Schweiz på kirgiziska – skidåkning i bergslandet Kirgizistan

Kirgizistan har kallats för Centralasiens Schweiz då över 90 procent av landets yta upptas av berg. Trots det har skidåkarna inte hittat dit än. Freerides frilansare Per Huss bestämde sig för att gå mot strömmen och åkte till landet för att tura i vilda Irdyk och åka lift i Centralasiens största skidområde Karakol.

Skidåkning blir sällan så utmanande och varierande som under en lång heldagstur i mars. Med olika tekniska förutsättningar men med samma starka hemlängtan svänger vi nu in i tung snö genom de snåriga buskarna sista slutspurten mot vårt nattläger. Vi korsar bäcken en sista gång och glider lugnt och vilsamt hem över fälten. Till höger lyser kvällssolen mjukt på de knallröda maffiga klippväggarna som länge kantat bäckravinen.

På toppen var snön så underbart perfekt den kan bli i mitten av mars – sån där mjuk snabbåkarsnö. Gruppens starke man, vår härförare Slava, såg aldrig någon anledning att svänga i onödan. Det är han som med en imponerande lätthet spårat ett dike uppåt som bara en väldrillad Spetznas kan göra. Vi andra dödliga som har slitit uppåt vill suga längre på karamellen och inbillar oss att njutningen blir större om vi svänger tätare. Nu när vi är längre ner får vi betala priset för alla ivriga svängar när benen var pigga. Uppe på toppen njöt vi av en lång paus med vilsam utsikt över Tien Shans bergkedja som slår det mesta jag varit med om. Vi låg i det vindstilla solgasset och försökte gissa höjden på bergen runtom med många toppar i 5000-metersregistret, med Sergei som facit.

Tre dagar tidigare klev vi ur en pensionerad armébuss från Sovjettiden, ut i den tysta oförstörda bergsluften. Vi var smått åksjuka och lite stela i ryggen efter den svajiga färden i de insjunkna sätena. Vår tandlöse chaufför kämpade på bra och nådde längre med bussen än vi trodde var möjligt på den slaskiga och slingriga vägen som tog oss in i Irdyks dalgång. Vid vägs ände möts vi av nyfikna och frågande ögon. Där står en stor familj som aldrig sett skidor förut. Jon är den i gänget har mest ryska i bagaget och blir snabbt vänner med familjen som gärna hjälper till när svenska skidbestigare för första gången gästar dalgången. Vi får låna deras gamla oljetank som omklädningsrum och kan lagra överflödigt bagage som vi inte vill kånka på upp till bergen.

Resan till Irdyk startade vi i gryningen på Manas flygplats utanför Kirgizistans huvudstad Bishkek. Bussresan har en historisk prägel då den går längs den gamla Sidenvägen som under Antiken fungerade som handelsväg mellan Europa och Kina. Vår busschaufför kryssar sig fram mellan potthål och boskap längs Issyk Kuls norra kustlinje. Issyk Kul är en högalpin insjö dit Sovjetmedborgarna åkte på sanatorium för att vila upp sig efter mödosamma arbetsdagar. Sjön bär också på en tvivelaktig historia av tester av ubåtar och torpeder. Sergei som tar väl hand om oss under hela resan bjuder inte bara på frukost utan också på en intressant historielektion om landets brokiga historia. Han förklarar att Issyk Kul alltid är isfri på grund av att det är salthaltigt, även om temperaturen kan gå ner till bistra -40 grader ibland. Vägen kantas av lite sömniga och förfallna byar med medborgare som ser ut att ta livet med ro. Landet är väldigt fattigt och sedan Sovjetunionen upplöstes 1991 har det politiska läget ännu inte stabiliserats.

Från militärbussen tog det en dryg timme med stighudar upp till jurtalägret som nu är vårt hem. Nomadtältet i ylle med sina fina dekorationer ligger där stolt vid en porlande bäck som fungerar som vår livsnerv med vatten till dryck och hygien här uppe i bergen. När vi gläntar på dörren till vår jurta är kaminens knäppande brasa igång längst in i tältet. Längs tältsidorna står fyra inbjudande våningssängar och i mitten matbordet ovanpå en fotriktig äkta matta. Vi mår som prinsar och känner oss omhändertagna av Sergei och hans servicevilliga styrka på fem man.  I lägret finns också en jurta för personalens nattsömn och matlagning. Som kronan på verket finns också utedass och en bastu med både varmt och kallt vatten.

Vi sitter nu i brassestolar utanför jurtan och njuter av uträttat dagsverk i bergen och läppjar på en tveksam inhemsk cognac. Runt omkring oss vilar bergskedjan Tien Shan som ruvar på många höga toppar. Några har haft människor på toppen, men de allra flesta kommer det dröja innan någon klättrar. Det finns några klassiska toppar i Tien Shan med olika namn beroende på tidens svängningar. Peak Pobeda är högst i Tien Shan och landet med sina 7439 meter. Peak Lenin heter nu Independence Peak och mäter 7134 meter och ligger på gränsen till Tadjikistan. I Tadjikistan ligger Stalin Peak som blev Communism Peak för att nu heta Ismoil Somoni Peak och är med sina 7495 meter högst i området.

Vi skidar inte alltför högt upp i bergen då vi flög in från havsnivå och bara har en knapp vecka på oss att acklimatisera oss till bergen. Vi når upp till 3 500 meter på dagarna och det är alldeles tillräckligt. Vi har inget att bevisa och vill ju må bra på semestern. Vi vill se och uppleva något annat än hemmabergen, eller de berg vi normalt känner oss hemma i. När man är på tur i bergen med vänner blir det mycket tid för snicksnack, mys och fix. Varje kväll fixar vi omsorgsfullt med vår utrustning medvetna om att prylarna måste funka alla skiddagar.

