Vår på paus i Jotunheimen

Häng med på en topptur med många oväntade vändningar i Norges största fjällområde Jotunheimen.

När vi svänger av väg 51 vid Bygdin Høyfhellshotell i sydöstra Jotunheimen försvinner våren. Trots att det är den sista lördagen i april ligger det 15 centimeter nysnö på parkeringen och på sjön Bygdin nedanför hotellet driver vinden vågor och små snömoln framför sig. De senaste dygnens kyla har gjort att isen börjat bygga i kanterna på den tidigare isfria viken igen. 

Från början var tanken för resan vårslask, böljande glaciäråk och afterski utomhus längre norrut i Jotunheimen, men aprilvädret ville något annat. När vädersajterna kommunicerade regn under trädgränsen och snöstorm på höjd hela helgen var det dags att tänka om eller ställa in. Med lite tur kunde Jotunheimens sydöstra delar klara sig undan väderkaoset och vi kunde få möjlighet att åka skidor med sikt och utan risk att blåsa omkull. Så vi bokade av i norr, bokade nytt i sydost och satte oss i bilen mot Norge.

Planen denna lördag är att känna på topparna runt Bygdin för att skapa en uppfattning om var snön är bäst och imorgon röra oss längre in i Jotunheimen för att bestiga någon av områdets många 2000-meterstoppar.

Eftersom Synshorn ligger närmast parkeringen blir det dagens första fjäll. Det är mest känt för den via ferrata som går uppför bergets branta sydsida, men åt nordväst finns en dal som vi hoppas ska gömma bra snö.

En timme senare korsar vi fram och tillbaka över fjällets toppbrant för att hitta den djupaste snön. Här har det kommit 15-20 centimeter de senaste dygnen, men eftersom det blåst en del gör vi några långa slag innan vi hittar stråken där snön är bäst.

Toppen av Synshorn är inte speciellt vass, men utsikten är det: i öster böljar stora fjällvidder och myrar ner mot skogslandskapet. Västerut kryllar blickfånget av glaciärer och 2000-metare som blir kaxigare ju längre in i Jotunheimen blicken söker sig. Precis nedanför Synshorn gör väg 51 några långa svängar innan den sträcker ut sig över platån Valdresflya, där den når 1400 meters höjd som högst. När vägen skottas fram på våren ger den smidig tillgång till flera av Jotunheimens 2000-meterstoppar. 

– Vi kan ju inte åka härifrån utan att ha gjort det där åket, säger Fredrik Schenholm och nickar åt fjället Bitihorn, som ligger på andra sidan dalen.

Mot oss vetter en skapligt skyddad gryta där det ser ut att gå att få många fina svängar i fallinjen ner mot Bygdin. Bitihorn är det första riktiga berget du möter om du kommer söderifrån – en föraning om vad som väntar när det mjuka skogslandskapet övergår i det brutala Jotunheimen.

Jotunheimen – Norges största fjällområde

Jotunheimen är Norges största fjällområde och området har landets största koncentration av fjäll högre än 2000 meter. Här ligger Galdhøpiggen, som med sina 2469 meter är det högsta berget i Norden.

Trots att mycket är stort och högt är Jotunheimen lättillgängligt. Väg 51 och 55 (som korsar fjällområdets norra del) gör att man kan köra bil fram till starten på många av toppturerna. Dessutom ligger området långt söderut – från Oslo är det bara lite mer än tre timmar med bil till Bygdin.

”Från Bygdin går det att åka turbåt flera mil in i fjällmassivet. Idag ligger båten uppdragen och översnöad på land – en påminnelse om områdets korta somrar och betydligt längre vintrar.”

Synshorns topp är kall och blåsig, så vi vänder snart ner mot Bygdin. Åket är förvånansvärt fint. Planen denna helg var som sagt att åka vårslask, men mjuk kallsnö funkar bra det också. Vi hinner ta några svängar på granntoppen Mefjellet innan vi fortsätter ner mot parkeringen vid Bygdin Högfjellshotell. Hotellet har anor sedan 1897 och är sommartid en knutpunkt för vandrare och klättrare som ska längre in i Jotunheimen. Från Bygdin går det att åka turbåt flera mil in i fjällmassivet. Idag ligger båten uppdragen och översnöad på land – en påminnelse om områdets korta somrar och betydligt längre vintrar.

