NM 2016 – 25 år

På 90-talet etablerades den lilla byn Riksgränsen som en måste-destination för skid- och snowboardåkare runtom i världen. Mycket tack vare ett progressivt synsätt på skidåkning som berget gött genom åren. Detta visade sig inte minst när tävlingen NM bröt ny mark i den svenska skidmyllan.

”I en hund-äter-hund-värld, där du måste dansa med dom stora skorna för att hävda dig på Nordals ska vi se vem som är största kannibalen på balen. NM-veckan är strax igång och vi vet att det kommer att bli olidligt spännande”

När man befinner sig i Riksgränsen känns det som att vandra omkring i ett mausoleum. Varje snöfläck bär på en historia och varje vädersträck har hjälpt till att forma moder snowboard- och skidåkning. Du kan hoppa mellan årsringarna lika lätt som du fingrar på din ettan lös i fickan. Historien står samtidigt öga mot öga med framtiden i en märklig blandning. Vem kunde tro att ljudet av malmtåg skulle utgöra ljudkuliss till så många paradigmskiftande händelser i en så naturnära sport?

• LÄS ÄVEN: Åklexikon – Därför heter åken det de gör i Riksgränsen

Under våren vallfärdar varje år en stor del av de riktigt inbitna skidåkarna till den smått omöjliga destinationen. Pilgrimsfärden har för många blivit en tradition i storlek med julafton. Många event, tävlingar och händelser avlöser varandra men julklappsöppningen är fortfarande NM. NM är efter 25 år fortsatt den naturliga avslutningen tillika höjdpunkt och tävlingen har aldrig misslyckats med att lämna publiken med tefatsögon efter prestationerna på berget.

Sverige har alltid stått för en smått otrolig export av talangfulla skidåkare. Det svenska föret anges ofta som orsak till detta och är det något man inte kan räkna med på start i NM är det glassigt före. Många rutinerade tävlande har bytt till smala hårda puckelpistskidor och många utlänska gäster har skallrat knän på det svenska föret som varierar mellan stål och sorbét. Stenhårt, spårigt och varierande är underlag du bör räkna med om du ställer upp men ofta blir det också utmärkt laddföre.

Årets tävlingar blir de 25 i ordningen och berget ser exceptionellt bra ut. Snöläget är bättre än vad det varit på länge. Startlistan är proppfull med veteraner och kommande stjärnor.

”Det var den första friåkningstävlingen som arrangerade i Europa. Det fanns bara tävlingen i Alaska på den tiden” – Robert Gustafsson

Robert Gustafsson…

…har gjort lika mycket för skidåkningen i Sverige som flourvallan och uppfinningen stålkant tillsammans. Man lägger ofta överdrivna epitet på människor, men att kalla ”Robban” en pionjär är i detta fall snarare en underdrift. Med två tomma händer och en stor vision har han år efter år byggt vidare på en tanke som nu är så vedertagen att den kommer att leva för alltid. I mångt och mycket representerar Robban skidåkning när den är som bäst. Jordnära, lekfull och visionsstark. För ett kvarts sekel sedan sneglade han över Atlanten mot Alaska och bestämde sig för att ändra vardagen i Sverige. Det var då och nu är nu. Vi hör oss för med NM´s skapare och profilen Robban Gustafsson om hur det gick till egentligen.

Hur började det?
– Jag hade läst i Powder magazine om tävlingen i Valdez, i Alaska. Jag hade varit där i Alaska flera gånger på 80- och 90-talet och hade bra koll på hur det var och såg ut. Jag var telisåkare och hörde av mig om man fick köra på telisar där, men dom bara garvade och tyckte väl att ”inga längdåkare ska få vara med på VM”. Då gör jag väl en egen tävling tänkte jag och om jag minns rätt så var Åka Skidor samarbetspartner. Dom ställde upp och marknadsförde tävlingen. Det var 28 personer med första året (1991 reds. anm.). Både damer, herrar och telisar. Alla tyckte det var svinroligt av dom som var där. Alla fattade grejen att det här är det nya. Det var så vi åkte. Det fanns inte så mycket pister och man åkte bara fritt i Gränsen och försökte hoppa på naturliga drivor, klippor och stenar. Som folk gör nu. Det var ett gäng bummare som kom upp från alperna, Rönnbäck och Acke (Jesper Rönnbäck och Jan-Olov Aikio reds. anm.) var med som 16 åringar, sen var det en del duktiga lokala kirunabor och lite norrmän. Det var den första friåkningstävlingen som arrangerade i Europa. Det fanns bara tävlingen i Alaska på den tiden.

