Mjölk deluxe, estetiska åk och röding: färsk topptursrapport från Funäsfjällen

Under valborgsmässohelgen gav sig tre lokala och tillika entusiastiska skidhudare ut för att fånga några av säsongens sista fina åk. Fast som så ofta uppe i fjällvärlden hade naturen sina egna idéer om hur saker och ting skulle gå till. Men inte ens riktigt dåligt väder kunde rå på våra tre musketörer och belöningen lät inte vänta på sig.

Det är för andra året i rad som friåkaren, och funäsbon, Jon Wagenius ska ge sig ut på topptur under valborg tillsammans med gamle polaren och bashopparen Martin Rosén. Det ska bli en återkommande tradition är tanken.

Till vardags driver Jon Fjällbäcken Lodge och äventyrsföretaget Strapatser samt arrangerar junior-SM i friåkning varje år tillsammans med Tänndalen medan Martin är verksamhetsutvecklare på Region Jämtland Härjedalen.

Ifjol var de över i Norge och körde den ena snöpudrade toppen efter den andra i + 16 °C.

I år såg scenariot onekligen lite annorlunda ut. Gränsen till Norge är stängd. Den tredje åkaren som skulle hänga på har insjuknat i covid-19 och måste stanna hemma. Men kvällen innan avfärd ansluter sig den 63-åriga värmländska vagabonden, och sedan tre år tillbaka boende i Funäsdalen, Peter “Järven” Järverup till gruppen.

Dag 1: Mjölk deluxe

– Känner du att du lever? undrar Jon.

Gruppen, med full packning, har kommit halvvägs uppför en snöklädd ravin. Det är tokbrant, det går inte ens att ha turskidorna på. Pjäxorna sjunker ideligen ner i den djupa snön och hjärtat tar dubbla skutt.

– Så här ska man känna minst en gång om dagen, tillägger han på sitt omisskännliga sätt. “Det är bara att kötta.”

Planen är att ta sig till Ljusnetjärnen (1167 m.ö.h.) och slå läger.

  Dels att för se den storslagna nauren men också för att komma åt åk som naturen byggt i ett visst syfte, eller i inget syfte alls, säger Martin.

Det är mycket organisation som ligger bakom. För helgens tur krävs det skotrar, skoterkärror, pulkor och hela faderrullan.

Man utgår med skoter från Bruksvallarna, kör i 33 kilometer och parkerar på gränsen mellan Härjedalen och Jämtland (till följd av skoterförbudet som trädde i kraft den 19:e april).

Sedan byts maskinkraft mot topptursskidor. Sex och en halv kilometer. Över den norska gränsen en bit och så in i Svedala igen.

När det ska sättas upp basläger står det snart klart att det planerade eftermiddagsåket utgår.

En sydöstlig vind, vilket är ovanligt, ligger på. Snön yr.

– Hade vi haft jäkligt fint väder hade vi varit på Skarsfjället. Bakom Skars ligger Skilhtjåekie, som ingen ser eller känner till. Just det där fjället är lite speciellt. Det är kul att gå där ingen annan går. Ett j-vligt estetiskt fint åk, förklarar Jon.

– Skulle du pusha, då finns det hur många håriga linjer som helst. Men det krävs rep. En hängdriva på toppen. Man får fira sig över och börja åka bakom.

– Dagens tur ställdes in på grund av – ja, vad ska man säga? Mjölk deluxe.

Även plan B, dvs. att pimpla på Hyddsjön, överges. Isen på sjön är för djup för gruppens borr. Futtiga tio centimeter fattas.

Dag 2: Glädjetjut och snösprut

– Woohoo! hörs det från tältet vid sjusnåret. Jon har precis stuckit ut huvudet och konstaterat att vädret mojnat. Himlen har skiftat från blyertsgrått till blåklocksblått. Solen har äntligen beviljat en audiens och idag kan det bli ordentligt åka av.

Stighudar klistras kvickt på, ner med lite frystorkat à la Blå Bands gulasch och så bär det av mot Skilhtjåelkie, 1,488 m.ö.h.

Det dröjer inte länge förrän svetten lackar eftersom det mulnat på igen och trion försöker fånga solluckorna.

– Pudergudarna gäckar oss, konstaterar Jon.

Åk- och fiskelycka

Men fy skam den som ger sig. Efter lunch klarnar det upp.

– Över all förväntan. Den sortens väder såg vi inte komma alls med noll vind och mycket sol, säger Martin.

Rena rama vårvädret. Det är bara att, “bomba,” som han uttrycker det.

I rask följd åker man två toppar, Skilhtjåelkie — och Serviesgealta på Skars. Här gäller det minsann att passa på.

Båda åken har en höjdskillnad på 350 meter, och en lutning på mellan 30 och 35 grader.

– Det var lite nervkittlande i början, summerar Peter Serviesgealta. “Det e bra det!” svarar Jon.

Kvällskvisten bjuder på fler överraskningar. Ett gäng norrmänn har skidat in från Röros för att fiska. Till Jons stora glädje kan deras borr ta sig ner hela vägen igenom Hyddsjöns is. En fet röding nappar.

Den fileas i snön och bitarna doppas i soja och wasabi. Fjällsashimi i ett nafs. Följt av en kopp kaffe, lite rom och choklad är balansen snart återställd i slitna ben och ömma tår.

Dag 3: En Norgehistoria

Skönhetssömnen avbryts av tältduken blåser så in i norden. Det snöar det igen.

– Vad är klockan? frågar Jon.

– 04.50, kommer svaret. “Eller rättare sagt, 04.51.” Suck och stön att hon inte slagit mer.

Medan vinden tilltar allt mer går förhoppningen om ytterligare ett åk innan hemfärd så sakteligen upp i rök. Lägg till en eller två minusgrader och resultatet blir en köldeffekt på -15°C. Surt men det är bara att packa ihop, helt enkelt.

Det är ett klassiskt väder som drar in från norska kusten. En motvind utan pardon.

De tre åkarna stannar till ett par minuter för att diskutera om det var en järv som man just såg (en svart prick vid horisonten skrämde upp en renhjord).

Svampformade moln sitter över bergen (de tillhör gruppen linsmoln eller lenticularis), som bildas när det är mycket uppåtvindar på hög höjd.

Allt oväder till trots är det knappast någon som grämer sig.

– Man brukar säga att får man ett bra åk, så är det värt det, säger Martin.

Text: Malin Dunfors
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
0 kommentarer
Kommentera