Recension: Perfect Moment – The Contact

2004-11-08 10:58

Nuit de la Glisse-gänget helikopterflyger upp många andra skidfilmsproduktioners budgetar innan frukost. Resultatet? Snyggare actionsport får du leta efter.

Sverre Liliequist
Foto: Alexander Klun

Årets film är både kaxigare och rappare än förra årets upplaga. Perfect Moment är en Rolls Royce-figur i skidfilmsvärlden; den storslagna elegansen har de franska filmskaparna slipat på i över 20 år. Årets upplaga, av Thierry Donards, heter The Contact och förlänger den traditionen på ett bra sätt. Det är mindre av filosofiska speakerröster och mer av actionsportkonstnärer som låter sina prestationer tala för sig själv. Tempo i filmen är också bättre i år.

Kaj och Sverre inleder filmen och får därmed ansvaret att axla manteln från Hugo Harrisons mastodontåk från fjolårets film. Att de båda skidkumpanerna lyckas stort är tydligt, dels i den fantastiska åkningen i sekvensen, dels i att de två kröns med guldkronor under eftertexten. Filmmakaren har valt att låta Kaj och Sverres sekvens visa på kamratskapet på berget, den delade skidglädjen. När Kaj är nära att råka riktig illa ut i en lavin blir det även otäckt tydligt hur livsnödvändigt det ibland kan vara att ha med sig en freeridekollega uppe på bergssidorna.

Boardercrossåkaren Xavier Delerue levererar inledningsvis en känga till alla trixande skid- och brädåkare genom att säga att visst de som gillar att ”skejta” runt på berget kan väl få hålla på några år till. Det som gäller är att åka stort i rännor och på nordsidor i Alaska. Det är även talade för filmen i stort. När det bjuds på skid- och brädåkning, vilket det gör under merparten av den 90 minuter långa filmen, är det fokus på gigantiska berg, mäktiga kamerasvep, stora svängar och snabba linjer. Få andra filmer låter tittaren följa med under så långa åk som Perfect Moment, och det är en njutning.

Filmens korta jibbdel inleds med en bergsget som verkar snudd på berusad, snubblandes nedför en bergssluttning. Om det är en bra bild på dagens jibbers råder det nog delade meningar om. The Contact är ingen jibbfilm. Men Rory Buschfield levererar ett skönt guldkorn

Lene Nordermoen
Foto: Felix st Clair

genom att göra det alla freeriders tycks mena är det mest respektingivande just nu – jibba loss i back countryn med ett naturligt flyt. Det är fortfarande ganska sällsynt att se bra trix över klippor, vinddrivor och andra naturliga element på bergets baksida. Rorys åkning är därför inspirerande.

Annars då, jo den norska snowboardåkaren Lene Nordermoens skönhet kan smälta den största av alla stora glaciärer! En actionssportens Helene Christiansen. Och med en puderbräda under fötterna är konceptet fulländat. Lene får mycket utrymme i filmen, dels i tid, dels på himmelskt stora puderfält. Och hon tar vara på utrymmet på bästa sätt.

I sann Nuit de la Glisse-anda varvas de många snösekvenserna med sköna smakbitar från bland annat surfingens, basejumpingens och mountainbikens världar. En personlig favorit blev wingsuit-flygningen där specialutformade hoppdräkter gör det möjligt för hopparna att kryssa runt som örnar bland bergstopparna. Om det fortsätter så här dröjer det nog inte länge förrän tyngdlagen är upphävd för gott…