Skidort från sagoland – Mürren

800 meter lodrät, brun klippvägg nedanför byn. Och ovanför den 1 300 fallhöjdsmeter vit, schweizisk skidåkning ovanför. Utsikt mot jungfru, troll och munk. Häng med till Mürren – den vackra skidorten som James Bond gjorde berömd.


Svenska friåkningsstjärnan Matilda Rapaport bangar inte lite piståkning med fin utsikt.
Foto: Fredrik Schenholm

Första delen går bra. Jag susar fram i störtloppsposition nedför en i princip folktom svart pist. Schilthorn – som är namnet både på nedfarten som jag befinner mig i och på Mürrens högsta topp på 2 970 meter över havet som ligger bakom och ovanför mig – böjer sig i en flack och enorm högersväng bort mot Birg, kabinliftens mellanstation.

Sedan går det sämre. Farten minskar och begynnande tecken på mjölksyra känns i benen. Står kvar. Håller ägg-ställningen. Glider vidare skidåkarens vänster över traversen mot Obere Hubel 2 439 meter över havet. Benen brinner. Vad håller jag på med? Får påminna mig själv: Du kör ditt egenkomponerade Inferno-race. Just så. När amatörstörtloppet svänger höger ned i röda Bietenhorn-pisten är det dock omöjligt att inte ställa sig upp, ta in panoramat framför sig och låta tankarna fladdra iväg till ett sagoland befolkat av legender och övernaturliga väsen. Är det fartvinden som slinker in genom gogglarna eller Jungfrau-massivets tre fagra bergstoppar som tårar ögonen?


Mürren har härligt slingrande blåa och röda pister. Your pick. Eller så glor du på den sagolika trion av bergstoppar – Eiger, Mönch och Jungfrau – i fonden.
Foto: Fredrik Schenholm
Längst till vänster ruvar det distinkta Eiger – trollet – med sin brutalt branta nordvägg där flera klättrare mist livet, bland andra Andreas Hinterstoisser och Toni Kurz i deras klassiska men fatala toppförsök sommaren 1936. I mitten ligger Mönch – munken – högre men av rundare och mildare karaktär. Till höger i trion ligger Jungfrau – ungmön – högst med sina 4158 meter och massivast av de tre, med hängande isblåa glaciärer kring toppen. Just dessa berg i kantonen Berns södra del, Berner Oberland, lyfts ofta fram som Schweiz vackraste. Frågan är om inte panoramats praktfullhet spränger nationella, europeiska och kanske till och med globala gränser i en jämförande skönhetstävling. Där och då toppar definitivt Jungfrau min Miss World-lista för bergsmassiv. Utsikten härifrån Mürren mot Jungfrau-massivet har vissa likheter med utsikten från Brévent-Flégère över Chamonixdalen bort mot Aiguille du Midi och Mont Blanc-massivet. Men här är dalbottnen smalare och bergen ligger närmare. Jungfrun, munken och trollet tränger sig därför mera påtagligt på. Det är en blandning mellan fysisk och visuell upplevelse av storslagen alpin karaktär.


Bilfria och genuina lilla byn Mürren by night, bortanför ljusen störtar klippvägen ned mot dalgångens botten.
Foto: Fredrik Schenholm

Förutom gamla folkliga lokala sägner om bergen kring Mürren finns det också verklig historia – såväl om ett mödosamt järnvägsbygge som påbörjades i slutet av 1800-talet och den lite modernare engelsk-schweiziska slalomhistoriken från 1900-talet. Vi tar det från början.

På natten 28 augusti 1893 brann fortfarande ett stearinljus i rum 42 på Grand Hotel Kurhaus i Mürren. Det var ”Järnvägskungen”, Adolf Guyer-Zeller, som satt uppe och skissade på en lika galen som genial idé. När han tidigare den dagen hade vandrat nedför Schilthorn med sin dotter hade tanken som nu höll honom vaken kommit till honom – att bygga en järnväg genom Eiger och Mönch upp till Jungfrau. Knappt tre år senare var det alpina pionjärprojektet igång. På Schweiz nationaldag 1 augusti 1912 öppnade slutligen den drygt nio kilometer långa järnvägen med en total höjdskillnad på nära 1 400 meter. Den sträckte sig från Kleine Scheidegg, genom Eiger och Mönch upp till bergspasset Jungfraujoch 3 454 meter över havet och var därmed Europas högsta järnväg. Pionjären själv – Adolf Guyer-Zeller – fick dock aldrig uppleva detta då han 60 år gammal i april 1899 dog i en svår lunginflammation. Men järnvägsmästerverket står kvar än idag och är öppet året runt, och ger varje år dryga halvmiljonen besökare utsikt över de snöklädda bergstopparna och glaciärerna kring Jungfrau.


Genom bergstopparna Eiger till vänster och Mönch till höger går Europas högsta järnvägslinje Jungfraubahn, sista stoppen är Jungfraujoch på 3 454 meter över havet som ligger till höger utanför bild.
Foto: Fredrik Schenholm

En annan som firade hundraårsjubileum 2012 är den 250 höjdmeter långa bergbanan Allmendhubel som idag långsamt och säkert drar skidåkare upp från Mürren till barn- och nybörjarvänliga blåa och röda pister. När den byggdes var syftet främst att transportera engelska turister med slädar i nävarna upp till toppen av bob-banan som slingrade sig tillbaka ner mot Mürren. Tolv år senare grundlade Sir Arnold Lunn och åtta andra brittiska skidåkare Kandahar Ski Club i syfte att öka intresset för störtlopp och slalom, samt för att vinna internationell acceptans för de alpina disciplinerna. Man höll flera alpina skidtävlingar i Mürren, bland annat Arlberg-Kandahar Race som var en återkommande störtlopps- och slalomkombination, vilken senare fick stå som förebild för andra internationella alpina skidtävlingar. Det första Inferno-racet kördes 1928 och vinnaren Harold Mitchell behövde en timma och tolv minuter på sig för att genomföra loppet.

I takt med att mina mjölksyrenivåer når historiska höjder, känns det som om jag redan har använt långt mer tid än vad Harold Mitchell gjorde i sitt vinnarlopp för drygt åtta decennier sedan. Det är nu problemen börjar. I botten av den röda Bietenhorn-pisten i höjd med sittliften Kandahars dalstation smalnar nedfarten av och byter färg till svart och namn till Kanonenrohr. Jag hackar ner som en bindgalen kanonkula i 180-graderskurvorna som slingrar sig tvärt nedför berget. Undviker en omfamning av de röda säkerhetsnäten med en hårsmån och några minuter senare – efter att ha fuskåkt med sittliften Maulerhubel – är jag så framme vid mitt mål vid Winteregg 1 578 meter över havet. Tyvärr är inte pisten ända ned till dalen och Lauterbrunnen öppen.


Schilthornbahn – Mürrens enda kabinlift – mot bergsstationen 2 970 meter över havet.
Foto: Fredrik Schenholm
11 minuter 29 sekunder och 9 hundradelar stannar den effektiva åktiden på i tidtagaruret i min mobil. Nära fjortonhundra fallhöjdsmeter har jag i mina trötta lårmuskler. Men mitt eget Inferno-lopp är nog inget mot vad Strindbergs psykiska kris var i hans självbiografiska bok med samma titel – Inferno – från 1897. Om några veckor kommer 1 800 galningar att köra det riktiga racet när det går av stapeln för åttiofemte gången. Från starten uppe vid Schilthorn hit ned till Winteregg har jag fått en representativ genomkörare av karaktären hos Mürrens skidsystem – roliga, slingrande röda och svarta pister med inslag av lite blått i botten i en vacker bergsmiljö. Totalt finns det tjugosex pistade nedfarter här i Mürren som servas av tretton olika liftvarianter av stolar, ankare, kabiner och – schweiziskt nog – tåg. Men nu är det hög tid att släppa den tillrättalagda manchestersnön och använda mina breda rocker-skidor till det som de är avsedda för.

På väg upp med Mürrens enda kabinlift – Schilthornbahn – mot toppen och den roterande restaurangen Piz Gloria blir det tydligt att systemet här lider av en logistisk flaskhals. En snabb blick på pistkartan säger att det bara finns en väg upp till den högalpina delen och det är den vägen som jag och alla andra kabinköande människor nu ämnar ta. På det vitmålade betongstolparna i dalstationen syns 007-logan med en pistol. Väl uppe i systemet kan dock skid- och brädåkare hänga sig kvar på de högre höjderna med supersnabba Riggli-sittliften och de två äldre sittliftarna Muttleren och Kandahar. Det är oväntat många barn här i Mürren, brittisk klingande engelska hörs i kabinen och inte många moderna freeriders syns till. På mellanstationen Birg får jag syn på ett gäng med feta lagg och lavinryggsäckar. När vi byter blickar är det nästan lite pinsamt hur vi spanar in varandra.


Solig uteterass vid kabinliften Schilthornbahns mellanstation i Mürren med Jungfrau-massivet i bakgrunden.
Foto: Fredrik Schenholm

Den snurriga restaurangen Piz Gloria på toppen av Mürrens liftsystem på nära tretusen meters höjd.
Foto: Fredrik Schenholm


Pist må vara okej att åka ensam, men så är icke fallet med off pist och jag sluter därför upp med de övriga i resesällskapet vid Schilthorn-toppen. I ett skyltfönster inne på bergstationen ligger 007-tröjor och kaffemuggar. Den engelska agenten är alltjämt en symbol för Mürren. 1969 slängde sig George Lazenby, i rollen som James Bond, utför just denna bergstopp – Schilthorn – rakt ner i den svarta pisten nedanför jagad av skurken Blofelds hejdukar som var beväpnade med maskingevär. Denna klassiska Bond-jakt i filmen ”I hennes majestäts hemliga tjänst” har spridit namnet Mürren långt utanför snäva skidåkarkretsar.


2012 års NM-femma Johan Jonsson gör molnimitationer med sin snöplym i schweiziska Mürren.
Foto: Fredrik Schenholm

Nu slänger vi oss nedför samma branter som Bond susade nedför i läderpjäxor för drygt fyra decennier sedan. I stället för Blofelds stressande kumpaner i orange-svarta jackor har jag de svenska skidåkarna Matilda Rapaport och Johan Jonsson i hasorna, men inte länge. Snart är de jämsides och förbi mig. Vi tar off pist-åket skidåkarens höger ut ett hundratal höjdmeter under toppen i stället för att fortsätta ned i pisten. Första delen är ett öppet vitt fält som vi klämmer i stora svängar. Det går sedan vidare ner skidåkarens höger till mer kuperad och klippbeströdd terräng. Det är lättnavigerat och brant utan att vara konvext. Vi håller mer eller mindre full fräs ned mot den lilla klungan med stugor nedanför Schiltgrat och kommer ut i röda pisten Schilt-Apollo. En friåkningsrepa på uppskattningsvis 700-fallhöjdsmeter utan att behöva knata en millimeter – lättillgängligt är en underdrift i sammanhanget.

På kvällen smyger sig mörkret uppför den nära kilometerhöga klippväggen från Lauterbrunnen upp till Mürren likt en svärm tysta, svarta ninjor. Samtidigt tänds en kristallklar himmel ovanför. Snön knarrar under våra vinterkängor medan vi går från ett av Mürrens tio hotell bort från den smakfulla bebyggelsen för att få en bättre vy. Den lilla bilfria byn glittrar i alpmörkret. På andra sidan dalgången tronar bergsjättarna Eiger, Mönch och Jungfrau majestätiskt upp sig. 007-agenten James Bond må ha haft en finger med i spelet för att få oss hit. Men det är de sagolika alpina omgivningarna som kommer att få oss att längta tillbaka.

Fakta Mürren



Kväll nere i Lauterbrunnen 796 meter över havet i dalgången nedanför Mürren. Det svarta till höger i bild är den branta, höga klippväggen ovanför vilken Mürren ligger på en platå 1 624 meter över have
Foto: Fredrik Schenholm
By:
Bilfri liten gemytlig schweizisk alpby med 400 permanenta invånare. Byn balanserar på en platå ovanför en 800 meter lodrät klippvägg med utsikt mot Jungfrau-massivet.

