Lillskarven möter Storskarven

Sommaren är här men vi drömmer oss tillbaka till vårens soliga dagar när snön fortfarande låg vit på Skarvarna, Funäsfjällens mittpunkt, lika vackra att beskåda som att bestiga. Men vilken av dessa toppar ska du välja, Lillskarven eller Storskarven?

58 mil från Stockholm, nära den norska gränsen, djupt in i det Härjedalska inlandet hittar ni Funäsfjällen, paradiset på jorden. Åtminstone i tider som dessa när solen lyser från klar himmel och snötäckta toppar bländar våra ögon. Mest iögonfallande är Skarvarna, två kolossala klumpar som utgör kärnan i Funäsfjällen. Dessa har beskådats från balkongen i några dagar nu, potentiella åk och snötillgång har granskats och analyserats. Under kommande dagar ska både dessa toppar bestigas och åkas, dags för topptur på Skarvarna!

LILLSKARVEN 1224 m.ö.h.

Det är högsäsong i fjällvärlden vilket innebär att det erbjuds vesseltrafik från högsta Hållan, knappt halvvägs till Tänndalen från Funäsdalen, en tur som går raka vägen till botten av Lillskarven. Efter femton minuter på skoterspåret lastar vi ur skidor, ryggsäckar och sittunderlag och slår läger för dagen i en välplacerad solgrop. På fjället samsas längdåkarna med skoteråkarna och utanför Malmbäcksstugan sitter ett par och sippar på en kaffe i solen medan personal står inne och blandar våffelsmet för att servera hungriga gäster hela dagen. Det är fortfarande tidig förmiddag men fjällstämningen är minst sagt på topp.

Under tiden som halva vårt sällskap tar fram kaffe och kanelbullar så står vi dedikerade galningar och kör transceiver-check, klistrar på stighudarna och börjar knata upp mot toppen av Lillskarven. Vägen upp är enkel och det finns många olika alternativ. Stighudar är förstås att rekommendera men det går också bra att knata upp med skidorna på ryggen, ett gott råd kan då vara att sikta på de snöfria partierna om snön, som idag, inte riktigt bär. Efter en knapp timme når vi toppen där några obligatoriska topp-bilder tas, en lika obligatorisk topp-öl inmundigas och sedan spänner vi pjäxorna och beger oss utför.

”När vi berättar om klipporna vi hoppat så var de minst dubbelt så stora nu jämfört med för en kvart sedan.”

På Lillskarven går det att åka i princip vart som helst och det går att slappna av och njuta från start, det finns inga gigantiska stup eller andra överraskningar att akta sig för. Terrängen är riktigt rolig! Brant och flack åkning om vartannat, små klippor och hopp, vinddrivor och annat kul finns i massor längs vägen ned. För en riktigt adrenalinstinn själ så finns bättre alternativ, det blir aldrig riktigt extremt på Lillskarven vilket faktiskt gör detta till en lämplig topptur för de flesta.

 -Jiiiihoooouu! Ekar i hela Funäsfjällen när förste man beger sig ned.
Glädjetjuten är berättigade och efter ett gäng galet sköna carvingsvängar, några mindre luftfärder och en sträckt knä-muskulatur för den äldste i sällskapet så glider vi ned till botten av den östra sidan där en skoter väntar och tar oss tillbaka till övriga sällskapet som befinner sig några hundra meter bort. Vi återvänder svettiga med stora leenden och när vi berättar om klipporna vi hoppat så var de minst dubbelt så stora nu jämfört med för en kvart sedan. Efter lunch och fyra koppar kaffe beger vi oss ned för fjället, solbrända men glada.

STORSKARVEN 1260 m.ö.h.

Efter några dagar har träningsvärken och den värsta solbrännan lagt sig och det är dags att bege sig upp på fjället igen. Denna gången är det Storskarven som ska besegras och efter ihållande försommartemperaturer är funderingarna många. Vilka linjer går att köra? Är skoterspåret öppet? Krävs det stighudar? Som tur är har vi anlitat en professionell guide med gediken erfarenhet av hela Funäsfjällen som kan reda ut alla eventuella frågor som dykt upp. Jon Wagenius från Strapatser AB är ett välkänt ansikte i Funäsfjällen och vägleder oss mot en bättre upplevelse redan innan frukost
-Kan vi mötas 08.30 istället? Så vi kommer upp innan snön blivit för rutten… Plingar telefonen samtidigt som morgonkaffet hälls upp.