– Sedan dess har den växt för varje år som gått. Det har aldrig dippat någon gång. Alla de här 25 åren är som ett litet tidsdokument hur utförsåkningen har utvecklats. På slutet av 90-talet var t.ex. telisklassen större än alpinklassen. Jag tror det var 70 startande med hälen lös. Sedan några år efter bara försvann det. Nu har vi 200 på startfältet. Vi hade kunnat ha 200 personer bara i herrklassen skidor om vi velat, men det går inte. Vi stängde herrklassen i mars med 120 startande. Tävlingens utvecklingen och framgång har nog mycket med den svenska friåkningens framgångar att göra. Framgången för de svenska åkarna har inspirerat till NM. Det har blivit lite som Vasaloppet. Vem som helst kan vara med och möta storstjärnorna. Det är samtidigt en bra plantskola för att ta sin åkning ut i världen.

Men det är fascinerande att tävlingen har funnits och utvecklats i 25 år. Hur kommer det sig?
– Jag tycker att det är kul fortfarande. Det här är det enda skidevent jag jobbar med nu. Jag var aktiv som skidalpinist rätt länge och har 6-7 starter själv i NM. Hade jag inte tyckt det var kul hade jag inte gjort det längre. Nu har vi sponsorer som stöttar upp jävligt bra. Peak Performance, Salomon och Scott har i stort sätt varit med sedan tävlingen startade. Några år har det varit sämre med sponsorer men samtidigt tycker alla att det är bra att den finns. Men svårt att få ihop allt såklart. Sen är det många som hjälper till på ideell basis också och dom skall ju inte glömmas bort.

Vad har du för personliga höjdpunkter från alla års tävlingar?
– Varje tävling har sin egen charm måste jag nog säga. Åkmässigt är det en del åk man minns. När Rönnbäck var som allra bäst tog det andan ur en fullständigt. Ingen hade någonsin sett någon åka med så mycket kraft och kontroll dittills. Sen när Kaj och Sverre entrade scenen tog dom med sig en helt annan fart. Kajs åk i Ravinen, senaste gången han var med anses av många vara ett av de bästa åken i NM någonsin. De bästa killarna nu är så sjukt bra. Det blir ju jubel i domarbåset varje år.

– Sen klassiska recoveries minns man ju också. Reines (Reine Barkered reds. anm.) i Branten. Det var nära att hans karriär tog slut där och då men han hade koll där och räddade upp det på ett sätt som visade att han verkligen kunde åka skidor.

– Sen riktigt duktiga tjejer. Den som satte en ny nivå på damåkningen var Janette Hargin. Jag hade aldrig sett någon åka så. Trots att VM-vinnare från VM i Valdez var där hade dom inget att sätta emot Janette med hennes fart och kraft.

Reine Barkereds makalösa räddning NM 2004

Om du leker med tanken att alla deltagare från NM någonsin får tävla i toppform när dom var som bäst, mot rådande kvalitativa motstånd då. Vem har varit bäst genom alla tider?
– För mig så är det nog Windstedt (Henrik Windstedt reds. anm.). Han är för mig den mest kompletta åkaren. Det kanske har funnits någon som åkt mer fysiskt och fortare. Men han har åkt otroligt fort också. Det kanske har funnits nån som hoppat längre men han hoppade också långt. Det är liksom check i alla boxar på honom. Han kan verkligen allt och åker med en fantastisk teknik.

– Men dom som var med första och andra året i början på 90 talet var också fantastiskt bra. Per Svartling t.ex. körde på smala 2-metersskidor och hoppade samma klippor som folk kör nu. Det är en prestation.

– När Rönnbäck var som bäst hade man aldrig sett sådan åkning, men Henke tog det ett steg ytterligare.

”NM var ju en legendtävling för mig, en sån tävling man läste om i tidningar och kollade bilder på Jesper Rönnbäck från” – Henrik Windstedt

Röster om NM

 

Henrik Windstedt…

…behöver ingen närmare presentation. Den unga barntalangen växte upp med tävlingen NM som ett givet mål och skulle senare infria alla förväntningar. Kanske har just tävlingen NM präglat hans åkstil mer än vad han är medveten om själv? Det finns ingen skidmedia i världen som inte har spekulerat i om Henrik Windstedt är den bästa och mest kompletta skidåkaren. I en tid när du sällan rörde dig mer än centimeter utanför ditt skidskrå var Henke på hela kartan (eller berget). Det måste ha varit speciellt att växa upp med Jesper Rönnbäck som största idol och läsa om hans dominans på NM för att sedan, i tonåren, åka upp och bli en dominant själv. Vi får tag på Henke som det märks på att han tycker det är kul att prata om NM och Riksgränsen. Få har lika bra koll på historien kring Gränsen och tävlingen. 1996 var han uppe på det mytomspunna berget för första gången. Nu, 20 år senare kan han se tillbaka på sju vinster i NM, vinster i King of the Hill och flera glada minnen än vad han nog själv trodde var möjligt. Och  samtidigt en aktiv roll i skapandet av den den moderna skidåkningen.

