Vorarlberg Österrike: Schnitzel, ost, snö och bergstoppar

Välkommen till Österrike, landet som har allt och lite till. Hit kom en gång en svensk för att genomföra sitt allra första topptursäventyr i det västligaste av statens förbundsland, Vorarlberg. Tillsammans med guider och organisatörer ska vi upptäcka och avnjuta så många liftsystem och offpiståk som bara en pudertörstig svensk med Shitfuck-vana kan. Välkommen till din framtida dagdröm!

Upplockade i transfern som tar oss från ett grått Zürich vidare in mot ännu gråare berg sitter vi tillsammans. Jag och tre nya ansikten jag aldrig har sett förut. Vi har fått varsitt magasin från Vorarlbergs turistbyrå och i den finner jag en artikel om turen som jag själv ska få uppleva, ”Skiride Vorarlberg”. Magiska förhållanden, grym snö och en avslappnad känsla målas upp i texten. Skribenten verkar ovanligt förtjust i guiden Helmut ”Heli” Düringer som tar gästerna på turen. Heli, som bergsguide alltså kallas, beskrivs som vänlig och snäll, framförallt någon man känner sig trygg med på berget. Uppväxt i Vorarlberg är han också.

”– I Vorarlbergs ska midjan ska inte överstiga 95 mm och pudersvängarna ska läggas i samma mönster som det första spåret i åket är lagt, och det är ALLTID korta, coola pudersvängar.”

I bussen blir Kallprat till bra prat. Nationaliteterna är Danmark, Belgien och England. Vi klickar med varandra och det genererar en skön magkänsla med tanke på hur mycket tid vi ska spendera med varandra – och från ett tillbakablickande perspektiv är det galet vad mycket tid vi har spenderat ihop!

Chauffören tar en skarp sväng vänster och stannar utanför en klassisk ost & charkbutik. Bredvid skyltfönstret som är sprängfylld med ost i regnbågens alla färger står en väderbiten leende man med en välanvänd ryggsäck och såpass inkörda kläder som bara en människa som spenderar hela sitt liv på berget har. Det är Heli, guiden.

Bergen tar vid och växer sig större och högre. Heli förklarar att läget i alperna just nu tyvärr är väldigt lavinfarligt på grund av massiva snöfall och hårda vindar. Vägar har fått stänga och helikoptrarna har flugit non stop runt bergen för att spränga laviner på ovanligt många ställen. Rutten vi ska ta går ut på att tura mellan destinationerna och åka en dag på varje, men när det är såhär pass farligt så kan det bli svårt att ta de rutterna som är planerade. Då får vi istället åka bil mellan områdena, förklarar Heli.

Det är ju tyvärr så att människan inte har mycket makt över vind & väder, och det förstår organisatörerna bakom den här turen väl. Därför är de förberedda på vad som kan hända och vi kommer under veckans gång märka att de små ändringarna som måste göras för att gruppen ska kunna genomföra en säker resa sköts såpass smidigt att vi inte kommer märka av det alls. Vi är på väg mot turens första stopp, Kleinwalsertal där vi ska bo första natten och förbereda oss inför veckan.

Efter incheckning, fördelning av utrustning och en välkomstdrink tågar vi vidare in i matsalen på Natur Hotel Chesa Valisa. Familjeägt och i drift sedan 500 (!!) år tillbaka står hotellet stadigt och även fast väggarna daterar tillbaka långt i tiden så är deras koncept oväntat modernt och framåtblickande. Med Ayurvedisk mat och 100% organiska råvaror går hotellet verkligen i hälsans tecken. Det finns till och med en Ayurvedisk doktor som tar hand om alla som vill komma hit för en retreat. Guiden Heli går under middagen igenom veckan och förklarar inför spända ögon gäster emellan vad som kommer krävas av oss. Imorgon är det utrustningscheck, grundlig lavinkurs och en utvärdering av gruppens kapacitet som står på schemat.

”Morgonen och bergen hälsar oss välkomna med flatljus och blåst.”

Morgonen och bergen hälsar oss välkomna med flatljus och blåst. Vi utgår från närmaste lift och ska ta oss upp till Walmendinger Horn för att genomföra dagens uppgifter. I kön till vår första lift möts vi av värmande skratt och flin av andra genomblöta besökare som har gjort dagens insats i väta och vind. Just idag är backrestaurangerna lite väl ockuperade.

