Sylarna: Jämtlands Chamonix

Ett sylvasst skidäventyr. Mitt i Sverige, mitt i vildmarken. På gränsen till riktigt högalpint och på gränsen till Norge. Fjällmassivet Sylarna har stora linjer, branta fält, smala rännor och flacka cruising-åk. Häng på till Jämtlands egna lilla Chamonix.

”Vi installerar oss på Svenska Turistföreningens fjällstation Sylarna. Mina långa ben känns stela efter resan hit – flyg till Östersund mitt i Sverige, den drygt två timmar lång bilfärden västerut där vi efter 87 kilometer passerade Skandinaviens största skidort Åre och slutligen bandvagnen ”Fjällexpressen” från den större fjällstationen Storulvån de sista 16 kilometerna hit till Sylarna.

Vi går en runda på fjällstationen som har hundra bäddar. Benen får långsamt lite liv i sig. Genom fönsterrutorna syns inga snöklädda svenska toppar. En snöstorm härjar runt knutarna. Sikten ut mot bergen är obefintlig. Jag försöker istället fantisera om vad vi har för alpina skid- och klätteräventyr framför oss. Medresenären, skidåkaren och outdoor-designern Niklas Kull bryter mitt dagdrömmeri.
– Oj, kolla bilden!, utbrister han och pekar mot en vägg.
Det hänger ett fotografi av en ståtlig fjällsida. En kam löper från bergets fot och blir snabbt hög och brant, på de högre topparna av traversen har hårda vindar skapat karga blomkålsliknande snöformationer.
– Känns som ett nedisat Mordor och bergskammen ser ju ut som en sovande drake, kommenterar Niklas Kull när vi kliver närmare och kikar på bilden.

Drakryggen på bilden är början av den populära alpina klätterleden Syltraversen. Kort efter att topparna börjar skjuta i höjden och få den där kargare blåsiga snöstrukturen som benämns som ”pinnakel” skär en ränna igenom traversen. Det är Tempelrännan som rinner med över trettio graders lutning ned som ett vitblödande ärr från den sovande drakryggen. Plötsligt känns mina ben rastlösa, vill ut nu i kylan och uppleva dessa spetsigt sylliknande svenska berg som ligger bara en platt anmarsch bort från fjällstationens värme. Men en vindilande snöstorm och en natts sömn ligger mellan oss och vår första skiddag.

Mitt i Sverige, mitt i ingenstans. På gränsen till vildmarken och på gränsen till Norge i väster välsignas vi de tre följande dagarna med fint och klart fjällväder. Stormen lägger sig efter vår första natt, snö har fallit och vinden har – som så ofta i svenska fjällen – flyttat den till östsidorna. Vi utgår varje morgon från fjällstationen, gör den tråkiga men vackra anmarschen mot Sylmassivet och börjar sedan äta höjdmeter. Bestigningarna gör vi mestadels med skidorna på, men flera gånger är det såpass brant att vi behöver stegjärn, rep och isyxor för att ladda upp oss med de där sista vertikala injektionerna.

Centralt i Sylmassivet ligger bergsryggen som jag och Niklas Kull med andakt betraktade första kvällen inne på fjällstationen. Bergskammens första topp, sett norrifrån, är Lillsylen och sedan passerar kammen fjällmassivets högsta topp, enkelt nog benämnd Storsylen som är 1 762 meter hög. Vidare på den sovande och nedisade drakryggen kommer sedan Storsola 1 728 meter i söder. Det är över denna rygg som många alpina klättrare testar sina kunskaper. Till Sylarna kommer minst lika många alpina klättrare som skidåkare. Sylmassivet är ett ypperligt bra område för den som tänker stanna några dagar upp till ett par veckor. Detta i bemärkelsen att det är tillräckligt stort för att erbjuda flera olika intressanta skidåk av olika lutning och svårighetsgrad, men också tillräckligt litet för att vara möjligt att få grepp om under en kortare vistelse. Sylarna är det svenska landskapet Jämtlands svar på Chamonix; högalpint med glaciärer, branta och stora skidåk, åk i alla väderstreck, häftiga couloirer men även enklare cruising åk.

KLONK! Min isyxa studsar tillbaka utan att få fäste på den nedisade första delen av Syltraversen. Bergets infernaliskt vindpinade is- och snö-struktur har varit alltför inbjudande för att vi skulle hålla oss i från att klättra. Även om man inte i alla lägen måste klättra för att komma till skidåken är det i vissa fall ändå roligt att få med sig det. Jag höjer yxan över axeln, drar fart bakom huvudet och siktar på en punkt ovanför mig där blomkålssnön ser ut att vara tjockare.

SMACK! Yxan sätter sig där den ska. Vinden får klätterrepet som vi är inbundna i att gunga från sida till sida. De spetsiga bergen här, som fått sitt namn efter det lika spetsiga handverktyget Syl, är kända för sitt nyckfulla väder. Bergens branthet och det utsatta vädret är något som än idag ibland resulterar i olyckor. Lyckligtvis slutar dessa sällan i fatal utgång. Den mest kända olyckan i Sylmassivet hade dock en alldeles extremt dödlig utgång – inte mindre än 3 000 människor omkom i en rasande snöstorm.

Året var 1718 och generalen Carl Gustaf Armfeldt ledde ett fälttåg från svenska Jämtland för att attackera norska Trondheim. Order om detta sidoanfall kom från svenska krigarkungen Karl XII som under hösten inledde ett anfall mot grannlandet Norge i väster. Kungen själv omkom dock i slutet av november i gränsstaden Halden. När general Carl Gustaf Armfeldt efter jul nåddes av dödsbudet beslöt han sig för att retirera med sina sextusen soldater, så kallade Karoliner. Den kortaste vägen hem gick över fjällen.

När snöstormen sedan slog till frös soldat efter soldat ihjäl. Hälften av armen låg kvar som nedisade lik på fjällen, ytterligare ett stort antal dog den sista marschen mot svenska Duved, strax väster om skidorten Åre. Av de drygt två tusen som överlevde det dödligt bistra snöovädret blev en tredjedel invalidiserades för resten av livet. Enligt legenden om ”Karolinernas dödsmarsch” kunde de norska bönderna på gränsen mot Sverige och Sylmassivet under våren 1718 när snön smälte förse sig med gevär och vagnar. Varg och räv kunde mätta sina magar med häst- och människosköt.
– Oj, kolla åket!, utbrister Niklas Kull och pekar ned mot bergssidan under oss.
Återigen avbryter han mitt dagdrömmeri. Blomkålsklättringen är över. Nu hänger inget inspirerande fotografi av en ståtlig fjällsida under oss. Vi är där i verkligheten.”

/Fredrik Schenholm, berättat för Anders Wingqvist

Rikard Westling är en av Åres ihärdigaste toppturare, i slutet av mars 2018 var i han i Sylmassivet.
Det första åket i filmen är en ränna som kallas Indiana Jones. Den går ner från Pyramiden som ligger mellan Lillsylen och Storsylen. Och vid foten av rännan börjar egentligen klättringen upp till det andra åket i videon, Martins åk. Så det är en perfekt kombo för åkning i Sylarna. En tur med ca 950 höjdmeter och 13 km.

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla7   Kommentera (1)
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • KATEGORIER: ,
  • TAGGAR: , , ,
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. oscarengstrom
    0
    oscarengstrom | 2018-09-01 07:49          

    Härligt! Någon som vet var man får tag på en förare över åken och den alpina klättringen?