Skiddagarna som aldrig tar slut

Den klassiska surffilmen ”The Endless Summer” porträtterar två surfare som reser runt världen och jagar den ändlösa surfsäsongen. Det finns gott om skidåkare som gör samma sak, men måste det verkligen vara så krångligt som att åka världen runt? Är det inte möjligt att få till det på en och samma plats?

Narvik. Det är en plats som många skidsvenskar har bekantskap med från tidigare. Det är inte så märkligt egentligen, det finns ett liftsystem som ger nära 900 meter fallhöjd och med en kort hajk utökas det till över 1200 meter. Dessutom finns fler dagsturer i närområdet än vad som hinns med på en livstid och skidåkningen som bjuds går att anpassa till alla – från totala nybörjare till åkare av Andreas Franssons kaliber. Något som Narvik inte är lika känt för, men kanske borde vara, är skiddagarna som aldrig tar slut.

Det är Juli. Mentalt har folk ställt om till sommar. I matbutikerna är alla varor omdöpta till grill-nånting, trädgårdarna står i blom och uteserveringarna är fyllda med folk. De flesta klättrar, cyklar, springer eller vandrar för att få utlopp för sina friluftsintressen. Men för vissa av oss kliar det ändå i skidnerven.

Så här långt norr om polcirkeln är perioden med midnattssol lång. Dessutom blir klimatet av inlandskaraktär bara en liten bit från kusten. På nord- och östsidor bevaras snön under sommaren, speciellt där det är solskyddat eller ligger glaciär i botten. I sann Norge-anda går det också vägar kors och tvärs bland fjällen, så det krävs inga Kebnekaise-anmarscher för att komma precis inpå de spetsiga topparna.

Och så kommer det sig att jag, en torsdag efter kontorstid, har lastat bilen med skidor och väntar på en vän, Turid, utanför hennes lägenhet. Målet är att köra in till Lossihytta i Norddalen och sen se var vi kan tänkas hitta bra snö. På kartan ser glaciären på Huinarcohkka frestande ut, så innan vi far slänger vi med glaciärutrustning. På vägen snackar vi skidåkning och bygger varandras pepp – satan så härligt det ska bli att glida lite på snö igen! Vi är så inne i vårat samtal att vi passerar en tillfällig vägskylt utan att lägga märke till den. Den påverkar oss dock inte nu, vi kommer till Elvegård och fortsätter in i Skjomdalen, sen vidare i Norddalen på grusväg. Det är fortfarande väldigt lite snö, men vi är vid gott mod.

Väl framme på parkeringsfickan vid stigen som tar oss upp till Lossihytta har modet sjunkit. Det ser fortfarande ut att vara ganska dåligt med snö. Turid är stugvärd för Lossihytta och har oavsett några saker som måste fixas där, så vi byter skor och börja knalla uppåt. Stigen startar under trädgräns och det är gott om mygg som äter på oss. Jag reflekterar över att det inte hör till vanligheterna med myggproblem på skidtur.

Stigen kommer snabbt upp över trädgräns och uppe på kalfjället är det behagligt varmt med en lätt vind som tar udden av den stekande solen. Turid har shorts; jag valde långbyxor och börjar bli avundsjuk. Vi passerar Nordelva på en minst sagt skakig bro och kort därefter är vi uppe vid Lossihytta. Det är inte så mycket snö som vi hade hoppats och jag börjar känna att det blir väldig lång anmarsch till fots för att nå Huinarcohkka. Medans Turid ordnar med detaljer i stugorna funderar jag därför över alternativ.

Jag får span på toppen av Rienatcohkka, som trots att det är en sydsida ser väldigt lovande ut. Det är mycket närmare och till skillnad från Huinarcohkka, som ligger i en östvänd gryta, kommer vi få njuta av solen på vägen upp. Dessutom går anmarschen längs en ås, inte längs en myrmarkerad dalgång – förmodligen mindre lera och vatten alltså. Efter att ha bekräftat med Turid att toppen jag tittar på i verkligheten stämmer överens med det jag tror det är på kartan, följt av en kort diskussion, bestämmer vi oss för att prova på Rienatcohkka istället.

Uppåt dröjer det inte länge innan vi stöter på snöfläckar, men vi väntar med att ta på skidorna. Eftersom det är svårt att veta hur sammanhängande snöfläckarna är, är det också svårt att veta om det kommer bli harvande med att ta av- och på skidorna hela tiden. Snön bär dessutom bra, även med bara skor på fötterna, så det är inget val som tar emot.