Det tar inte lång tid innan den höga höjden gör sig påmind i låren och jag känner mig snabbt ganska mycket klenare än vad en kolfiberstav gör inför en fight mot stålkanter. Senare samlas vi på en platå i lä. Det är dags för att träna söktekniker och genomgång av lavinräddning. Vi får leta tranceiver och träna på grävtekniken och också en punktlig genomgång av en räddningsaktion efter ett skreds alla stadier. Sex blöta timmar senare är vi åter tillbaka på boendet. Ett stort plus med att vara på en ”chartrad” resa som denna är att en eller sju afterski-bärs självfallet är inkluderade i paketet. Lyx.

Som enda svensk i gruppen lyfter jag upp min snusdosa och lägger den alltid så klyschiga haäeve-yuou-göys-äver-tried-snus? och berättar att jag nu bara har tre prillor kvar. Andreas, Team managern, tittar på mig och undrar om jag inte tog med mig mer till Österrike. Det får man ju inte tag på här liksom.

Morgonen efter vaknar jag av att molnen skingrat sig och en sol har börjat kika fram genom molnen. Yes!
På med understället och ner mot frukosten. Andreas sitter flinande vid bordet och säger åt mig att kolla under min stol. Gissa vad som ligger där? Helt rätt, en dosa svart guld. Snus är svårt att få tag i här, särskilt nattetid. Imponerande.

Efter en stor och hetsig frukost är vi på väg mot nästa system som ska upptäckas, Ifen.
Härifrån är planen att vi först ska njuta av piståkning på förmiddagen och sedan tura i en timme inför vårt sista åk. Nedfärden ska sedan gå i riktning mot nästa hotell som vi ska bo på och tar en dryg timme.

Som tidigare nämnt råder det hög lavinfara och Heli förklarar att vi inte kommer kunna genomföra turen på ett säkert sätt. Därför bestämmer vi att glassa runt i systemet och njuta av den solbakade snön. Det är ändå grym åkning, så varför åka härifrån?

Under morgonen pratade jag med en man i gruppen om den korrekta Vorarlberg-stilen i offpisten:
– Midjan ska inte överstiga 95 mm och pudersvängarna ska läggas i samma mönster som det första spåret i åket är lagt, och det är ALLTID korta coola pudersvängar.
Andreas hörde att jag blivit inspirerad av morgonsnacket och förklarar för mig att det inte alls är några problem att lösa ett par nya skidor om jag vill testa. Kalla mig ung och oerfaren, men jag kände mig som en tvättäkta Vorarlberg-local med ett par 95 mm under fötterna läggandes så korta svängar som möjligt i 25 graders lutning. Skrattemojis och andra hån från den äldre pudergenerationen hänvisas till Fomne@hotmail.se

Snön är jättebra på högre höjder, men längre ner har de jobbiga plusgraderna tyvärr omvandlat pudret till något som ger samma känsla som när du kör en husbil utan styrservo. Heli, guiden, påpekar att det var synd att vi inte kom en vecka tidigare innan plusgraderna letade sig upp på berget. Heli själv verkar inte påverkad av snön dock. Han slashar klistret och får det att se ut som champagnepuder. Sverige ska självklart inte vara sämre och jag laddar bajset för hemlandet. Tre svängar tar det. Sen står jag på huvudet och får skamset plocka ihop mitt pick o pack för att sedan åka snötäckt ner till gruppen ledd av en märkbart road guide.

Dagen avslutas med några sedvanliga radlers på afterskin innan vi hoppar in i bilen för att köra till Schönenbach, dit vi egentligen skulle tagit oss på skidor. Stora vägar blir till mindre och till slut knappt framkomliga stigar, stigningen märks gradvis och jag får en känsla av att vi är på väg upp på en bergstopp i bilen.

Det är mörkt när vi ankommer till en dal långt från civilisationen och helt utan anknytande liftsystem. Där står ett stort gästhus och lyser upp dalen likt fyren kastar ljus på kusten. Det känns såklart lite surt att vi inte fick chansen att ta oss skidburet hit.