Ett par timmar senare står vi högt upp i grytan på Bitihorn. Vädret skiftar hela tiden mellan snö och sol, men vinden är konstant frisk. Åket ner är lite slagit i början, men så fort vi kommer in i grytan blir snön fin. Det är ganska brant i den övre delen, så det är lätt att bygga fart inför de flackare delarna ner mot sjön. Tillbaka nere vid bilen konstaterar vi att det verkar ligga bra snö överallt, utom på sydsidorna. Därför bestämmer vi oss för att morgondagens plan a får bli det 2226 meter höga fjället Högdebrotet som man når från en av parkeringsfickorna uppe på Valdresflya. Men först en sväng ner till Beitostølen för dusch, pizza, öl och en natts sömn.

Beitostølen och Raudalen

Skidorten Beitostølen är det nog många nog har hört talas om. Inte för de alpina kvaliteterna, utan för längdskidåkningen. Om längdskidåkning är religion i Norge, så är Beitostølen Mecka och Jerusalem på samma gång. Runt byn finns 32 mil spår, här kickar den norska längdsäsongen igång varje höst och med jämna mellanrum glider världscupcirkusen in i dalen. Beitostølen är koncentrerad kring ett litet torg och i björkskogen runt om pöser stugor som vittnar om en tid då räntan var noll och elen billig.

Byn har två liftanläggningar i storlek small. Längs byvägen ligger Beitostølen Skisenter, som har fem liftar och 200 trötta höjdmeter. Ett par kilometer väster om byn ligger liftområdet Raudalen. Fallhöjden är bara 350 meter, men här är pisterna svarta och röda och de ligger skönt nära fallinjen. Det finns även skogsåkning bland glesa och grova björkar, som blir riktigt bra vid ett rejält snöfall. 

”Han som grusar har så mycket gula kläder och reflexer att man direkt fattar att han betyder problem.”

På morgonen dag två kommer vi bara till byns utkanter innan planen grusas. Han som grusar har så mycket gula kläder och reflexer att man direkt fattar att han betyder problem. Och med mycket gula kläder och många reflexer verkar man inte heller behöva konstruera hela meningar. Enstaka – men väl valda – ord får räcka.

– Stängt, ropar han, svänger en lång metallbom över väg 51 och låser sedan fast den i en bastant stolpe. Sedan sätter han sig i en bil som matchar kläderna och blinkar iväg ner mot Beitostølen. 

Ovädret som vi fintat har alltså ändrat riktning, tagit en sydligare bana och tagit upp jakten på oss igen.

– Jag tycker att vi drar till det där liftsystemet i Raudalen. Där borde det finnas lä, säger Fredrik.
Och så får det bli. Vi vänder bilen och kör ner till byn igen, tar höger i byns största vägkorsning och skumpar västerut mot den lilla liftaläggningen. Jag berättar skrönor om en oväntat bra puderdag för tio år sedan när jag av en händelse hamnade i Raudalen.

Anläggningen är så liten att vi missar infarten. Men där bakom några vintertrötta björkar och en lerig parkering gnisslar och stånkar en gammal Poma-lift.

”Det visar sig att Raudalen inte vuxit, utan faktiskt krympt sedan jag var här sist.”

Det visar sig att Raudalen inte vuxit, utan faktiskt krympt sedan jag var här sist. Från skidanläggning i storlek small till extra small. Kvar är Poma-litfen, men stolliften är borta och några nedfarter har försvunnit från pistkartan. I verkligheten finns de kvar, men pistas inte längre – till glädje för de som gillar offpist och topptur.

Trots att liften är öppen väljer vi att gå upp för en av de gamla pisterna med planen att nå någon av de runda topparna ovanför skidanläggningen. Vinden har blåst in snö i backarna, så det ska nog gå att åka kallsnö även idag.

På toppen hinner stormen ikapp oss. Jag tvingas stå på knä när jag försiktigt drar av stighudarna. Viker dem i tre delar för att de inte ska fladdra omkring och sno sig i vinden. När jag byter till varmare handskar gör jag det inne inne i ryggsäcken, så att de inte ska blåsa iväg.

Norrut rinner Jotunheimen ända bort till horisonten. Längst i sydost står Bitihorn som en kaxig vakt och förklarar att här slutar de runda kullarna och bergen tar vid. Vi har bara bestigit tre av dessa hundratals toppar. Det kan man sörja över – eller glädjas åt. 

Text: Rikard Andreasson