Nästa års julklapp: Tillverka dina egna skidor
Hittar du inte din drömskida i butikerna du besöker? Gillar du inte designen på de skidor du ser i backen? I Innsbruck hittar vi Michael Freymann som jobbar med att låta folk göra egna skidor.
„Vilken skida kör du? – Min egen …“
Klockan är 18:00 en kall oktoberfredag i Innsbruck, Österrike. Jag går in i lokalen som utifrån inte avslöjar vad som döljer sig där inne. Det finns i och för sig ett skyltfönster vid sidan av ingången med träskidor i. Skulle kunna vara en hembygdsföreningslokal. Det påminner lite om skolans träslöjdssal på 90-talet. Lukten av trä och lim känns igen, det liger ett lätt lager av damm i luften. Överallt syns arbetsbänkar och på väggarna finns hyllor med verktyg och olika typer av material. Jag är dock inte ensam. Runt omkring mig finns ytterligare ett tiotal personer i olika åldrar och stilar. De lite yngre nonchalanta friåkarna med halvlångt hår, pannband och sedvanlig uniform blandas med ett par äldre herrar som skulle kunna vara finansrådgivare. En herre är väldigt lik Anders Borg, fast i lite snabbare glasögon. Vi står där och tittar lite förnärmat på varandra, ingen säger något särskilt. Från en trappuppgång som ser ut att leda till en källare stormar plötsligt en liten man ut. Han ler brett och börjar hälsa på alla med en bred bayersk dialekt. Som tur är har jag bott i Weisswurst-ekvatorn (österrikisk-tyska alperna) de senaste 10 åren och lyckas förstå vad karln vill säga. Detta är Michael Freymann.
Michael kommer från södra Bayern i Tyskland. En riktig bergsget som gjord sin hobby till yrke. Han var med i Tyska juniorlandslaget i storslalom men som så många andra sadlade han om till friåkare och blev teamåkare för Dynastar.
Efter mer än 10 år som skidtestare för tyska skidsportförbundet och otaliga tidningar tröttnade Michael på att han aldrig hittade den „perfekta skidan“. Då tog han med sig sina erfarenheter och grundade Spurart.
Spurarts affärsidé är att erbjuda möjligheten för gemene man eller kvinna att designa sin egen skida eller snowboard, exakt avvägd efter dina personliga preferenser. Detta i sig låter kanske inte särskilt nytänkande, skillnaden är att här bygger du även skidan eller brädan själv! Idag erbjuds alla typer av skidor och brädor: tur-, racing- och puderlagg på skidfronten och alla typer av brädor inklusive splitboards(!) på snowboardsidan.
Tanken är att man själv, i samråd med Michael och hans team bör tilläggas, ska konstruera skidans/brädans egenskaper genom att bestämma dess längd, bredd, radie, flex och spann.
– Vem som helst kan vara med och bygga sin skida eller snowboard, säger Michael. Han och hans team finns där vid sidan av och hjälper till under alla olika produktionssteg. Jag är själv inte född med tummen mitt i handen men jag är lite nervös när jag påbörjar mitt första steg i mitt bygge genom att sätta en sticksåg mot träskivan där jag ska skära ut min modell som senare används under byggets gång. Helt enkelt en tunn spånskiva med ett utprintat papper på som talar om alla mått och egenskaper. Michael har passande döpt den till mig ”Schwede, der elchmörder” (Svensken, älgmördaren).
Hur hamnade jag då i denna verkstad med en sticksåg i handen?