”Det vankas middag på österrikiskt vis: Käse Knöpfle. Ostbomb extra allt och DEFINITIVT Inget för den veke.”

Ikväll är det dags för middag på österrikiskt vis och det vankas Käse Knöpfle. Ostbomb extra allt och DEFINITIVT Inget för den veke. Lite som Mac & Cheese fast med rostad lök på toppen. Det kanske inte låter som den mest kulinariska resan man kan vara med om, men vafan, det är bättre än Schnitzel!

Varje middag innefattar utöver 45 kg mat även en genomgång av var vi under dagen har färdats – i tillfälle av eventuella minnesluckor – och hur morgondagen ser ut. Vår guide Heli förklarar utförligt och korrekt med både höjdmeter och namn på byar som vi kommer att skida igenom. Proffsigt och uppskattat, men alla tyska namn på allting gör att det mestadels blandas ihop till en soppa och jag inser att det är bäst att bara njuta av turen istället för att memorera namnen med korrekt uttal.

Morgonen hälsar oss välkomna med mer sol och en gigantisk frukost. Frågan är om det nu faktiskt är 49 kg mat. Allt bröd är nybakat och buffén uppdukad enbart för oss då vi är de enda som bor i gästhuset. Ungefär precis på pricken av vad jag gillar att vakna till. Turen går från norr till söder och området kallas, som ni vet, Vorarlberg. Det österrikiska ordet Vor betyder före/innan. Idag skidar vi in i en del av området som endast kallas Arlberg vilket ger en hopp om att man äntligen kommit fram till något extraordinärt nu när prepositionen är borta? Eller? Hallå?Det skulle senare visa sig efter grävande journalistik att det inte låg någon tanke i varför det heter som det gör.

Med startpunkt Hochtannbergpass är dagens uppdrag att skida runt The White Ring. Ringen som nämnd ovan är benämningen för en tur som med hjälp av liftar tar dig runt hela dalen i en sluten cirkel. Utgångspunkten är från Lech, och det är även där turen slutar. Det var ganska fräckt att se avstånden som kan täckas endast med lift på så pass kort tid och med så pass mycket skön åkning. Pudertillgång var det gott om med enkla traverser från pisten så länge man höll sig i riktning mot nästa lift som leder en runt.

Varje dag innehöll självklart lunch i lyxversion, denna gång på backrestaurangen Der Wolf som ligger beläget i nära anknytning till mållinjen i Lech och är ett utmärkt ställe att njuta av en extra lång lunch efter förmiddagens bedrifter. The White ring är 22km lång och bakar under den sträckan in 5439 lårbändande höjdmeter.

Heli berättar under lunchen om sina tjugo år som licensierad bergsguide. Han är uppväxt nära Dornbirn och har levt bland bergen hela sitt liv. Hans fru och barn känner sig alla som mest hemma på berget och en ledig dag tillsammans spenderas självklart bland topparna också. Något som fångade min uppmärksamhet extra mycket var hans berättelse om hur han cyklat på enhjuling genom hela Vorarlberg. Andreas lägger till att Heli visst också tar enhjulingen till möten på kontoret.

Heli är en av grundarna av den här skidturen som vi tar och har varit med och komponerat stora delar av den. Under den tid jag lärt känna honom så slår han mig som den perfekta guiden. Han är lugn och sansad, samtidigt rolig och påhittig. Jag återkopplar till artikeln jag läst om honom och kan inte annat än instämma om lovorden skribenten likt jag kastar över honom.

Dagarna som för oss skidåkare är fyllda av skidåkning och allmänt glassande ser ganska annorlunda mot vad det gör för Team Managern Andreas. Andreas sköter nämligen varje dag transporten av bagage från ett boende till det andra och arrangerar för vår ankomst på all tänkbara sätt, just idag med ett glas Prosecco. Som deltagare i den här turen behöver du endast packa väskan på morgonen innan du ger dig ut i backen. Transport från rum till rum tas om hand medan du lägger spår i pisten. Skidåkarlyx i kvadrat.

”Schnapsen är sedvanlig i Österrike och verkar dyrkas och älskas av alla över 30, men smakar oftast käpprätt åt helvete för en grön gosse på 22 vårar.”

