The Crazy Swedes – galna svenska skibums i Kirgistan

Stenhårda tjeckiska och ryska bergsguider tappar hakan när de ser Tomas Olssons och Niklas Hallströms spår i snön nedför det 7 134 möh höga Peak Lenin.

Vinden smattrar mot tältduken. Jag sitter tillsammans med Niklas och huttrar i tältet. Vi campar på dryga 6 000 meters höjd i läger tre. Varje gång åskan mullrar slår våra hjärtan dubbelslag. Vi har slutat räkna antalet sekunder mellan blixt och dunder. Resultatet är bara skrämmande. Det känns som om vi mer eller mindre befinner oss inuti åskmolnet.
Alternativet till att sitta och häcka i tältet vore att gå ut i stormen. Men att agera mänsklig åskledare är inget som lockar. Niklas börjar bli allt mer skeptisk till morgondagens toppattack. Jag förstår honom. Att klättra upp längs en flera kilometer lång och vindexponerad rygg på dryga 7 000 meters höjd i det här vädret känns som en omänsklig uppgift. Men vi fortsätter envist att smälta snö. Inte förrän våra vattenflaskor är fyllda till brädden tänker vi tillåta oss att krypa ned i sovsäckarna. Ett par långa timmar senare är det äntligen dags att stänga av gasköket. Den värsta stormen har nu bedarrat men ett kraftigt snöfall har tagit vid. Nu börjar även jag bli skeptisk, att spåra i djupsnö hela vägen till toppen kommer kräva mycket av våra redan slitna kroppar. Med hopp om ett mirakel ställer jag klockan på 03:00.

Med lätt huvudvärk men med en otrolig känsla av lättnad kliver jag upp på den lilla snöplatå som utgör Peak Lenins topp. Efter den stormiga kvällen möttes vi, yrvakna och stumma av häpnad, på morgonen av en stjärnklar himmel och begav oss i bister kyla mot toppen. Klockan är nu strax efter elva och jag har via leden Radelnaia nått mitt mål. 7 134 meter över havet sträcker jag armarna upp mot de allt molnigare skyarna och skriker ut min glädje.

Utsikten är enorm, överallt tornar Himalayas toppar upp sig. Landskapet som breder ut sig inför mina fötter är brutalt, ovårdat och skräckinjagande. Kilometerhöga lodräta bergs-väggar blandas med spektakulära hängande glaciärer. Det kryllar av toppar som jag aldrig ens i mina vildaste fantasier skulle få för mig att bestiga. Efter ett par lyckliga minuter på toppen är det hög tid att skida ikapp Niklas som nådde toppen dryga timmen före mig och som nu är på väg tillbaka till tältet till fots.

Bara ljudet av att trampa pjäxorna i bindningarna ger mig en rejäl kick. Efter att i tolv dagar kämpat mig uppför Peak Lenins sluttningar ska jag nu äntligen få göra det jag är här för. Jag tar ett stadigt stavtag och glider iväg. Inledningsvis handlar det om att hitta en skidbar väg genom en labyrint av stenansamlingar och stenblock. Med kvicka småsvängar och lätt hoppande stil hittar jag snabbt en rak linje genom ett mycket stenigt parti. Det smäller till under skidorna när snötäcket blir lite väl tunt. En vanlig dag hade jag stannat för att kolla belagen. Men det här är ingen vanlig dag. Jag är ensam på dryga 7 000 meters höjd och behöver ingen hjälp av John Pohlman för att konstatera att det snart kommer att råda full storm på berget. På himlen ovanför mitt huvud kryllar det av illavarslande skidspetsformade moln och ett par hundra höjdmeter under mina fötter väntar ett tjockt svart molntäcke. Jag undrar om det är gårdagens åskväder som åter igen kommit på besök.

För att påskynda min nerfärd bestämmer jag mig för att gena via nordsidan av Peak Lenin. I min väg står dock ett brant och mycket stenigt parti. Ett par minuter senare hänger jag något krampaktigt i ett par utstickande klippstumpar samtidigt som jag balanserar skidorna på en liten klipphylla. Kanske skulle jag bytt till stegjärn och yxor? Via ett något okontrollerat språng i sidled har jag åter snö under skidorna. Peak Lenins nordsida bjuder på hård snö och lutning runt 45 grader som snabbt avverkas med korta snabba svängar. På dryga 6 500 meters höjd kör jag rätt ner i ovädret. Nästan omedelbart tappar jag orienteringen. Efter dryga timmen av irrande bland omväxlande snö, is och sten når jag äntligen tältet. Snart ligger jag på tältgolvet och jämrar mig ikapp med Niklas. Vi är båda i princip utslagna men vi måste vidare neröver. I ultrarapid packar vi ihop prylarna och bjuds sedan på fantastisk skidåkning ner till läger två. Skidåkarruset lockar fram de sista krafterna ur våra slitna kroppar. Trots att sikten är nästan noll är det en fröjd att lägga svängar i knädjup lössnö! Väl tillbaka i läger två kollapsar vi lyckliga i tältet. Nu känner vi oss säkra och känslan av lycka är enorm. Kombinerat med tröttheten blir det för mycket och vi brister ut i den ena okontrollerade skrattsalvan efter den andra.

