Vägen över bergspasset – Lötschental till det Romerska Leukerbad
Ordspråket säger att gräset är grönare på andra sidan. Men är det verkligen sant? Snö är ju inte grönt som vi vet, men nog kan det vita guldet skina lite extra på bergen bortom liftsystemet. Freeride bestämde sig för att ta reda på den (objektiva) sanningen, från en skidort till en annan.
Lötschental har erbjudit oss det mesta man kan önska som skidåkare. Nysnö, solsken, en topografisk lekplats skapad av gudarna och en rustik liten by orörd av kapitalismens klor. Men efter ett par dagars intensiv skidåkning är det mesta av systemet utforskat, åkt och upplevt. Bortom systemet, längre bort i dalgången, står stolt andra bergstoppar med vackra bergssidor fulla av orörd snö. Det är nästan så man blir upprörd över hur vit och skimrande snön är.
Mot bergskammen och vidare
Vi kliver av den lilla gondolen som tagit oss högst upp i Lötschentals skidsystem, och morgonluften är sådär krispigt kall så värmer solens strålar gott i ansiktet. Tillsammans med mitt ständiga resesällskap, Andreas Lundstam, slänger vi skidorna på axeln och går den korta uppförsbacken som leder till transportsträckan och vandringsleden som slingrar sig under Hockenhorntoppen och bort från skidsystemet. Tillsammans med vår guide för dagen, Fabian, tar vi in den sista utsikten över och den dal som huserat oss de senaste dagarna. Vår tur över bergspasset kommer ta oss från Lötschental och vidare till skid- och badorten Leukerbad.
”Ett hett tips från coachen är att ta dig tid att besöka det magnifika utedass innan stighudarna åker på.”
All vår packning som vi inte behöver för turen (rollerbags presterar generellt obra i offpisten) är i transit till vårt nästa resmål efter att vi nått Leukerbad, Les Marécottes. Innan den relativt snälla och behagliga stigningen mot bergskammen in i nästa dal, stannar vi till vid ett obligatoriskt stopp för lokalborna, Lötschenpasshütte. Här hälsar vi på ägarna som är i full fart med att skotta fram stugan innan vi unnar oss en kopp kaffe av episka mått i restaurangen. Ett hett tips från coachen är att ta dig tid att besöka det magnifika utedass innan stighudarna åker på. Om inte för utsikten, så för att magen omöjligen inte rivstartar efter en balja med rivigt svart kaffe.
Stigningen upp mot kammen som sedan ödmjukt bjuder in till nästa dalgång är en relativt lätt tur. Ett brett fält med inte alltför brant lutning. Det enda som kan förstöra ditt humör skulle vara dåligt väder eller alla de personer i tighta träningskläder som joggar förbi dig, med enbart stighudar och en minimal ryggsäck som inte ens skulle hålla 90-talets filofax. Tydligen är de inte här för att håna just mig och min undermåliga försäsongsträning, berättar Fabian. De är tydligen i full träning inför ett kommande lopp där man snabbast ska ta sig mellan bergspassen.
När vi når toppen på Gitzifurggu, som kammen heter, har vi den mäktiga Balmhorn vid vår sida. Bakom oss slänger vi en sista blick på Lötschental, den fantastiska dalen och vår packning som förhopningsvis också är på väg ut ur dalen. Framför oss mot nästa dalgång så breder en enorm bowl sig ut med orörd snö och kuperad terräng som bjuder in till barnsligt rolig skidåkning. De enda spåren som vi ser är från två snowboardåkare som jobbar sig nedåt.
Snön på andra sidan
Efter att vi slitigt av stighudarna i klassiskt motljus och satt i oss en stödmacka, är det hög tid att rikta skidspetsarna nedåt mot Leukerbad. Men vart börjar vi? Smörgåsbordet är ju fullspäckat med 100% ekologiska möjligheter. Efter noggranna studier av fallinje, topografi, lutning på vinklar och solens position på himlavalvet, så faller valet på skiers left. Pudersvängar, krispig vit snö, som än upplevs som nyansen vitare på denna sida av Gitzifurggu, avverkas på löpande band och djupa skidåkardiskussioner med guiden Fabian varvas med hesa skratt. Vid en kortare samlingspaus för att sondera terrängen, eventuella terrängfällor och lavinrisker, så inser vi en sak. Förutom att det är alldeles tyst så är vi också helt ensamma. Ingen som tagit sig upp på Gitzifurggu har fortsatt ned på denna sida.