Den fjärde natten spenderas på Hotell Goldener Berg benäget mitt i pisten i Oberlech, en kort skidtur norr om Lech. Middagen avnjuts på hotellets restaurang och består av fondue i tre olika former: ost, kött och soppfondue följt av en eller två schnaps. Schnapsen är sedvanlig i Österrike och verkar dyrkas och älskas av alla över 30, men smakar oftast käpprätt åt helvete för en grön gosse på 22 vårar.

Vad Schnapsen bommar i god smak gör den upp för i uppbådande av känslor. Diskussioner sprakas igång huruvida skidåkare kan åka tillsammans beroende på åknivå. Måste alla vara på samma nivå? Är det en säkerhetsfråga? Är det orättvist? Efter många utlägg och tankar landar vi till slut i uppenbarelsen att vi haft facit i hand hela tiden. Gruppen på fyra deltagare innefattar en som åker skidor cirka en vecka om året, en som INTE åker en vecka om året och en stackars snowboardåkare som krigar i varenda travers eller platt del av offpiståken här. Och så har vi en dansk också.

Shit vad kul vi haft under dagarna! Nivån på skidåkning kvittar. Kraschar en så skrattar resten och sedan är det den andras tur att trilla. Dagarna har spenderats mer eller mindre nonstop med varandra och det är kul att bli satt i en situation med helt nya människor som nödvändigtvis inte alls har samma syn på skidåkning som en själv. I synnerhet är det intressant att se folk pusha sig själva för att höja ribban en nivå. Antingen genom att droppa en tio meter hög klippa, eller genom att våga luta sig framåt och trycka genom en sväng.

Kort sagt så blir jag påmind om skidåkningens förmåga att knyta samman folk och generera både skratt och diskussion sinsemellan. När man åkt tillräckligt länge sållas många åkarkompisar bort och de som består är oftast de som har samma nisch som dig själv. Prylar, snöförhållanden och fotosvängar som konversationer ofta innehåller i mina kretsar har under veckan bytts ut mot att diskutera känslan av att ta sig ner för en 40 graders sluttning, att luta sig fram mot plösen och känslan av adrenalinet efter avslutat åk. Men nu är middagen över på Hotell Goldener Berg i Oberlech och Schnapsen är slut. Godnatt.

Dag fem väntar och det är kanske just den här dagen som jag har högst förväntningar på. Idag ska vi möta upp den tvåfaldiga FWT-mästaren Nadine Wallner. Nadine kommer från Vorarlberg och har åkt skidor här sedan barnsben. Tillsammans med henne ska vi ta oss på hudar till toppen av Maroiköpfe:
–You can ski big lines around here, säger Nadine Wallner

Vi får förklarat för oss att Vorarlberg inte är bland de främst nämnda i brant (direktöversatt) bergsskidåkning, men att för den som tar med sig utrustningen som krävs kan få sig brutala åk. Orter såsom Chamonix kryllar av extremåkare och stämningen är mer lutad åt det hållet på andra orter. Vorarlberg associeras inte med den skidåkningen på samma sätt, men det beror också på att det här stället kryllar av doldisar:
– People venture out on big missions and draw huge lines here, but they don’t brag about it as in other places. People in the know will hear about it anyway, säger Nadine.
Vad hon har för vetenskapliga, statistiska bevis för det påståendet dristar jag mig icke att fråga. I min värld är österrikare, precis som fransmän, norrmän, svenskar och alla andra nationaliteter en smula mer förälskade i just sitt lands kultur. I Cham är det väl för övrigt mest tillresta utlänningar som skryter ändå, men det säger jag inte heller.

På Mairoköpfes topp, 2 522m, står Nadine med kikaren och spanar linjer på de massiva bergsväggarna. Lokala guider och bybor som njuter av sin lediga dag hojtar till när de ser tjejen med Red Bull-hjälmen ståendes på kammen. Här känner alla varandra och de som är uppväxta i området tenderar att stanna kvar livet ut. Förväntan på åket ner är högt från min sida, Nadine och Heli är däremot lite mer tveksamma. Värmen som tidigare nämnts har klättrat högt upp i dalen och vandaliserat pudret som föll för en vecka sedan.

