minst sagt udda atmosfär, och spännande meny och drink… förlåt, elixirmeny. Men vi får pinsamt ursäkta oss då det var inte alls här vi hade vår bordsreservation inser vi. Tillslut hamnar vi där vi tänkt oss, på Broken Hill. Ett himmelrike för medelålders män och senare din kardiolog. Här ligger fokuset på öl, whiskey och rökt kött. Jag tar såklart inte seden dit jag kommer och beställer en sprakande Pink Pony Club-cocktail. En knallrosa skapelse bland allt rökigt och bärnstensfärgat. Lite som undertecknad på stranden.
Vår sista dag innan vi ska hoppa ur pjäxorna och in i husbilen för att starta den långa resan tillbaka mot Vancouver, blir också en upplevelse utöver det vanliga. Men på ett helt annat sätt. Vi tar Summit-liften upp för att utforska denna sida av systemet, tar direkt skiers right och följer kammen bortåt. Efter en kort tur med skidorna på axeln väljer vi skogen snett ned mot Glory-liften. Vi passerar Sproulers och Kuba’s Korners och åker utanför det markerade skidområdet. Även om mycket är uppkört på denna sida, så är det ett roligt åk, och mina lår kommer få veta att de lever. Medan gårdagen bjöd på mitt livs bästa skiddag, bjuder dagen till ära på det längsta skogsåket i mitt liv. Skogen är tätare här, men åket känns väldigt mycket längre än på Raven-sidan. Efter mycket skratt, funderingar på vart i terrängen vi är, och bultande benmuskler når vi tillslut Backside Ski Out, den transportsträcka som leder ned till Glory-liftens dalstation. Sittliften upp är en välkommen paus för de muskler som nu skriker högljutt i mina ben. Pisten tillbaka mot Raven och parkeringen är om än svajig.
Även om det smärtar i skidåkarhjärtat att lämna Whitewater och den fantastiska skidåkningen bakom oss, så är det med spänning som vi truckar sydväst. Denna gång har vi dagsljuset på vår sida. Bergspassen med de snirkliga vägarna, de gamla gruvsamhällena och landskapet är fantastiskt vackert. Sportbil, cabriolet eller motorcykel har inget mot vår husbil, det är så här man ska köra Powder Highway. När solen är på väg ned och det gyllene ljuset visar sig, är det om än ännu vackrare och Kanada visar upp sig från sin bästa sida.
Det är sen kväll när vi anländer till vårt hotell i Vancouver. Att fickparkera en husbil i en smal gränd gör att klockan blir ännu senare. En roomservice senare och vi sover välförtjänt för natten. Tidig dagen efter spenderas med en kaffe och macka på hippster-kafé, för att sedan njuta av utsikten vid Coal Harbour och färjeterminalen innan den ledsna resan mot flygplatsen börjar. Vancouver är väl värt att spendera en dag extra i för att utforska om du har möjlighet. Här finns mycket historia och ännu mer att se.
Faktaruta
Ta dig hit: De flesta flygbolag flyger till Vancouver. Spokane i USA är lite närmare.
Bo: Vi bodde generellt i vår husbil, som vi rekommenderar, och vi hyrde av Roadsurfer i Vancouver. I Nelson bodde vi på Prestige Lakeside och i Vancouver på Paradox.
Gör: Utforska Vancouver om du kan. Åk på fel sidan av Raven-ridge, och se till att du har dagsljus iallafall på en av vägarna till Nelson.
Ät: på The Broken Hill om du gillar kött. The Black Caulduron är också spännande och väl värt ett besök.
Tänk på: Det går buss från Nelson till Whitewater men boka i förväg. Parkeringen nära liften är oftast full om det dumpat. Det tar längre än du tror att köra till Nelson på grund av vägarna över bergspassen.