Jag lärde känna Michael genom gemensamma bekanta och han berättade då om sin verksamhet och jag nappade direkt. Under detta möte berättade jag för Michael att jag ville bygga en skida, och vi bestämde helt enkelt träff i hans verkstad i Innsbruck eftersom jag bor ett par minuter bort. Det blev ett glatt samtal över minst tre öl och vi diskuterade även helt andra saker än skidor. Jag förklarade i korta drag vad jag var ute efter och Michael lyssnade intresserat. Eftersom det för mig inte var så lätt att tekniskt beskriva vad jag var ute efter tog jag upp en 4-5 olika skidor som jag kört och talade om vad jag gillade respektive inte gillade med dessa. Michael, som har en otrolig koll på skidbranschen och dess produkter snappade nästan direkt upp vad jag menade. Han gick snabbt men enkelt igenom vad som påverkar en skidas egenskaper och framförallt hur skidan är konstruerad och efter lite övervägande hade vi en ritning på en skida som förhoppningsvis skulle bli min alldeles egen pro-model…
”Vi har haft allt mellan en flickväns trosor som laminerats in till ultraljudsbilder från kommande familjemedlemmar och helt vanliga foton och teckningar”
Summa summarum använde vi Atomic Automatic som bas men förlängde den lite samtidigt som vi kom överens om att radien skulle vara längre och den skulle vara styvare. Den fick även en rocker där fram, dock inte lika markant som originalet. Måtten blev till slut 188cm lång, 141-117-130 och 24,8 meter radie. Spannet blev (fram till bak) 6mm-8mm-3mm.
Tillbaka till sticksågen
Med tungan rätt i mun skär jag ut en schablon som senare används i de flesta arbetsmomenten. Ibland hamnar jag lite utanför linjen men jag försäkras att det går att slipa bort efteråt med 5-ans papper (flashback till slöjden). Verkstaden har under tiden ändrats till en myrstack av aktivitet och blandade ljud av skratt, skrik och sticksågar. När schablonen är färdig är det dags för nästa moment: belagen (åkytan). Detta är förbluffande simpelt men ack så monotont. Schablonen spänns helt enkelt fast på belagen som skall användas och man skär helt enkelt ut dom med en hederlig mattkniv längs schablonens kanter. Det tar någon timme och axlar och händer domnar av lite.
Nästa moment är att först böja, därefter klistra stålkanterna på belagen. Detta är lite knepigt till en början men efter ett tag får jag till snitsen, blir färdig och kan gå och öppna min första öl.
Medan jag väntar på att övriga ska bli färdiga borstar jag av mig dammet och tar en kort pratstund med Michael. Han säger att alla kan vara med och bygga en skida eller bräda, inga förkunskaper krävs. Bara lite tålamod och att man inte stressar utan tar sin tid. Eftersom det tar ett par dagar är det svårt för Michael att ragga kunder till veckorna.
–De flesta kunder har ju ett jobb, familj eller studier som ska skötas och därför erbjuder vi hittills bara seminarier på helgerna, säger han. Därför satsar han nu på att förenkla en del moment för att kunna hinna med ett seminarium på två dagar, dvs fredagen ska bort. Han berättar även att en av de utmaningar han har är att förenkla själva bygget utan att det förtar känslan av att man byggt skidan själv. Syftet är inte att göra det enklare för kunden utan snarare att korta ner tiden det tar att bygga en skida eller bräda.
Vid just detta seminarium, är byggtiden planerad till ungefär två och en halv dag. Vi samlas på fredagskvällen runt 18, kör till 21. Sedan hela lördagen och beräknas vara klara till söndag lunch/eftermiddag.
När samtliga har skurit ut sina belag och klistrat fast kanterna tackar vi för dagen och beger oss hemåt för ett par timmars sömn innan det är dags att mötas upp igen nästa morgon.
Vi börjar lördagen med att hyvla kärnorna, som är av ask, till våra skidor och snowboards. Här är det tjockleken (fram, mitten och bak) som är avgörande för skidornas styvhet och flex. Det görs väldigt enkelt med en elektriskt hyvel som helt enkelt läggs på en typ av ställning som ser till att tjockleken blir rätt över hela kärnan.
Sedan lamineras kärnorna ihop med belagen, kanterna och glasfiberväv. Även här används olika antal och tjocklekar av glasfiberväv för att skidan eller brädan ska få rätt egenskaper.
Under detta moment sker också en viktig del i att skapa din personliga skida. Det finns nämligen en möjlighet att designa ditt alldeles egna top-sheet, dvs ovansidan av skidan. Har du tröttnat på pickadoller och döskallar eller fjärilar och blommor kan du här med hjälp av en parter till Spurart skapa din alldeles egna design som helt enkelt sedan printas på en tunn textilduk som lamineras in under det översta lagret. Här sätter bara fantasin gränsen. Som utlandssvensk blir man ofta lätt patriotisk och därav förgyllde jag mina skidor med gula kronor mot en blå bakgrund. De flesta väljer dock att lägga på en tunn träfolie vilket gör att skidan ser väldigt självsnickrad och ädel ut.