”Fyra svängar och femtio meter senare ligger det två utlösta skidor och en snötäckt svensk krälandes i klistersnön.”

”This is going to be interesting” säger Nadine uppföljt av ett flin. Hudarna rivs av och riktas i fallinje. Jag hamnar sist i ledet och i sann laddhatt-anda ger jag mig fan på att åka störst och snabbast. Fyra svängar och femtio meter senare ligger det två utlösta skidor och en snötäckt svensk krälandes i klistersnön. Med svansen mellan benen kommer jag efter en stund ner och ansluter mig till gänget. Heli som under veckan gett mig komplimanger för åkningen tittar förvånat på mig och undrar vad som hände. Det var såklart bindningen, påpekar jag:
– Yes, it’s always materialistic issues, säger Nadine och skrattar.
Min diskreta bortförklaring gick inte hem. Jag erkänner mig besegrad. Åket fortsätter genom lavinkäglor och skog som påminner om en downhillbana hela vägen ner till Langen på 1 100 meter. Väl nere skymtar jag inga liftar i närheten. Förvånat tittar jag på Heli som demonstrerande riktar blicken mot en stig en bit bort. Där står Andreas med bilen och väntar på oss för att ta oss till nästa system. Snyggt.

Vitamindrycker och bars fördelas ut i bilen under bilfärden mot Sonnenkopf, ett system benäget fem minuter bort. Efter ett åk i systemet är det dags att slänga i sig lunch och efter det ska vi tura i en timme upp till Muttjöchle, 2074m, och därifrån njuta av ett åk hela vägen ner till nästa område, Silbertal i Montafon, 889m. Gänget är hungriga och samtliga bestämmer sig för att ladda upp inför kommande prestationer precis som Björn Borg: med en stor stek.
Sagt och gjort. Tio minuter efter en gigantisk blodig måltid är det dags att bege sig. Yrseln slår in, allt blod i magen som smälter steken. Det här blir kul.

Fyra svordomar och nästan en spya senare står vi på toppen. Vi behöver bara packa ner hudarna och göra oss iordning för avfärd. Framför oss väntar öppna, lagom branta sluttningar ner mot skogen och bakom träden skymtar vi dalen som är vår slutdestination. Plötsligt försvann magkrampen och jag mår prima. Fyra vägkorsningar, femhundrasjuttiotre pudersvängar, tio munters trädåkning och fem minuters raceande ned för downhillspår är vi i botten av åket och har landat i Silvertall. På parkeringen står även här Andreas och väntar med bilen och en sak till, mer snus.

Nytt hotell, Montafoner Hof. Spaavdelningarna på varje hotell har granskats noggrant och jacuzzis är mycket uppskattat efter en dag fylld med både åkning och turning. Kvällarna blir lätt festliga. Alla i det här landet ska ju vara så förbannat vinkunniga så några flarror vinare uppföljt av en schnaps och en radler är ju mer eller mindre standard vid det här laget.

Ikväll äter vi på hotellets egen restaurang och enligt sägnen Earnest Hemmingways gamla pärla. Plötsligt tågar fyra äldre herrar med koffertar in i restaurangen. Dragspel och gitarrer plockas fram, det visar sig att det tydligen är musikkväll på gång. ”Härligt” tänker jag när mannen med dragspelet sätter sig två meter från min plats och river igång spelningen. Efter tre minuters spelande inser vi att det inte är någon idé att försöka föra en konversation över middagen då vi för det första inte hör ett uns av vad någon säger och dels för att hela byn tydligen är samlad för att lyssna på varenda liten ton som kommer från gruppen. Varenda konversation vi försöker påbörja följs upp av blickar från spelmännen och publiken. Lika bra att fokusera på att försöka se vinintresserad ut. Många kultiverade blickar och sniffningar ner i glaset senare är spelningen över och vi har hunnit gå igenom alla tre rätter utan att föra någon vettig konversation. Utmattad efter uppvisningen tågar vi alla hem till våra rum för en välbehövlig natts sömn inför den sista skiddagen.

