Antons trevliga grannar: Del 2 – Lech & Zürs

Arlberg ligger i Tyrolen i västra Österrike och är ett välkänt skidområde på grund av sina ofta fina snöförhållanden och framförallt skidortskändisen St. Anton am Arlberg. Det finns dock mer att upptäcka förutom själva St. Anton. Freeride gör tre stopp i Arlberg. Först ut är Stuben som är puderminimalisten i väster, vidare blir det lyxåkning ovanför byarna Lech och Zürs, och slutligen tar vi toppkabinen Valluga upp till 2 811 meters höjd över havet och kör St. Antons baksida ned i nästa dalgång.

et finns mer att upptäcka förutom välkända St. Anton i det stora österrikiska skidområdet Arlberg. Freerides utsända fortsätter utforskandet av de omkringliggande skidkvarteren. Andra stoppet blev hos de lyxiga grannarna i norr – Lech och Zürs.

”I det frusna manchesterföret syns några enstaka spår – det är snötäckets minne från skärande svängar från ett par racecarving-skidor”

Bogner, Cartier, Bentley, Rolex och Hublot läser vi på de reklamskyltar som sitter bakpå sittliften Schlegelkopfs ryggstöd. Än är det tidig morgon i backarna ovanför Lech. Himlen ovanför är högtrycksblå och molnfri. Nedanför våra skidor ligger pisterna välpreparerade. Snön ligger i så spikrakt välordnade rader att liknelsen med det där speciella randiga, både tunn- och bredspåriga, tyget som importerades från den industriella revolutionens vagga, och tillika världens bomullscenter, Manchester verkligen är på sin plats. I det frusna manchesterföret syns några enstaka spår – det är snötäckets minne från skärande svängar från ett par racecarving-skidor i hög fart, utan ett uns av sladd. Vi har lämnat Arlbergs Pulverschnee-dorf-nummer-eins, Stuben, bakom oss och fortsatt genom Flexen-passet till nästa dalgång som inrymmer byarna Zürs och Lech. Det är samma bergsregion, med liknande variationer av lutningar och högalpin terräng, skillnaden ligger kanske inte heller i bebyggelsen utan snarare i besökare och affärsutbud. Om en typisk dag i Stuben var puder, snabblunch i tvåstolsliften och stighudar för att nå bästa snön, så är en dag här i Lech-Zürs perfekta pister, vinlunch, glansiga damdunjackor och heliski.

Efter några minuters överdos av olika lyxmärkens reklamskyltar kliver vi av vid Schlegelkops bergstation. Vi befinner oss halvvägs upp mot toppen Kriegerhorn, som är denna sida av Lechs systems högsta punkt. Rakt över på andra sidan av dalen ligger Rüfikopf 2 362 meter över havet och mellan dessa två nämnda toppar ligger byn Lech på 1 450 meters höjd med sina drygt ett tusen femhundra invånare. På Rüfikopf-sidan är Lechs skidsystem sammanlänkat med Zürs, vilket vi skall utnyttja senare under dagen. Men nu skidar vi förbi en blänkande ny Audi, som står uppställd för allmän beskådan på en snöplattå vid bergsstation, och finner vägen ned i blåa pisten nummer 34a, också snärtigt benämnd Schlegelkopf-Rudalpe-Lech. Rakmönstrade, pistmaskinstämjda snökristaller glittrar i februarisolen. Det är ett perfekt uppvärmningsåk. Backen böljar ner i ett par lätt lutande hang med relativt flacka partier däremellan. Pisten är så bred och fri från övriga skidåkare att en Boing 747 hade kunnat fälla ut sina landningsställ och ta mark här. Mina breda off pist-laggs stora radie är ingen begränsning – det går att stå på skär genom hela svängen och svischa från sida till sida av både stålkant och pist. Så här dags, strax efter liftarnas öppning, är de flesta av Lechs övriga skidturister troligen vid någon dignande frukostbuffé på ett femstjärnigt hotell eller sussar de fortfarande tryggt under dunbolster emedan gårdagens Champagne-fylla sakta ångar ur deras åldrande kroppar.

När vi fått nog av pistvändor tar vi oss till fots genom Lechs by över till kabinliftarna upp mot Rüfikop. Dyrbara klockor och smycken glimmar genom en juvelerares skyltfönster nära kabinliftens dalstation. Damer med korta, tajt figursydda, glansiga och midjeskärpsförsedda dunjackor rör sig mot liften. En och annan kombinerar denna överdel med åtsmitande skidbyxor i stretch, vilka är instoppade i hyrpjäxorna. Klientelet här får oss – med våra skalplagg, ryggsäckar och rockerskidor – att känna oss ungefär lika uttittade som den österrikiske liraren i neonoverall från 1980-talets tidigare hälft, pannband och fotokromatiska glasögon. Jag funderar på om det är Lech som skidort som profilerar sig, eller de lyxbetonade varumärkena som snidar ut sin marknadsföring genom att synas i denna välkänt snobbiga österrikiska skidort. Lech behöver andra lyxiga varumärken för att stärka sitt, vilket i sin tur attraherar nya klock-, juvelerare- och märkesklädesbutiker och i kölvattnet – nya köpstarka kunder för bägge parter. På så vis kan både skidorten och alla andra kommersiella aktörer gnida sina händer och med Monopol-gubbsleenden på läpparna sedan gå hand i hand till banken.