Tidigt varje morgon väcker marssolen oss behagligt med sina bleka strålar som tränger genom väggarna på jurtan. En efter en står vi där till slut som ett gäng rediga soldater på rad med skidor på. Slava tar det som en startsignal, tar av sig i bar överkropp och sätter av uppåt driven av en urkraft med sin blytunga turutrustning, ett par K2 Hell Bent med alpine trekkers. Slava vill inte kompromissa när det gäller utrustningen och då menar jag utför! Slava guidar på landets högsta toppar under sommaren så han ser våra dagsturer som ”a walk in the park”. Slava är så långt ifrån en kortsvängande tyrolerguide i keps man kan komma. Han ser mer ut som en sekond till Ivan Drago i Rocky IV med en framtand utslagen (av hans fru) där han står på toppen i bar överkropp. ”Strong man needs strong woman”, är hans kommentar apropå tanden. Hans åkstil tyder inte heller den på någon finess eller rädsla när han kastar loss. Aldrig har ordspråket ”every turn is a sign of fear” känts mer träffande. Som tur är har vi en mindre vältränad och prestigelös Sergei som sopar upp efter oss både på vägen upp och ner.

Längre in i massivet ser vi toppar som är över 5000 meter. Kirgizistan sägs bestå till 96 procent av berg.

Dagarna på berget följer samma mönster med olika toppar som ska testas. Slava spårar och bryter terräng först i ledet och vi andra kämpar med att hänga på under den värmande marssolen. Vinden gör sig knappt påmind så vi tar långa och sköna luncher på topparna. Vi gör ett par toppar per dag beroende på dagsform. Det är ingen stress då detta är ny och obruten mark för skidåkare. Nedanför oss vilar alltid Issyk-Kuls vatten omgiven av toppar i olika färger som lyser upp landskapet. Längre in i massivet ser vi toppar som är över 5000 meter. Kirgizistan sägs bestå till 96 procent av berg.

Efter fyra dagars turande är vi kontorsarbetare möra i kroppen. När vi ändå är i trakten vill vi testa Centralasiens största skidområde Karakol. Vi avnjuter en bra lunch i staden med samma namn och far sedan upp med taxi till liftarna, sju kilometer ovanför staden. Efter att ha väjt undan för skällande hundar, yra höns, sävliga kor och ännu mer potthål i grusvägen når vi en skidort som är Skistars raka motsats. Vi checkar in på kirgiziskt lyxhotell som har allt en trött skidturarkropp önskar för att vila upp kropp och själ. Här finns pool, bastu och massage. Middagen ackompanjeras av skönsång och öl av märket Baltica.

De färgglada stolliftarna i skidområdet står i bjärt kontrast till öststatstilen och är bland de långsammaste liftar jag åkt, men inte blir det några köer för det. Efter en knapp halvtimma i liften har vi kommit 800 meter uppåt och är nu uppe på 3040 meter. Vi pekar skidorna mot gles och fin skogsåkning som vi har för oss själva, varv efter varv, utan stress. Åkningen i systemet är kanske inte värd resan hela vägen från Sverige, men för den som vill kombinera skidturandets hårda liv med lite soft åkning är det värt en liten omväg. ”Slow skiing” utan stress när den är som bäst helt enkelt. Det går att nå ännu högre upp med lite cat skiing och ibland hittar en gammal Mi-8 (arméhelikopter) hit och lyfter upp skidåkare på ännu högre toppar i Tien Shans massiv.

En resa till Kirgizistan bjuder på så mycket mer än bara berg och snö. Här finns så mycket att upptäcka av landet, folket och kulturen. Vi hinner med en tur ut på landsbygden och hyr en häst så vi kan ta oss fram så som folk gör mest. Av en slump rider vi in i en galopptävling där byns tuffaste tonåringar gör upp barbacka på lovande treåringar som sedan går på auktion (hästarna alltså). Vi lämnar landet med värkande bak och sköna minnen från ett storsint folk med ett storslaget landskap.

Kirgizistan

Geografi: Kirgizistan är det land på jorden som har längst till havet. Landet består till 90 procent av berg och landets högsta punkt är Dzjengisj Tjokusu (Pik Pobedy), på 7 439 meter över havet. Landet, som storleksmässigt är i klass med Norrland, är en del av Centralasien och gränsar till Kazakstan, Kina, Tadzjikistan och Uzbekistan. Huvudstaden Bisjkek är landets i särklass största stad med nästan en miljon invånare.

Klimat: Kirgizistan har ett utpräglat inlandsklimat med stora temperaturskillnader mellan årstiderna.

Politik: Landet blev självständigt 1991 efter Sovjetunionens kollaps. Sedan har spänningar mellan norr och söder ökat, förstärkta av antidemokratisk utveckling.

Kultur: Kirgizerna var till långt in på 1900-talet ett nomadfolk, vilket starkt påverkat kulturen. Än idag bor många kirgizer i traditionella jurtor, ett slags stora runda tält, inredda med mattor och föremål av skinn och trä.

Flyg: Aeroflot via Moskva eller Turkish Airlines via Istanbul för 3 000-4 000 kronor

Visum: Nordiska medborgare får visum vid gränsen som gäller en månad.

Valuta: Som är den lokala valutan och går att växla på flygplatsen men dollar och Euro fungerar också på många ställen. 1000 Som = 124 SEK.

Boende: Det finns några olika boenden i Karakol som är den största skidorten, där nya Kapriz har bäst standard.

Text: Per Huss
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Kigge
    0
    Kigge | 2014-09-23 18:55          

    Tack för bra reseskildring! Var ni ute i Bishkek? Nåt hotell där som ni kan rekommendera el. avråda ifrån? Klarar man sig med engelska? Tacksam för tips - ska dit själv i februari.