Dag fem påbörjas i Schruns, tio minuter från hotellet i Silvertall. Idag ska vi gå lös i Silvretta Montafons offpistområden samt titta förbi gränsen mot Schweiz. Dagen rivstartar med en boothike med sele upp till toppen av ett orört åk. Det här området är ett av de mer kända ställena i Österrike för offpiståkning, och det syns på åkarna runtom här. All är väderbitna och ser ut att när som helst vara kapabla till att kasta sig ut för första bästa klippa.

Vädret är bra och snön är bättre. Kanske bäst hittills. Veckan har ju som tidigare nämnt bjudit på lite tungstyrd snö då plusgraderna letat sig upp precis efter det massiva dumpet kom och mer eller mindre besudlade det fina pudret. Heli pekar ut en linje som han tror passar mig, en brant som går ner i en ränna följt av en klippa. Pang bom smack the lip och rätt som det är står jag på botten av åket skrikandes av eufori. De andra tar sig ned en bit för att köra en lugnare variant och det ger mig utrymme till att ta några schyssta bilder. Stoke-nivån är hög i gänget och vi fortsätter dagen med ett leende på läpparna.

Vi stannar till i Freeride-centret som finns mitt i systemet. Hit går man för att få tips om bra åk för dagen och även för att boka friåkningskurser. Jag tvivlar dock starkt på att den extremt gogglebrända guiden verkligen delar med sig av de allra bästa guldklimparna för dagen, men jag är glad för det lilla.
Efter många åk i liftnära offpist är det till slut dags för att spänna på hudarna en sista gång för att ta oss till en topp som gränsar ner mot grannlandet Schweiz.
Turen kallas för ”The Madrisa Roundtour” och kan för den som vill bli en internationell topptur med start på den Österrikiska sidan och avslut på den Schweiziska uppföljt av en bussresa tillbaka. Idag finns ingen tid för det då vi valt att hänga i området lite väl länge, så bussresan tillbaka gör oss aningen försenade till kvällens aktiviteter.

Gruppen går lös i pudret och vi upplever alla den där ”sista åket för säsongen” känslan som man får på vårkanten när det sista åket till bilen för säsongen äger rum. Varje sväng räknas och i vanlig ordning får man känslan att det är just det här åket som jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på resan, därför är det viktigt att varje sväng görs med extra omsorg och vördnad.

Vi fångar den sista kabinen ner till dalen och åker transportsträckan till parkeringen. Andreas möter upp oss vid den fullsatta afterskin där han har styrt upp ett bord. Radlers och järn levereras och vi skålar med en vemodig klang för veckan som nu är gjord. Efter otaliga skålar och diskussioner kring vilket åk som varit bäst under veckan kläcker Heli och Andreas fnittrande ur sig:
– But you haven’t experienced the best part of this trip yet!
Vad dom menade kommer snart att uppdaga sig, men för tillfället stod alla med frågetecken i pannan och klurade på vad som skulle hända. Kvällskidåkning? Ut och röja på byn? Åka vattenskidor i fontänen?

Vid middagstid blir vi ombedda att ta med oss pannlampor och rejäla skor och att mötas vid entrén klockan 18:00. Vi blir upphämtade i en bil som börjar köra upp längs de serpentinliknande vägarna i ungefär 15 minuter. Sedan stannar vi på en parkering precis bredvid skidbacken. Där står varsin typiskt alpstajlad kälke och väntar på att vi ska kasta oss ut för den mörka pisten upplyst med hjälp av pannlamporna. Snabbare än man kan säga Scheisse sitter jag med gameface påkopplat på kälken men blir hastigt stoppad av Heli som pekar upp i backen. Vi ska alltså knata upp en kort bit. Absolut, kul med lite mer fart.

Femtio svettiga minuter senare stannar Heli upp. Vårt flämtande gäng med lår stummare än farfars gamla träplankor till lagg står nu mitt i pisten högt upp i Montafons skidanläggning. Femtio meter från oss skymtar vi en stuga med skidor uppradade utanför.
–DINNERTIME!, kriker Heli.
Yes! Tänker vi andra. Vi kånkar kälkarna mot ljuset och tågar in. Här väntar en brakmiddag extra allt intryckt i en hytta extra small. Bland täckbyxor, långkalsonger och rosenröda kinder sitter vi tillsammans och avnjuter resans sista middag. Ägaren ler och tar beställningar med noll spåkunnigheter inom engelska, men svenska går hör och häpna helt fint. Vi går igenom bilder från resan och delar telefonbilder med varandra. Höjdpunkten var garanterat dagens åkning i systemet, och lågpunkten för min del var nog att göra yardsalen framför Nadine.