Dubbel-kabinen Rüfikopf I och II från Lech som snabbt drar oss upp till 2 362 meteter över böljan den blå, skingrar de förvirrade marknadsföringstankarna. Med över niohundra fallhöjdsmeter skidåkning till byn verkar det inte spela så stor roll längre vilka butiker och människor som rör sig där långt nedanför. Det är skidåkningen vi kommit hit till Arlberg för, inte vidlyftig shopping eller glamoröst samkväm. Det har inte kommit någon nysnö sedan våra dagar i Stuben, dessförinnan hade det inte snöat på ett par veckor. Vi åker därför lite på måfå utanför pisterna i riktning bort och ned mot Zürs. En helikopter dundrar förbi i skyn mot landningsplatsen mittemellan Zürs och Lech, vilket är det enda stället i Arlberg där det är tillåtet med heliski. Utan heliski-budget behöver man dock inte vara strandad vid ett uppkört, sönderblåst snöhav. Våra stålfåglar får plats i ryggsäckarna och heter stighudar. Från toppen av Hexenboden-liften lägger vi oss i gåsmarsch upp mot kammen som sträcker sig upp mot Trittkopfs nordtopp på 2 581 meter över havet. När vi når kammen kan vi blicka ned i nästa dal – det är Paziel ,vilket är samma gryta som de olika varianterna av off pist-åken på baksidan av St. Anton från toppkabinen Valluga mynnar ut i. Ovan- och bortanför oss till höger tornar sig 2 811 meter höga Valluga upp sig med sin vita parabol-boll på toppen. På vänster hand ligger bredspetsiga toppen Roggspitze 2 746 meter hög. På sina ställen hittar vi fin snö på de östvända sluttningarna mot dalgolvet. Med ett gött friåk i ryggen och kurrande magar transportåker vi Paziel-dalen tillbaka till civilisationen och röd pist nummer två i Zürs. I botten av backen ligger Trittalm Bergrestaurang och den kunde för vår del inte ligga bättre än just här, just nu.

Servitörer i fleece-västar och läderhosen, fet mat och alkoholhaltig dryck. Trittalm Bergrestaurang har allt det där som vi förväntar oss av en österrikisk backbespisning i Alperna. Jag sneglar på menyns efterrätter – Apfelstrudel, Germknödel och Kaiserschmarrn – eftersom de i sig är som en egen måltid. Det blir någon form av överdådig ostbricka till sist. Det slår mig att denna ljuvliga österrikiska mat förmodligen inte alls hade förefallit lika ljuvlig om vi inte hade suttit här utomhus i ett vinterlandskap med februarisol och kaloritömda magar efter en full förmiddag med piståkning, lite turande och friåkning. Vi språkar om Arlbergs fördelar och nackdelar och konstaterar att det är precis samma status som för resten av Alpernas starka skidortsnamn som exempelvis Verbier, Chamonix eller Engelberg – stora och bra berg för friåkning, men många fler än du som är precis lika sugna på att fräsa ner i den liftnära off pisten. Fotografen i sällskapet fäller några bittra kommentarer om snölägets inverkan på bildmöjligheterna, varpå vi andra skidåkare konstaterar att eftermiddagen bjuder på fri lek. Ovanför den lilla byn Zürs, med sina 150 invånare, bränner vi runt. Det mesta av åkningen är ovanför trädgränsen, eftersom byn ligger på 1 716 meter höjd över havet. Vi håller oss i områdena kring de två långa och bra liftarna Hexenboden och den äldre röda kabinen Trittkopf. Bergssidan har några röda och blå pister, samt stora ytor med riktigt kul och lättåtkomlig friåkning. Det är kuperat med stora snöbullar, raviner här och var, öppna fält, snorbranta hang, lite klippor, flacka hang och medellutande branter – en skön mix helt enkelt och något som efter ett snöfall borde innebära tidigt ställda väckarklockor. Jag tar rygg på inspirerande Fredrik Andersson, som egentligen inte bryr sig om det är midjedjupt i Kanada, blåis i Åre eller halvbra i Arlberg – han älskar skidåkning i alla förhållanden. Det är en vinnande attityd och åk för åk ökar skidpeppen. Utan instruerande fotograf är vi som puderjyckar på jakt nedför berget, nosar än hit och än dit. Ibland för att finna lite lössö nerblåst i en ravin, andra gånger bränner vi bara rakt ner i halvmjuk spårig snö för att jävlas med vår balans och ack så svaga benmuskulatur. I pisten står en dunjacksbeklädd dam och ger oss undrande blickar, vi stirrar precis lika frågande tillbaks.

Fakta Lech & Zürs

Skidsystem: Lech och Zürs är ett stort system med 65 pister och ett trettiotal liftar, blått och rött är den dominerande lutningen (då ingår Zug och Oberlech).
Fallhöjd: Cirka 700 – 900 höjdmeter är åkbart i ett svep. I Zürs åker du från Muggengrat på 2 450 meters höjd ned till byn på 1 716 meter. I Lech från 2 362 meter uppe vid Rüfikopf ned till byn på 1 450 meter.
Kännetecken: Juvelerare, klockaffärer och skidmodebutiker av den dyrare sorten.
Varför? Kul terräng kring Hexenboden-Trittkopf ovanför Zürs, också lätt att komma åt Paziel-dalen från toppkammen vid dessa liftar. Storslagna piståk nedför Muggengrat 2 450 meter över havet och en upplevelse i sig att röra sig i byarna på grund av dess luxuösa karaktär.
Hur? Ta Postbussen från St. Anton – om du väljer att bo där – och avsätt någon eller några dagar för Lech och Zürs.

Text: Anders Wingqvist
Foto: Patrik Lindqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer