På återbesök i klassiska St. Anton

Klassiska St Anton. En skidort som de flesta hört talas om. Hit har skid- eller afterskitokiga (ofta båda) svenskar vallfärdat sen begynnelsen av alpsemestrar. Freerides utsända begav sig till idyllen för att testa några av de omtalade åken, socialisera sig med massorna av svenska säsongare och trängas på uteserveringarna med turisterna från världens alla hörn.

– I only drink two beers. The First and the last. Skidguiden Wolfgang skrattar högt åt sitt eget skämt och tar en stor klunk av den kalla ölen. Det är eftermiddag i St. Anton och vi avrundar efter en lång skiddag med solsken och sorbetsnö på den klassiska afterskin ”Krazy Kanguruh”. Det var fyra år sedan jag var i St. Anton senast. Det var där jag gjorde min första säsong, som så många andra svenskar. Stereotypen om skidåkning, afterski och svenskar stämmer till fullo men vet man vart man ska åka, bort från massorna, så har St. Anton mycket att erbjuda. Mer än bara afterkski!

Under mitt återbesök i den klassiska skidorten sammanstrålade jag med min australiensiska kompis Ronan. Vi brukar skratta åt att vår historia är som en klyschig kärleksfilm. Att vi träffades för första gången i St. Anton, det var bådas första kväll i byn och efter det åkte vi skidor varje dag och hängt ihop (så mycket som möjligt) sedan dess. Det underlättar inte att Ronan till vardags är bosatt i Tasmanien, men vi har gjort många skid- och surfresor ihop och just denna vintern är han på tillbaka i St. Anton och gör ytterligare en säsong.

Som ni förstår har jag spenderat ett stort antal timmar i liftsystemet men jag har långt ifrån hunnit göra de alla åken man ska bocka av. För att få tillgång till några av de spektakulära åken tog vi denna gången hjälp av den lokala guiden Wolfgang. Ett måste när man är i St. Anton är att bege sig till Valluga-toppen. Den högsta punkten inom detta enorma liftsystem. Härifrån ser man Österrikes bergsmassiv och toppar i Österrikes alla grannländer. Efter flertalet tragiska olycksfall med dödligutgång längs Vallugatoppens norrsida är det inte längre tillåtet att åka upp till toppen med skidor. OM, man inte har guide med sig, vilket vi har och får därför ett fantastiskt bra åk längs norrsidan. Vi får oss ett stort antal svängar i kallsnö, trots att solen står högt upp på himmelen och snön nere i pisterna närmast går att efterlikna med sorbet.

Mycket har hänt i St. Anton sen jag var där senast, både när det kommer till restaurangutbudet i byn och i liftsystemet. Det mest spektakulära är den nya gondolliften som länkar ihop Stuben och Zürs. Tidigare var det ett dagsprojekt att ta sig från St. Anton till Zürs för att sedan åka vidare till Lyxorten Lech för att till sist ta en buss tillbaka till St. Anton. Numera går en gondol mellan Stuben och Zürs vilket ökar liftsystemets flexibilitet oerhört mycket.

Nya liftar i all ära men vi hann även med det klassiska åket Wirt. Ett åk som man tar sig till via Stubentoppen. Skråandes längs Stubens baksida tills man rundar och får ett fint åk ner mot St Christoph. Under högsäsongen när snön är kall och fin är det inget svårt att hitta bra snö i alperna. När jag är på besök i St. Anton är det flera veckor sedan snöfall och temperaturer upp emot femton grader plus. Då är det ytterst tacksamt med Wolfgang, vår Österrikiske guide, som nosar till sig kallsnö likt en jakthund efter villebråd.

Efter Wirt tar vi oss åter till Stuben och spenderar resten av eftermiddagen under den gamla hederliga tvåstolsliften. Där finns det alltid roliga åk och även här finns det orörda ytor att lägga några schyssta svängar på.

Under min sista dag i St. Anton följer jag med ett gäng säsongare upp till Rendl. Andra sidan dalen och även kallat Rendl Beach. Beachen eftersom att det är här alla säsongare hänger i brassestolar, dricker billig medhavd burköl och njuter av vårsolen. Brassestolar och trevligt omgänge i all ära, men eftersom att det är min sista skiddag lyckas jag övertala ett gäng att haka på några åk från Rendltoppen. Mina sista åk i St. Anton, för den här gången, gör jag tillsammans med Felix ”Felkan” Lundin som är där över vintern. Han visar mig några naturliga kickers och slänger några av alla de trix han har i rockärmen medan jag övar backflips i bar överkropp.

Det är alltid lika kul att komma tillbaka och återupptäcka gamla jaktmarker och efter mitt senaste St. Anton-besök vill jag konstatera att St. Anton har något för alla. Breda fina pister, ett flexibelt och välfungerande liftsystem samt oändliga offpist-möjligheter för den äventyrslystne.

Text: Olle Stenbäck
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer