Tignes

Att få åka skidor första veckan i November är ingen omöjlighet i Sverige, men det är väldigt få förunnat. I Tignes i de franska alperna är skidåkning möjlig året runt.

Jag åkte för andra året i rad ner till just Tignes för att få en rejäl försmak på säsongen. Tignes ligger i Val Claret och är ihoplänkat med Val d’ Isere och åkningen sker på Grand Motte glaciären på 3500 möh. Själva byn ligger 2100 möh och är ingen direkt vacker syn för ögat utan påminner mer om ett ganska grått och tråkigt förortsområde, men vad gör väl det.

För att ta sig upp på berget tar man bergståget upp till Grand Motte glaciären. Väl uppe på glaciären finns det omkring 15 liftar varav två stolliftar, en kabinbana och resten ankarliftar. Med hjälp av dessa rör man sig lätt och effektivt genom området och kan utan problem disponera dom ca 1100 fallhöjds meter som glaciären erbjuder. Den första riktiga snön brukar falla i slutet av Oktober, början av November och efter snöfall lurar rikligt med glaciärsprickor under det inbjudande snötäcket. Liftsystemet är oftast under denna tid på säsongen ockuperat av olika skidklubbar och landslag som ligger i träningsläger.

Hur som helst så anlände vi till byn vid lunchtid på söndag morgonen och eftersom fransmännen har för vana att lägga ner all verksamhet, affärer m.m, för ett par timmar mitt på dagen så fick vi snällt vänta till klockan tre innan vi fick tillgång till hotellrummet. Hotellet vi bodde på i år heter Chalet Club och är en ganska anspråkslös anläggning men helt klart godkänd. Rummen är små och trånga men billiga. På måndag morgon gick reväljen vid sju och det var dags för en stadig frukost, utanför låg molnen låga och tjocka och innan klockan åtta är redan liftköerna långa till bergståget som öppnar först halv nio. Väl uppe på Grande Motte var det full kalabalik och dom befarade landslagen hade satt upp fullt med portar i pisterna så det gäller att hålla sig borta från dom. Det kändes otroligt skönt att återigen få känna den kalla snön glida under belaget. Vid 14.45 stänger liftarna igen och det är till att ta bergståget ner till byn igen. Följande dag hade molntäcket lättat något och snön vräkte ner, men vi slapp i alla fall flatljuset. Vädret var ungefär detsamma under den resterande delen av veckan, men på lördags morgonen hade himlen spruckit upp och solen välkomnade oss till en ny dag som genast fylldes av förväntningar, och uppe på glaciären uppfylldes alla förväntningar, under natten hade ett 35-40 cm tjockt täcke av nysnö bäddat in berget och vi lekte oss igenom dagen. Lördagen var även den ofrånkomliga avresedagen och vi lämnade Tignes med trötta ben och ett stort leende på läpparna och jag tror att hela sällskapet var överens om att Tignes är en riktig pärla vid den här tiden på året som man gärna återkommer till …

Text: Fredrik Henttonen