På tur i Lofoten och Abisko

Ludvig Vikström och Magnus Söderberg åk norrut för att gå på tur. Efter ett snabbt besök i Abisko begav de de vidare till spektakulära och vackra Lofoten där de fortsatte med turandet.

Norrlandståget från Stockholm var försenat. Igen. Vår planerade avfärd från Umeå, när vi skulle tillryggalägga första etappen på vårat säsongsavslutningsäventyr, blev uppskjuten. Det som skulle bli en lugn start med en nätt bilresa på 70 mil samt en lätt och platt dryga två timmar lång anmarsch på kvällsskare skulle senare visa sig bli betydligt jobbigare än vad vi trott. Tåget kom fram till slut och efter lite omstuvning av packning, storhandling av mat, snabb bunkring av whiskey var vi på väg. Första etappmålet var Abisko turiststation och en topptur i Abiskoalperna.

Vi kom fram till turiststationen i Abisko vid halv tio på kvällen men vart fanns snön? Datumet var fjortonde maj och bara lite mer än en månad tidigare hade vi avslutat en fantastisk säsong i Fernie, British Columbia, med tio meters snöfall. Nu stod vi alltså i Abisko, Sveriges nederbördsfattigaste plats, på senvåren och tittade upp på en mörk snöfattig fjällbjörkskog. Eller, lite snöfläckar fanns det i alla fall här och var.


Nordic walking i sin rätta bemärkelse. Topptur i ett snöfattigt Abisko.
Foto: Magnus Söderberg

Det första målet var att ta sig till tältlägret för ett framskjutet basläger och sedan vidare upp på Tjohmas nästa dag, en tur som de luttrade naturligtvis gör i en stöt direkt från Abisko. På vägen upp blev vi varse att det var precis så lite snö som det såg ut att vara nerifrån låglandet. Istället för att gå en ganska platt tur med stighudar till tältlägret fick vi ha kängor och var tionde meter växla underlag från ett mellanting av stig, smältvattensdike och gamla skidspår med bristande skare. Det var en mental kamp och tog fyra timmar att ta sig den inte allt för långa sträckan till tältlägret.

I mitten av maj är det i princip alltid ljust på de här breddgraderna och på vägen upp hann solen både gå ner för att nudda horisonten och börja stiga upp igen. Det var oerhört vackert, särskilt vackert när vi successivt tog oss uppåt och kunde titta tillbaka på det frusna Torneträsk som solen kastade skuggor över.

Det var rejält sent innan vi gick och la oss och vi kom inte iväg på vår tur förän just efter lunch. Nu var vi på tillräckligt hög höjd för att snötäcket skulle vara mer sammanhängade och det gick bra att ta sig fram med stighudar, i alla fall för Magnus som var i fin form. Själv förbannade jag mig för att ha spenderat senaste månaden i en minibuss på roadtrip längs USA:s västkust och druckit bort hela den gångna säsongens kondition. Tron att de svenska förhållanden inte skulle vara helt olika de kanadensiska bleknade också bort allt eftersom toppen sakta kom närmare. Duke-bindningar, hårda pjäxor och breda offpistskidor är inte helt kompatibelt med vårskidåkning i Sverige, det var bara att inse.


En lycklig Magnus på toppen av Tjohmas
Foto: Magnus Söderberg

Till slut stod vi på toppen av Tjohmas. Det var vackert, soligt, helt oslagbar utsikt och såhär vid fem på eftermiddagen absolut stenhård sönderblåst skarsnö. Det var helt fantastiskt dålig skidåkning hela vägen ner i grytan mellan de två topparna som vi sett ut och trott på hela vägen upp. Tur att man inte är bitter.


Enkla svängar i ner mot Tältlägret i eftermiddagssolen
Foto: Magnus Söderberg

Besvikelsen hos mig var stor. Allt detta slit, ett rejält skavsår från en tejp som lossnat och all denna skaren bara för att få några hundra höjdmeter dålig skidåkning. Som om inte det var nog: när vi väl släpat oss tillbaka till Turiststationen över snö, stig, snö och stig om vart annat och sjunkit ner ända till låren oändligt många gånger, ständigt ackompanjerade av tusentals kaxiga och skrikande nyfödda fjällämlar så kom Magnus med en idé. Magnus, som inte var det minsta stukad i självförtroendet och inte märkbart bekommen av det jag tyckte var en enorm prestation, ville åka ut till Lofoten för att tura. Han har ju haft dåliga idéer förr tänkte jag, det här är säkert också bara en fluga. Men han stod på sig.

Vi var i nuläget 400 meter över havet och det fanns inte snö förrän ytterligare några hundra meter upp. Och inte såg det så mycket bättre ut i Riksgränsen, som generellt får ganska mycket mer snö än Abisko. Nu ville den här obotligt entusiastiske mellansvensken åka ner till havsnivå för att få åka skidor? Jag suckade, men Magnus gav sig inte och till slut satte vi oss i bilen. Det var ju inte så långt i alla fall, typ 10 mil. Fågelvägen alltså.


Snötäcket krymper sakta, men några hundra höjdmeter finns det ännu
Foto: Magnus Söderberg

Hundra fjordar och fyra timmar senare körde vi in i Svolvaer, Lofotens huvudstad och jag var mållös. Något så vackert var svårt att föreställa sig. Bilvägen slingrar sig hela tiden utmed vattnet och på andra sida bilen har man oavbrutet en brant bergssida. Vi var utan lämpliga guideböcker och visste egenligen inte mycket alls. Men vi rekognoserade längs vägen och hittade hela tiden potentiella åk. Till slut även ett antal med minimal anmarsch. Man skulle kunna parkera bilen och börja klättra.