Efter att ha smällt i oss en avslutande Kaiserschmarren till efterrätt sitter vi med putande magar och blickar mot varandra. Ord är överflödiga, vi vet alla vad som väntar på oss utanför dörren. Det är dags för att genomföra den absoluta höjdpunkten av resan. Sju pannlampor skymtas bland bergen i Vorarlberg. Vågräta pilar likt stjärnfall i ljusets hastighet, tjoandes och skrattandes av upplevelsen.

Någonstans mellan skriken och snöröken får jag en känsla av att självaste anden av Vorarlberg under veckan bjudit in oss till en dans i bergsområdets alla delar. Bland topparna, dalarna, stugorna och människorna. Heli bränner förbi mig på innerkurvan, snö sprutar bakom kälken och bakom den skymtar jag ljuset från pannlampan som lyser upp träd och berg runtom:
– This is Vorarlberg-style!!
Är det sista jag hör från honom innan han accelererar ytterligare och lämnar en ridå av snörök bakom sig.

Fun Facts á la Vorarlberg

Vorarlberg är Österrikes västligaste förbundsland och gränsar mot Tyskland och Schweiz.
Det finns 320 liftar att utnyttja i området.
983 km pistade nedfarter.
Enklaste flyganknytningen är Zürich
Kästle skis görs i området och är väldigt populära i den lokala topptursscenen.

Kuriosa kring turen Skiride Vorarlberg

  • Har du ingen egen utrustning så finns alla hårda grejer att hyra av organiseringen
  • Mammut sponsrar varje tur med en ABS-ryggsäck till varje deltagare att förfoga över under veckan
  • Turen går fint att göra med rambindning och alpinpjäxa.
  • Guiden ger kontinuerliga tips och råd om hur du kan hålla dig säker i alpinteräng.
  • En kurs i lavinräddning och hantering av redskap görs tillsammans i gruppen
  • Max 6 gäster per tur
  • En team manager kommer att följa med under hela resan och sköta all logistik.
  • Det förekommer ingen extremalpinism om gruppen inte ber om det. Du behöver med andra ord inte känna att du måste vara i toppform för att anmäla dig till det här. Tar du dig ner i svensk offpist så ska det inte vara något problem att genomföra det här.
  • Utöver skidåkningen så avnjuts dagliga gastronomiska upplevelser från det österrikiska köket.
  • Hotellen och restaurangerna är noga utvalda efter historia och popularitet.
  • Du kommer garanterat aldrig äta så mycket ost som du gör under den här veckan.
”Daesin” – 20 bra video minuter om St Anton am Arlberg

St Anton am Arlberg. Puderhåla i västra Österrike. Två av alla friåkare som bor där är Björn Heregger och Stefan Häusl, och i Dasein följer vi dem runtomkring deras hemmaberg.

Text: Fabian Omne
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla5   Kommentera (3)
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: ,
  • TAGGAR: , , , ,
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. kappakomplett
    0
    kappakomplett | 2018-09-14 08:04          

    @Henke_K Ja, tack, det måste var den. Det är väl inte orimliga pengar även om det tillkommer enkelrumstillägg (om man nu vill ha det) och sånt. Skulle inte ha något emot att prova på en sådan här tur!

  2. Henke_K
    2
    Henke_K | 2018-09-13 22:44          

    @kappakomplett Borde vara denna: https://www.auszeit.travel/start/form.r … IDEVWI1415
    Mellan 2850 och 3120 EUR beroende på datum.

  3. kappakomplett
    0
    kappakomplett | 2018-09-13 09:57          

    Bra skrivet! Det vore intressant att veta vad det hela kostade, eller har jag missat den uppgiften? Goldener Berg t.ex. är ju rätt fint ställe och jag gissar att det hela gick lös på en slant? Det vore roligt att se Schruns också där tydligen Ernest Hemingway spelade kort en vinter.