Mount Baker – West coast is the best coast

Ibland sker det bara. Saker faller på sin plats. En vän ringer och erbjuder plats på en drömresa och man har möjlighet att hänga med. För Erik ”Nyllet” Nylander hände just det och här är hans berättelse om en magisk upplevelse i delstaten Washington.


Att roadtrippa innebär att packa i och ur bilen


Med en intensiv vinter i bagaget står jag vid incheckningen på Geneves flygplats, äntligen på väg hem för att spendera april i Åre, mitt ”hem”. Samtidigt som jag med mindre lyckat resultat försöker charma mig till ett extrabagage utan kostnad med tanten i disken, hinner jag skumma igenom det nya sms som blinkar på skärmen: ”Yo mr überguide. Vad gör du i mitten av april? Sugen på hänga med mig?=)”

Sagt och gjort! Sju dagar senare står jag i tullen på flygplatsen i Seattle och svarar väldigt luddigt på väldigt raka frågor om den kommande roadtrip som jag knappt vet någonting om. Tulltjänstemannen avslutar med att iaktta mig skeptiskt och stämplar hårt i mitt pass innan jag får gå vidare.

När jag tittar upp igen möts jag av en yvig high five från en man vars röda hår förgyller både ansikte och huvud, likt att hela skallen står i lågor.
–Welcome to America kompis, the land of opportunities!, skrattar killen bakom det kryptiska sms:et som påbörjade hela mitt äventyr. Det är min chef Eric Asmussen, tillika VD och grundare för resebolaget Xtravel, där jag jobbar som skid- och surfguide. Tillsammans med fotograf Petter Levin och skribent Jenny Holmquist är vår kvartett i startgropen för en minst sagt intensiv femdagars roadtrip i nordvästra USA, för att planera och pussla ihop en ny puder-roadtrip inför kommande vinter.

 


Another day at the office
 
Roadtripp


Vi slänger in ett plockepinn av skidor, brädor, väskor och pjäxor i hyrbilens löjligt rymliga bagage. Som allt annat sparar man inte på storleken och vår redan stora bil blev uppgraderad till det monster vi nu packar in våra väskor i. Size does matter, står det på bakrutan och jag kan inte mer än hålla med. Vi tar sikte på Seattle och världens första Starbucks som sjuttiotalisterna i sällskapet verkar tycka är sjukt viktigt att stifta bekantskap med. Bigboss Eric sätter direkt standard på resans humornivå när han vid beställning av en kaffe anger namn ”Snoppen” till baristan, med förhoppning om att de skall ropa ”One tall coffee for Snoppen”, när den är klar. Gubbfnittret mynnar dock ut i besvikelse när de ställer fram kaffet utan ett ord. Fan! Vi häver muggen och tar sikte på vårt första stopp, Mt Baker, beläget två timmar bort i nordvästra delen av Washington State. 

Vi bor vid foten av berget i det lilla samhället Glacier med dryga tvåhundratrettio invånare. Den lilla staden har ändå tre restauranger, två barer, en matbutik, två skid/-brädbutiker samt ett gäng olika boenden. Allt detta i en stad som inte är större än förskolan i Mörsil. Glacier är väldigt, väldigt lugnt. 

Mt Baker har sedan länge varit välkänt för de sjuka mängder snö som faller här varje år. Man sitter t.ex. fortfarande inne på världsrekordet i snömängd på en vinter från säsongen 1998/99, då det dumpade 18(!) meter vitt guld. För två månader sedan gjorde jag mitt premiärbesök på orten under helt absurda snöförhållanden. Dumpen avlöste varandra och faceshots blev som falukorv med makaroner. Vardagsmat.  


Författaren tar höjd och gör en nice indy

Jag hade hamnat i exakt det Baker som jag suktat efter från de otaliga mängder snowboardfilmer och filmer som jag kommit över genom åren.
Men nu är det annorlunda. Marken lyser bar i byn och vi är fullt medvetna om att det är varmt och ganska blöta förhållanden på berget. Men den här gången gör det oss heller ingenting. Lika mycket som vi är här för att åka är vi här för att dricka öl, snacka strunt med vräkiga infödingar och käka burgare.