Uppe på åsens topp möts vi av en fantastisk syn! Snötäckningen på östsidan är riktigt bra, och det vi trodde var bara ytterligare en snöfläck visar sig vara sammanhängande snö hela vägen upp till toppen. Vi går till några närliggande stenar där vi byter till torra strumpor, sätter på pjäxorna och slänger på skidorna. Ganska snart är vi på väg uppåt i en rasande takt. Det är nånting speciellt med att få på sig skidorna igen efter ett långt uppehåll, kroppen verkar som ladda ur uppbyggt dopamin. Det är en svårbeskriven känsla.

Det känns inte som att det tar många minuter innan vi är på toppen, 1558 meter över havet, men som vanligt med skidtur tar det ändå lite tid. Klockan hinner bli 8 innan vi toppar ut och GPS-trackern visar på strax över 1000 höjdmeter från bilen, runt 600 av dem har vi gjort på skidor. På toppen tar vi en sen middag och njuter av tillvaron. Med solen som värmer, utsikten och det faktum att vi är helt själva så långt ögat når blir det en ”slowfood”-middag, även om den inte är lyxigare än några hastigt ihopslängda mackor. Vi har utsikt över Huinarcohkka och förvisso ser åket på glaciären helt fantastisk ut – men vi är väldigt glada över att slippa anmarschen och helt eniga i att vi gjort rätt val.

Efter slow-foodande, lite filosoferande och utforskning av ryggen som sträcker sig från toppen är det dags för det vi tagit oss hit för – vägen nedför! Vi sliter av stighudarna, packar samman och kliver i skidorna. Tiden vi spenderade på toppen gav en väldigt själaro, men det är lite synd att det också innebär att vi kommer behöva göra delar av åket i skugga istället för sol. Lyckligtvis går det att leva med. Huvudsaken är att det inte hinner bli skare, och med en lufttemperatur som ligger en bit över nollan är det inte ett problem.

Början av åket går i sydöstlig riktning, längs en snösträng som ligger kvar på en kam. Inget överdrivet spektakulärt, men det är kul att få fokusera och känna att åkningen ändå kräver lite teknik. Längre ner öppnar det upp sig till stora snöfält som successivt flackar av mot dalen vi följde upp. Och snön? Fantastisk. Riktigt mjuk och fin, den bär dessutom bra. Enda nackdelen är att den är så våt att den suger ur all valla ur belagen, men det är ingenting vi tänker på i stunden. Det får komma som en baksmälla när vi kommer hem igen, just nu är vi för upptagna av att njuta.

Vi låter snön välja väg nedåt åt oss, samtidigt som vi försöker hålla oss så mycket som möjligt i solen. I botten av dalgången vi följde upp är det lite skejting som gäller och vi får vara med lite på var det är säkert att korsa vatten. Vägen vi lyckas följa ner visare sig vara riktigt bra, mycket bättre än vad vi trodde, och vi åker skidor betydligt längre ner än de första snöfläckarna vi passerade på vägen upp! Det gäller att dra ut så mycket som möjligt på höjdmetrarna eftersom det trots allt ligger en del jobb bakom.

Väl nere vid snöns slut är det bara ta av pjäxorna, denna gång utan strumpbyte, och kliva i approachskorna igen. Känslan i kroppen är lika fantastisk som det magiska kvällsljuset och det är lätt att låta bli att tänka på fötterna som fort blir blöta på vägen ner. Vi följer stigen tillbaka över Nordelva och anländer vid bilen klockan halv 12 på natten. Såklart är det fortfarande ljust. Sista skobytet, denna gång med tillhörande torra-strumpor-byte, sortera lite utrustning, in med det i bilen och iväg!

På vägen tillbaka pratar vi om turen. Hur bra det var, hur sjukt det egentligen är att åka skidor mitt i sommaren och hur lyckligt lottade vi är som lever i en tid när den här möjligheten finns. Den här gången är vi marginellt mer uppmärksamma och vi ser den tillfälliga vägskylten. På den går att läsa ”Veien stenges her fra 11/7 til 12/7 i tidsrom kl 21-06”. En radda svordomar bubblar ur oss och vi hoppas att det är nån som skrivit fel datum eller försökt sig på ett dåligt practical joke. Tyvärr är så inte fallet. På en av platserna där vägen är riktigt smal står en stor grävmaskin. Bakom den är det ett gigantiskt hål. Vägarbetarna får sig ett gott skratt när vi, efter att ha frågat när vägen öppnar igen, konstaterar att det kommer bli oplanerad bilövernattning.

Natten är långt från bekväm och ingen av oss har svårt att komma upp när alarmet ringer klockan 06:00. Trötta fortsätter vi hemåt. Vägarbetarna får sig ytterligare ett gott skratt när vi kommer åkande och de vinkar glatt till oss. Vi vinkar tillbaka och skrattar med, men egentligen är vi är mest intresserade av nån timmes sömn i en riktig säng innan nästa dag börjar.

Text: Oscar Frick