När var du med i NM för första gången?
– Jag var med första gången år 2000 och kom femma. Jag var 16 år och Robban Olsson vann. NM var ju en legendtävling för mig, en sån tävling man läste om i tidningar och kollade bilder på Jesper Rönnbäck från. Enda bilderna på Rönnbäck var typ från den tävling. Jag hade varit i Gränsen fyra gånger innan och vann ju King of the Hill året innan, men jag fick inte köra NM för föräldrarna åren innan och man behövde målsmans underskrift om man var under 18. Men år 2000 så fick jag. Det är så jävla svårt att förmedla känslan av Riksgränsen. Helt omöjligt nästan men det är ett av de ställen som ligger mig allra närmast om hjärtat.

– NM var ju och är den största tävlingen för friåkare även om Red Bull big air var stort, så var alltid NM större.

– Jag vann tre år i rad, 2001 – 2003, vilket var lite sjukt. Det var nästan overkligt för jag var så ung. Jag hade ju hängt med på allting som rört NM innan och kunde allt om Rönnbäcks streak och att typ vara där själv var bara snurrigt. Då var jag typ 16, 17 och 18 vilket då var jävligt ungt. Nu kan du vara 16 och världskändis men det var inte lika vanligt då.

– Något år var det jag, Mosse (Emanuel Hedvall reds. anm.) och Robban (Robert Olsson reds. anm.) på pallen och vi bodde ihop i samma rum. Jävligt kul och det är mycket sånt man tänker tillbaka på som är glada minnen.

– Det är bara kul att åka till Riksgränsen och inte som någonting annat. Trots att jag är tävlingsmänniska åker jag upp med en annan feeling dit. Min karriär har inte hängt på vad jag presterar på NM men det är samtidigt oerhört prestigefyllt. Det är jävligt svårt att vinna den där tävlingen om man kan säga så efter att det har gått så bra som det gjort. Det är otroligt hög nivå och du kan inte göra ett enda misstag. Du måste leverera på alla åk.

Hur är det om du jämför med världstouren?
– Det är en helt annan grej. Går inte att jämföra. På NM får du reka i åket vilket du inte får på världstouren. Förhållandena är ju väldigt annorlunda också. På NM kan det ju vara ispuckel som du måste köra i 180. Det förklarar nog ganska bra tävlingsformen som svenskarna tar med sig ut i världen. Det är ju verkligen ett helt annat tempo här. Folk kör så jävla fort.

– Jag körde alla NM mellan 2000 – 2011 och allt är ju så bra det kan vara när man är där. Sen går jag in i tävlingsmode vilket gör att – asså det är snarare banketten som ger bra minnen, haha. Sen hör det till att det är det sista som händer på säsongen. Även om man haft en bra eller dålig vinter går det inte att göra något åt. Det är full pull och bara jävligt gött. Jag har bra självförtroende när jag åker dit.

– Som skidåkare, det är ett ganska splittrat gäng och man träffas inte så mycket under vintern. Att komma till Gränsen och träffa alla skidåkare, filmare och fotografer har alltid varit en jävligt härlig grej som jag gillar.

Det finns ju fler skrönor från Gränsen än snöflingor i hela Norrland. Kan du dela med dig några?
– Dom går ju inte att skriva ner, hehe. Mycket är ju preskriberat.

Om du också leker med tanken att alla deltagare från NM någonsin får tävla i toppform när dom var som bäst, mot rådande kvalitativa motstånd då. Vem har varit bäst genom alla tider?
– Då undrar jag om inte Rönnbäck tar det ändå. Det säger jag inte för att smöra eller så, men han var så professionell och beräknande och gjorde inga misstag. Visst, Robban (Robert Olsson reds. anm.) var grym och han hade nog vunnit något/några åk, men han körde ändå några, typ bakåtvolt till mage också. Både Reine och Wille och dom där har gjort små tabbar att jag inte håller dom som top top favoriter all time. Rönnbäck skulle jag se som mitt eget största hot.

Vem har varit mest underskattad genom åren?
Genom åren. Hmm. Olof Larsson och Mosse (Emanuel Hedvall reds. anm.) har ju haft talangen men kanske inte taktiken. På senare tid måste jag säga Mattias Rönngren eller Olle Regnér. Dom är så jävla starka skidåkare. Hade dom haft lite mer tävlingsrutin och lite flyt hade dom kunnat vinna utan problem. Rönngren klev ju ur sin egen skida tre år i rad t.ex.

Få ställen åldras lika vackert och med sådan värdighet som Riksgränsen. Inte ens med den starkaste såpan eller grövsta svinton kan du nagga ytan på legenden som omger detta berg. Än en gång är det dags för allas blickar att se norr om odlingsgränsen, upp mot Nordals där vinnare ska krönas, skadade bortforslas. I en hund-äter-hund-värld, där du måste dansa med dom stora skorna på, ska vi se vem som är största kannibalen på balen. NM veckan är strax igång och vi vet att det kommer att bli spännande.