Med ett söligt sug under brädorna utforskar vi Mount Baker bit för bit. Träd för träd. Pillow by pillow. För det är trots de risiga snöförhållandena lätt att se potentialen i vad som för mig är det överlägset roligaste berget jag någonsin kört på. Branta åk med klippor och pillowlinjer i gles granskog, blandat med öppna böljande ytor rakt under liften. Allt är väldigt lättillgängligt utan skråningar från de åtta liftarna. Detta lär vara en av anledningarna till att snowboardkulturen på västkusten har sina rötter och fäste här sedan det glada nittiotalet.
Med ett söligt sug under brädorna utforskar vi Mount Baker bit för bit. Träd för träd. Pillow by pillow. För det är trots de risiga snöförhållandena lätt att se potentialen i vad som för mig är det överlägset roligaste berget jag någonsin kört på. Branta åk med klippor och pillowlinjer i gles granskog, blandat med öppna böljande ytor rakt under liften. Allt är väldigt lättillgängligt utan skråningar från de åtta liftarna. Detta lär vara en av anledningarna till att snowboardkulturen på västkusten har sina rötter och fäste här sedan det glada nittiotalet.

Under lunchen medan vi andra sitter och kämpar i oss varsin gigantisk nachotallrik, blir Eric fast i baren bland några lokala skidåkare som hämtar andan över en Budweiser. Eric minglar sig alltid fram som en socialt understimulerad teddybjörn, och nu liksom så många gånger förr, utmynnar det i ett spännande möte med en galen amerikan.
Alberth flyttade till Glacier för 6 år sedan och hymlar inte med att han shreddar pow alla årets öppna dagar. Han råkar bo som vår närmsta granne och är inte sen att bjuda med oss på hans favoritsysselsättning om sommaren, frisbeegolf.


 

Vår nyfunne vän visar sig vara en rejäl näve entertainment. Mellan frisbeekasten studsar han runt på stubbar och stenar med överskottsenergi likt en kattunge hög på socker, innan han avslutar uppvisningen med att klättra upp i en tjugo meter hög mast och gastar att han skall hoppa. Vi hanterar situationen genom att skratta nervöst och applådera. Efter golfrundan pushar Alberth för att vi på sant amerikanskt manér ska fortsätta lekandet med hans fyra gevär och pistoler. Ute i skogen. Bara vi. Jag säger instinktivt ja, men Eric stillar min iver och tackar vänligt men bestämt nej, samtidigt som den galna bilden av mig själv med två pickadoler ute i skogen, snabbt suddas ut i mitt huvud. Alberth förstår verkligen inte vår svenska pangpangrädsla.
 
Tidig morgon går vi upp och sätter oss i vår gigantiska bil igen. Vi köper kaffe och innan det hunnit bli kallt passerar vi gränsen till Kanada, någon timme norr om Mount Baker. 3 timmar senare är vi framme i en av Nordamerikas största skidanläggningar. Whistler.  


Hmm, vart var det vi skulle?
Tidig morgon efter
går vi upp och sätter oss i vår gigantiska bil igen. Vi köper kaffe och innan det hunnit bli kallt passerar vi gränsen till Kanada, någon timme norr om Mount Baker. Tre timmar senare är vi framme i en av Nordamerikas största skidanläggningar – Whistler.

Bamsen Whistler behöver knappast någon presentation i sig. Det är ett nöjesfält. Det är fest. Det är lyx. Det är folk. Och det är ett berg som passar alla. Några av världens bästa parker, pister och offpiståkning fördelat på de två bergen Whistler – och Blackcombmountain. Väderleksrapporten antyder att vår granne i norr skall bjuda på kallare förhållanden än Mount Baker. Här blir vi i två dagar för att uppleva det bästa Kanada har att erbjuda. Eric har lovat oss några feta helikopter åk i området, men när vi kollar upp på himlen förstår vi att det kommer bli tight att få upp någon heli i dimman. Men vi behöver inte vara bittra länge. Gondolen ekar av omanliga glädjetjut och höga femmor när vi märker hur dimman innehåller massa nysnö som ligger och väntar under oss.