Skidsystem: 26 pister med sammanlagd längd på 54 kilometer, och 13 liftar.

Åkhöjd: Högsta punkten är 2 970 meter över havet vid Schilthorn – Piz Gloria och lägsta är 796 meter över havet vid Lauterbrunnen, det är dock inte alltid öppet hela vägen ned.

Jungfrau-regionen: Från Mürren går det att på Jungfrau-liftkortet skida i både Wengen och Grindelwald, systemen är sammanlänkade via tåg nere i Lauterbrunnen. Att bo i Grindelwald och åka i Grindelwald och Wengen är en bra kombination, medan Mürren är logistiskt knöligare att kombinera med de andra skidsystemen eftersom byn ligger uppe på platån, 1 634 meter över havet.

Ta sig dit: Swiss och SAS flyger direkt från Köpenhamn och Stockholm till Zürich. Från Göteborg flyger bland andra Lufthansa till Zürich med byte i München/Frankfurt. Tåg direkt med SBB från flygplatsen i Zürich till Lauterbrunnen, byte där till Postbuss vidare till Stechelberg där du tar kabinbana upp till själva Mürren (Schilthornbahn heter stoppet). Resan från flygplatsen har fyra byten och tar knappt tre och en halv timme totalt – du köper samma biljett för hela resan.


Dricker Bond verkligen milch-café? Kanske tog han sig en svart styrketår innan skidjakten nedför branterna under Piz Gloria i Mürren.
Foto: Fredrik Schenholm
Äta i backen:
Nedanför Blumental ligger två bra alternativ för backlunch – Suppenalp är en mysig liten krog som ligger lite gömd bakom en kulle sett från den större restaurangen Sonnenberg. Båda två serverar klassiska schweiziska rätter. Suppenalp kan vara bra att boka bord på. Schilthornhütte högre upp i systemet är ytterligare ett mysigt litet ställe med dagens soppa för åtta schweizerfranc. Piz Gloria på toppen är ett snurrigt lunchalternativ med utsikt över de näraliggande bergstopparna i Jungfrau-massivet, men även toppar längre bort som till exempel Titlis (Engelberg) och Mont Blanc (Chamonix).

Bo: Alpenruh är bra och ligger närmast Schilthornbahn-stoppet där du kommer upp med kabinen från dalgången till Mürren.

Event: Inferno-rennen i slutet av januari varje år – djävulsbränningsceremoni och vanliga skidåkare i fartdräkt på störtloppslagg. Åket startar under Schilthorn och löper hela vägen ner till Lauterbrunnen på 796 meter över havet.

Hög på tåg: Inuti Eiger och Mönch går järnvägslinjen Jungfraubahn som fyllde hundra år 2012. Järnvägen startar vid Kleine Scheidegg och det finns en station inne i berget där man genom ett fönster kan få svindlande vacker utsikt från Eigers branta nordsida. Järnvägens slutstation ligger vid Jungfraujoch – bergspasset mellan Mönch och Jungfrau – på 3 454 meter över havet och det är därigenom Europas högsta järnvägslinje.

Filmtips: ”Nordwand” (North face) är en gastkramande tysk spelfilm från 2008 som bygger på Andreas Hinterstoisser och Toni Kurz försök att bestiga Eigers nordvägg sommaren 1936. Spänning garanterad! ”The Eiger Sanction” är en actionrulle med Clint Eastwood från 1975, vars inspelning omgärdades av skandaler och olyckor (en med dödlig utgång). Filmen var både ett kommersiellt och recensionsmässigt misslyckande, men Clintan gjorde i alla fall sina stunts själv.

Ett skidområde för vem? Mürren passar alla naturromantiker på grund av att hela platsen är så photogénique. Alla typer av piståkare – barn till race-farsor – som vill ha nedfarter med stor variation i lutning och terräng. Friåkare som gillar lättillgänglig högalpin terräng, men har vett nog att inte följa alla spår som ser inbjudande ut men avslutas med alltför höga klippor (speedski och basejump är populärt i Mürren – i Lauterbrunnen med omnejd görs över 20 000 basejumps årligen).

Text: Anders Wingqvist
Foto: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.