”Är det rent vanvett, något i det lokala vattnet eller jagar bjärven fritt här? Att ett så lättillgängligt, magnifikt och vackert område som bjuder på så rolig skidåkning och orörd fluffig snö dagar efter snöfall, bara väljs bort som en övermogen banan på Ica.”
Ekvationen i mitt skidåkarhuvudet går inte ihop. Är det rent vanvett, något i det lokala vattnet eller jagar bjärven fritt här? Att ett så lättillgängligt, magnifikt och vackert område som bjuder på så rolig skidåkning och orörd fluffig snö dagar efter snöfall, bara väljs bort som en övermogen banan på Ica. Tydligen är sanningen inte så polariserad, då vägen tillbaka till Lötschental från den dalgång som Leukerbad ligger i är inte den enklaste och tar tid, berättar Fabian.
När vi tillslut når vad som är botten på denna magnifika bowl full med den vitaste snön, så slår vi oss ned vid det översnöade Fluhalp. Det lilla klustret av byggnader huserar en restaurang och logi under sommarhalvåret. Mackor proppfulla med gluten, ihop med en värmande kopp kaffe slinker ned i skidåkarmagen samtidigt som de djupa skidåkardiskussionerna återupptas. Men vi kan inte sluta slänga blickar upp mot dalen vi precis åkt ned för. Fortfarande inga människor, bara våra egna spår. Och det är helt tyst.
Andra sidan och vidare
Man kan tro att vårt äventyr är slut här. Men oavsett hur mysigt det skulle vara att övernatta vid Fluhalp, så fortsätter vår färd vidare ned i dalgången. Även om snön är mer påverkad av solen och landskapet blir flackare, så finns här mycket att gå på om man så vill. Vid skiers left ser vi Torrenthorntoppen och Majinggletscherglaciären, där flera spår kommer ner som vittnar om fina åk. Även om viljan finns att få sig några extra pudersvängar i benen, så hänger tidspressen över oss då tåg och bussar ska hinnas med. Vi fortsätter längs den uppskidade led som nu tar oss genom landskapet och blickar ut över den dalgång som kommer närmare och närmare. Nu börjar vi även se Leukerbad. Den lilla orten som en gång i tiden hette Boez, har sina rötter från 400-talet före Kristus. Leukerbad är känt för sina varma källor och något som romarna tidigt upptäckte.
När vi tillslut efter många fallhöjdsmeter, varierad terräng och utslag på skumpighetsskalan kommer ut i Leukerbads pistar, så möts vi om än snöbrist och brunt gräs, en vacker alpby omringad av branta bergväggar. Vi klickar i gåläget på pjäxorna och de sista av solens strålar letar sig fram. Smala gångar mellan gamla trähus och små pittoreska torg, allt med en bakgrund av ståtliga berg. Det märks främst på de övriga besökarna i byn och på klädvalen, att det är de varma källorna som är målet, och inte skidåkningen. Men alla har rätt att njuta av bergen precis som man själv vill, oavsett skidor eller ej.
Vi slår oss ned på en uteservering i solen bredvid ett bord med ett annat klädmode än oss. När vi fått in våra förfriskningar så frågar de oss var vi kommer från. En lång utläggning om bergskammar, snö och linjeval ihop med ensamhet (den bra sorten), magnifika naturupplevelser och utsikten från toppen, pågår i säkert 10 minuter. De tittar förstummat men ändå artigt samtidigt som det gestikuleras och pekas upp mot berget och dalen vi kom från.
– No, sorry. Where are you from?
– ah…. eh, Schweden.
Efter ett något förvirrat samtal åker pjäxorn åter på och vi beger oss mot busstationen för färd ner mot Leuk och sedan tåg vidare genom Schweiz.
Fakta:
- Vi spenderade runt 6 timmar från liften i Lötschental till torget i Leukerbad. Det innefattade kaffepaus vid Lötschenpasshütte, intern systemrensing vid utedasset med utsikt, turen upp till Gitzifurggu och sedan hela vägen ned till Leukerbad.
- Ska du ta dig tillbaka till Lötschental? Kolla tåg och bussar i förväg. Du ska ta buss ned till Leuk, sedan tåg till Gampel-Steg och ny buss upp i dalgången till Lötschental.
- Vill du skicka din packning? Prata med ditt hotell för service eller anlita budfirma.
- Att traversera till nästa skidort på detta sätt borde göras oftare!
- Ta dig till Schweiz genom att flyga med Swissair där skidbagage ingår i de flesta biljetter eller att välja tåg som ett grönare alternativ. Buss och tåg fungerar fantastiskt bra i Schweiz så du kan gott lämna bilen hemma.