Vi har lyckats tajma in ett tjugofem centimeter dump kallsnö, vilket känns smått orealistiskt så här sent på säsongen. Resans fotograf Petter är en nyfiken tonåring i vuxenkropp och har varit här tretton gånger tidigare under sin tid som tränare för svenska snowboardlandslaget på vid sekelskiftettalet. Han har med andra ord dödskoll på de bägge bergen, och guidar oss med galnare pepp och entusiasm än en femåring med gratis åkband på Disneyworld. 

 


Whistler – världens bästa berg?

Två dagar går snabbt och snart är tiden i Whistler över. När vi mulat mängder av kycklingvingar och en riktigt vattnig öl efter vår andra dag i Whistler, kastar vi oss in i bilen och spenderar resans tredje eftermiddag på vägarna. Hänförda av den majestätiska kustremsan glider vi tysta igenom hjärtat av Vancouver innan vi tar oss ner till gränsen till storebror USA igen och blir överösta med konstiga frågor av en arg amerikansk tulltant.

Inför vår sista åkdag har vi hittat till en skidort vi bara hört ryktas om innan, men som tar oskulden av alla i sällskapet. Crystal Mountain ligger två timmar söder om Seattle och kan skryta med nio liftar i slutet på en djup dalgång. Eric kan nöjt säga ”vad var det jag sa..” när vi med bilen klättrar höjdmeter för höjdmeter och vallarna med snö växer efter vägkanten. Redan när jag först fick frågan om att följa med till USA var jag nämligen skeptisk eftersom internet skvallrat om varma berg utan snö. Jag inser att jag får äta upp det nu och tesen Eric har om att han alltid har tur med snödump får fortsätta gäcka oss.

Crystal Mountain lever upp till, och pissar på, de lovord som fört oss hit. Liksom ”grannen” Mt Baker är det ett smart byggt liftsystem som flätar in roliga offpistlinjer mitt bland manchesteråk och svajigt oskandinaviska stolsliftar. Liftgubben hojtar om trettio centimeter nysnö från gårdagen och vi köttar tills benen krampar, i nordamerikanskt skogsåkning av världsklass.

 


Skulle jag svänga höger sa du?
 
Eric Asmussen plöjer i Crystal mountain


Crystal mountain bjuder på pow

Svettiga, illaluktande, hungriga och barnsligt nöjda packar vi ner skidorna för sista gången och brummar iväg mot resans grande finale i Seattle. Vi har bestämt oss för att göra en musikalisk odysee. I bilen loopar vi Pearl Jams radiostation och fortsätter det veckolånga snack om hur fett det skall bli att gå på historiska grungeklubbar i staden där allt drog igång back in the days med Nirvana, Jimi Hendrix, Pearl Jam med flera.

Efter en redig middag på Cheesecakefactory går dock alla planer käpprätt åt skogen. Petter och Jenny drabbas av akut matkoma och kastar in handduken direkt. Jag och chefen tänker att vi måste hålla oss till planen no matter what, och beger oss själva ut i storstadsvimlet. Som något slags tecken på att vi redan haft tillräckligt med kul, spottar en högre makt även oss i ansiktet. Eric börjar känna hur de nitton orimligt starka kycklingvingar han käkade till lunch (jag åt den tjugonde och sög på isbitar i en halvtimma) vill ut. Och det gör ont. Det gör ont där solen aldrig når.

Vi går i en uppspeedad promenadloop och är strax tillbaka på hotellet, utan att ens ha fluktat i ett fönster på någon ball grungebar. Vi är skamset besvikna över kvällen och vårt sjuka pensionärsbeteende, men fruktansvärt glada och nöjda över en produktiv och löjligt spontan roadtrip. Vi har träffat massa skönt folk, fått faceshots i ett ljummet april, och käkat kycklingvingar starka nog att förgifta vilken medelsvensson som helst. Allt annat är bara bonus.

 


West coast is the best coast. Vi kommer tillbaks!


 

 

Text: Erik "Nyllet" Nylander
Foto: Petter Levin/Xtravel

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.