Kring Svolvaer finns det oerhört många campingar att välja på och nästan lika många fantastiskt vackra stränder som erbjuder fina vyer om man vill vara mer avskilt eller spara in en slant och tälta, vilket vi gjorde nästan hela resan.


Det finns gott om tältplatser och såhär vid midnatt har ljuset avtagit en hel del
Foto: Magnus Söderberg


Småtindan i Svolvaer erbjuder skidåkning med utsikt i världsklass
Foto: Magnus Söderberg
 
Toppen av Småtindan
Foto: Magnus Söderberg

Dagen därpå tog vi oss an Småtindan, en enkel topp med inte särskilt avancerad skidåkning i direkt anslutning till Svolvaer och totalt cirka 650 fallhöjdsmeter. Dagen började lite mulet men allt eftersom sprack det upp och skidåkningen fick vi göra i solsken.

De första 100-150 höjdmetrarna av våra turer på Lofoten fick vi göra till fots med skidorna på ryggen men i och med de korta anmarscherna går det bra att göra allt i pjäxor. Så fort vi kom upp lite så bredde snön ut sig och vi kunde ganska fort hitta snödjup på tre meter.


Åkmöjligheterna är många
Foto: Magnus Söderberg

Lofoten erbjuder oändligt många möjligheter till både riktigt brant åkning med spektakulära rännor och flackare enkla åk med enkel åtkomst. De flesta av topparna är mellan 600 och 800 meter höga men ett av de bästa skidåken görs från toppen av Gejtgaljen, Lofotens högsta berg, som reser sig 1085 meter över havet. Det är ett populärt åk både bland lokala förmågor och turister men kräver ofta isyxa för någa av de lite brantare partierna högre upp.

Känslan av att stå på en topp i Lofoten var svårslagen. I alla riktningar såg man berg, men till skillnad från de flesta andra ställen i världen så var allt separerat av vatten. Det tränger in i fjordar kantade av branta berg och skapar ett oerhört dramatiskt och vackert landskap och det var svårt att slita ögonen från utsikten.


Geitgaljen i bakgrunden erbjuder riktigt bra skidåkning även denna del av säsongen.
Foto: Magnus Söderberg

Turandet är oerhört populärt bland Svolvaerborna och man träffar ofta någon annan som är ute när man gör de vanligaste åken. Högsäsong för området är slutet på mars och april, då det kan komma riktigt mycket snö om man har tur. Det blir sällan riktigt kallt på grund av det oerhört kustnära klimatet vilket också gör att nederbörden när man minst anar det också kan komma som regn. Under denna resa hade vi ihållande soligt väder men vid andra besök har det varit mulet och snöfall med i princip ingen sikt en vecka i följd, så det optimala är att ha ett lite längre tidsfönster.

Snöförhållandena den här tiden på året kan naturligtvis variera stort i hela området vi befann oss i. Vi gjorde många avstickare även runt områdena kring Narvik för att rekognosera och hitta snö men där fanns det betydligt färre åkmöjligheter än kring Svolvaer på grund av snöbrist. Abisko bör man vara i tidigare, inte så mycket på grund av snön på topparna, utan snarare för att låglandet saknar snö och tillträdet till åkningen då bli svårare. Lofoten kan man åka till i vilket fall. Är snöförhållandena dåliga kan man alltid syssla med annat eller bara njuta av de storslagna miljöerna.

Det var en svårslagen känsla att komma ner från en fin topptur och traska de sista metrarna med skidorna på axeln, mot bilen som står parkerad bara några tiotal meter från vattenbrynet. Att få krångla ur fötterna ur de tajta pjäxorna, lägga upp stighudarna på tork på motorhuven och dra på sig shorts innan man tar bilen och åker till sin tältplats på stranden är en häftig kombination.


Man har tid att köra flera varv innan det blir uppåkt
Foto: Magnus Söderberg

När vi kom ner till parkeringen vid ett tillfälle såg vi en kille som kommit ner strax före oss vid sin bil. Hunden hade hoppat ut, mountainbiken och cykelstället låg bakom bilen, skidorna tryckte han in i bagageutrymmet på bilen eftersom de inte fick plats i takboxen – bredvid surfbrädan. Klätterutrustningen såg jag inte, men jag kan bara anta att den fanns där någonstans också. Bilden säger i alla fall något om Lofoten. Det är en plats där man kan leva ut så många av sina äventyrsdrömmar. Många av dem under samma del av året.

Lofoten from Magnus Söderberg on Vimeo.

För turer i Abisko, Riksgränsen, Lavangen och området kring- och söder om Narvik rekommenderas af Ekenstams Topptur. Vill man längre ut på lofoten så finns enklare beskrivningar av några av de vanligaste turmöjligheterna i FriFlyts Toppturer i Norge. Det ryktas även att Nordnorsk klätterskola som har givit ut en väldigt bra bok om klättring i området jobbar på en bok om toppturer, men när och om den kommer återstår att se.
Text: Ludvig Vikström
Foto: Magnus Söderberg
Var först med det senaste inom skidvärlden. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och undvik att missa något.