”Storskarven är minst sagt majestätisk, näst intill skräckinjagande. Små håriga rännor som tillsynes ser helt vertikala ut radar upp sig längs med hela bergssidan och en gigantisk hängdriva ramar in toppen.”

Vi möts upp på bestämd tid i Bruksvallarna där Jon väntar med skotern som ska tolka oss upp på fjället. Efter en påtår kaffe, lavingenomgång och andra livsnödvändigheter greppar vi taget om linan bakom skotern och beger oss upp mot fjället. Storskarven är inte lika lättillgänglig som sin granne men efter åtta kilometer bakom skotern längs en sargad skoterled följt av några hundra meters vandring med skidorna på ryggen når vi tillslut botten av berget vi ska upp för. Storskarven är minst sagt majestätisk, näst intill skräckinjagande. Små håriga rännor som tillsynes ser helt vertikala ut radar upp sig längs med hela bergssidan och en gigantisk hängdriva ramar in toppen.
-Vart fan ska vi åka? Hörs någon säga medan vi sneglar upp på berget.

Planen för dagen var att åka ”Rännan” på Storskarvens vänstra sida sett nedifrån, men då de senaste dagarnas temperaturer gjort rännan i det närmsta oåkbar, och den nedre delen dessutom består av en enda stor lavinkägla, så blir valet tämligen enkelt idag och faller på den enklaste vägen ned långt ut på lookers left. Trots att Storskarven tydligt vittnar om lavinterräng så är Lillskarven förvånande nog drabbat av fler lavinolyckor.
-Det händer mer på Lillskarven… skriv det! Är Jon Wagenius snabb med att få ur sig när vi diskuterar lavinfara.

På vägen upp råder snarlika förhållanden som på Lillskarven några dagar tidigare, de som knatar med utrustningen på ryggen sjunker igenom första biten och det flyger några svordomar i luften innan snön börjar bära ordentligt lite längre upp. Vi tar en relativt snabb väg upp och vi med stighudar på skidorna får vakta grodorna i munnen under några höjdmeter då det är gränsfall på för brant, men efter en dryg halvtimmes knatande når vi äntligen toppen. Vi chippar efter andan och fyller på med lite energi innan Jon vänder kepsen bak och fram, vilket betyder att det är dags att åka nedför.

På helt rätt tidpunkt börjar vi glida nedför Storskarven, vilket inte är en slump, snön är riktigt mjuk utan att bli rutten och med stora skärande svängar tar vi oss an den första delen innan vi stannar till innan branten. Några sneglar på en potentiell klippa att hoppa, vissa har en mindre hängdrivan i sikte och en del av gruppen vill inte tappa fokus och dundrar vidare nedför branten i full fart. Storskarven är riktigt brant på sina ställen, trots att vi valt en av de enklare vägarna ned så är det en utmanande och riktigt rolig terräng att vistas i.

Efter ett välförtjänt åk väntar en om ännu mer välförtjänt lunch i solen. Oundvikligt begrundar vi Storskarvens storhet nedifrån samtidigt som Jon bjuder på diverse anekdoter från Skarvarna. Bland annat får vi höra om Sverre Liljeqvists minst sagt obegripliga vägval nedför Storskarven under en svunnen tid då Extrem SM avgjordes på detta territorium under 2000-talets första decennium. Vi får även höra historien om namngivningen av åket ”Ridges of Pain”, som vi skådar strax höger om Storskarven mittpunkt sett nedifrån. Ett tillsynes hårigt, exponerat, riktigt brant åk som kan få vilka skidåkarben som helst att skaka. Med ny inspiration i bakhuvudet beger sig några upp för ett till åk efter lunch innan vi tolkar ned för fjället mot Bruksvallarna där bilarna står parkerad.

Sammanfattningsvis så är Skarvarna väl värda att svettas för. För er som vill ha en enklare tur så är det Lillskarven som gäller, men kom ihåg att den kan vara förrädisk vid fel snöförhållanden. Den som vill utmanas ytterligare väljer Storskarven, här rekommenderas guide om du inte är kunnig i området, då får ni ut mest av skidåkningen och kan välja rätt åk för rätt förhållanden. Ett tredje alternativ för er med spring i benen och är att knata upp på Lillskarven och sedan ta er nedför den norra sidan. Då hamnar ni vid botten av Storskarvens södra sida där ni fortsätter upp på toppen, åker ned och sedan tar ni er tillbaka samma väg. Lycka till!

Text: Petter Elfsberg