-Vi har haft allt mellan en flickväns trosor som laminerats in till ultraljudsbilder från kommande familjemedlemmar och helt vanliga foton och teckningar, berättar Michael.
Det hela avslutas med att skidorna eller brädan läggs i ett stort plastfodral som förseglas. Sedan läggs små brädbitar av varierande tjocklekar under skidan, dessa skapar sedermera spannet och eventuell rocker på skidan. Påsen kopplas till en pump som suger ut luften och skidan eller brädan pressas då med hjälp av det vakuum som uppstår. Sedan hamnar skidan i ugnen som inte är något annat än ett isolerat gammalt kylrum med värmefläktar. Temperaturen ska vara runt 60 grader och våra skapelser „bakas“ helt enkelt över natten.
Det är nu söndag och sista dagen för våra byggen. Förväntansfullt rullas de ut ur ugnen. Jag får mitt paket i handen och det är behagligt varmt och jag är nu riktigt nervös. Har lamineringen fungerat? Kommer skidan se ut som jag har tänkt mig?
Med nervösa händer river jag bort plast, isolering och skyddande material och kan till sist packa ut mina skidor. Det ser ut som en platt isbit med två infrusna skidor inuti, förutom att de är varma då förstås.
Nästa steg blir att med sticksåg skära ut skidorna ur „paketet“. Här gäller det att vara försiktigt så att man inte sågar i stålkanterna. Efter cirka en halvtimme har jag det som för första gången verkligen kan likna en skida i handen. Känslan är helt fantastisk.
Michael och hans team tar nu över och trimmar till kanter och ger även skidan en ordentlig planslipning. Den är nu mer eller mindre färdig, det ända som återstår är nu förstås att ta bort skyddsfolien som täcker överdelen på skidan. Ungefär som att dra bort den tunna folien på skärmen på en ny mobiltelefon.
Efter lite dragande, trixande och krafsande ligger nu skidorna framför mig på min arbetsbänk och glänser. Väldigt svårt att beskriva känslorna jag upplever. Stolthet, lycka och kanske även lite nervös. För det finns ju ett stort moln som hängt över mig under hela helgen och processen, hur fanken kommer de att vara på berget?
Bindningar monteras snabbt på plats, det finns ett flertal till urval och jag hittar en passande LOOK-bindning. Stämningen är nu på topp. Vi går runt och tittar på varandras skapelser och jag ser att det faktiskt har blivit en riktigt bra produkt hos var och en av deltagarna.
Cirka en månad senare var det dags att prova skidorna för första gången. Det hade kommit tillräckligt med snö för att jag skulle våga lämna pisterna utan att vara rädd att köra på sten eller andra saker som skulle kunna skada mina nya älsklingar. Vi åker till ett skidsystem som heter Schlick 2000 som ligger i Stubaital. Ett ställe som vi känner till väl och där det finns fin, brant skogsåkning. Redan efter den första svängen breder sig ett stort leende ut på mina läppar. De fungerar helt fantastiskt! Även om linjen vi valt ligger i tämligen tät skog är det inga som helst problem att vrida om mina 188cm långa skidor när det behövs. När vi mot slutet släpper på ordentligt känner jag inget annat är förtroende för mina skapelser. Målsättningen som från början var att skapa en lekfull offpistskida som dock klarar lite högre hastigheter och sämre snöförhållanden har fallit väl ut.
I skrivande stund har jag byggt tre par skidor hos Spurart och kommer nog, så länge möjligheten finns att bygga själv, aldrig mer att köpa en massproducerad skida. I arsenalen har det även tillkommit 2 par raceskidor som är helt fantastiska.
Skulle man vilja bygga sina egna skidor är det bara att surfa in på Spurarts hemsida och ta kontakt med dom där. Där finns även mer info om modeller, tider, priser och annan information.
Kolla in Spurarts hemsida.