Ett par dagar senare ringer väckarklockan än en gång alldeles för tidigt. Även denna gång är det första jag möts av Niklas morgontrötta nuna. På berget omnämns vi som ”The Crazy Swedes” och nu börjar jag nästan tro att det ligger något i öknamnet. Av någon outgrundlig anledning har vi bestämt oss för att försöka bestiga Peak Lenin en gång till. Den här gången är det Peak Lenins nordsida som ska skickas dit pepparn växer. Endast två tjecker, med bland annat legendariska 8 000-meterstoppen Annapurna på sina långa meritlistor, har tidigare under säsongen prövat lyckan på den nästan 3 000 meter höga nordsidan. Att dessa två välmeriterade elitatleter misslyckades är något vi valt att blunda för. Nu är det dags för två svenskar vars största erfarenheter är ett par säsonger som vinsörplande skibums i de franska alperna att förflytta gränser.

På dryga 5 500 meters höjd trampar vi på i högt tempo under ett gigantiskt seracfält. Som vanligt är det svinkallt då vår packning även denna gång är lätt-är-rätt inspirerad. Plötsligt ljuder spindelsinnet och jag stirrar upp mot de skräckinjagande seracväggarna. Hjärtat stannar nästan. Jag ser inte en enda seracvägg eftersom lavinen skymmer all sikt uppåt. Och det är inte vilken lavin som helst; ett seracras har startat en lössnölavin som är hundratalet meter bred och över kilometern lång.
– Ras, skriker jag och kastar mig snett nedåt sluttningen på mina stighudsbeklädda skidor. I ögonvrån ser jag Niklas som i snowboardskor med älgakliv springer ur lavinens bana. Ett par sekunder senare hör jag lavinen passera bakom ryggen och trycker snabbt in en stoppsväng. Ur askan in i elden! Över hela sluttningen flyger isblock stora som kylskåp. Det känns som om jag är mitt i ett flipperspel när jag desperat rusar fram och tillbaka för att undvika isblocken som susar förbi i ofattbar hastighet. Mitt hjärta skenar som ett ånglok och jag känner paniken komma. På något sätt lyckas jag behålla sinnesnärvaron och efter ett par minuters inferno är det åter lugnt. Peak Lenin har visat vem som bestämmer och på ostadiga ben vänder vi nedåt. Resten av dagen gömmer vi oss i sovsäckarna för att lugna nerverna. Skam den som ger sig. Nästa dag delar vi på oss. Niklas trampar än en gång upp Radelnaialeden men den här gången tänker han dock ta snowboarden på ryggen. Jag ska ta mig en titt på leden Lipkin Complete, en av Peak Lenins mer tekniskt krävande leder.

Ända sedan en av de rutinerade tjeckerna dömt ut den nedre delen av Lipkin Complete som oskidbar har jag känt suget. Suget minskar inte av att de lokala ryska guiderna i sin vanliga överlägsna stil upplyser mig om att linjen aldrig har skidats och inte kommer att skidas i framtiden. I alla fall inte av något finnigt svenskt skibum, läser jag i deras ögon. Jag tror att de har fel och jag låter mig inte skrämmas av gårdagens misslyckande. Nu är det dubbla isyxor och stegjärn som gäller.
Vid åttatiden hackar jag mig uppför ett inledande parti av halvtaskig 50-gradig is. Kanske hade tjecken rätt ändå, här kommer jag då inte att kunna skida. Dock finns en rygg en bit till vänster som ser skidbar ut. Tyvärr är det en massa rutten klippa mellan mig och ryggen så jag kan inte ta mig dit för att kolla snöförhållandena. Men det ser onekligen ut att vara snö. Jag får bestämma mig på vägen ner.

Fyra timmar senare når jag en av Peak Lenins dryga 5 000 meter höga förtoppar. Jag kallar den Peak Gorbatjov och högre än så här ska jag inte idag. Nu är det dags för lite brant skidåkning. Klättringen har bjudit på flera passager runt 50 grader och snöförhållandena verkar vara goda. De enda osäkerhetsmomenten är en stadig bergschrund och den där sista ryggen ner mot dalen.
Jag stakar iväg och känner redan efter ett par svängar att det kommer bli ett åk att minnas. Med stora öppna svängar kan jag nu bränna nerför terräng som tagit mig evigheter att klättra uppför. Jag tjuter av glädje och hoppar av bara farten över den till synes avgrundslösa bergschrunden. Mitt självförtroende är på topp och jag bestämmer mig för att pröva lyckan på skidor hela vägen ner till dalen. Med en serie korta hoppsvängar jobbar jag mig nerför snöryggen. Snön är knallhård men mina stålkanter är nyslipade och dunkar sig fast i snön. Utan några större problem svänger jag förbi ryggens krux på dryga 50 grader. Anspänningen släpper. Nu är det bara att defilera de sista hundra höjdmetrarna ner i dalen. Nästa sväng hoppar jag lättsamt över en liten glaciärspricka. Plötsligt sker det som inte får ske. Snön släpper och blottar ren blåis. På vingliga ben försöker jag desperat få fäste någonstans. Till slut är det en ny glaciärspricka som räddar mig. På glaciärsprickans kant är det tillräckligt mycket snö för att stoppa min framfart. Snabbt får jag fram en isyxa och dunkar fast den i isen ovanför sprickan. Nu följer en nervpåfrestande halvtimme då jag balanserandes på glaciärsprickans kant byter skidor och stavar mot stegjärn och isyxor. Via en ansträngande travers över brant och rutten svartis, klättrar jag ner till en morän som leder mig tillbaka till mitt tält. Inte annat än att gömma sig i sovsäcken igen. Mitt skidspår talar dock sitt tydliga språk och snart kommer en rad ryssar för att gratulera. De tittar förundrade på mina skidor. De verkar övertygade om att skillnaden mellan mig och dem sitter i
skidorna.
– Atomic Tour Guide Super Light, säger jag och ler brett.

Text och bild: Tomas Olsson / BRANT

Text: Tomas Olsson