VM-byn St Moritz
Vi följde prognosen och åkte till byn som ofta felaktigt kallas för St Moritz. Som snöturister hittar vi snart guld på denna enorma skidanläggning.
Den mäktiga floden Inn genomskär en stor del av alperna innan den mynnar ut i Donau. På berget Piz Corvatsch, som majestätiskt reser sig 3 451 meter ovan vattenytan, rinner vattnet ner till den drygt 50 mil långa floden som sen gör sin eriksgata genom alperna mot Tyskland. På gammal rätromanska heter floden En och har namngett dalgången Engadin. Floden är en viktig vattenkälla för alla längs med den.
Det gamla helgonet Sankt Mauritius har namngett byn där den första glödlampan en gång tändes i Schweiz. Det skedde på Kulm Hotel som numer tar nästan 10 000 kr för en natt. Det är dom inte ensamma om och de flärdsökande vallfärdar varje år hit för att pälsbeklädda spankulera gatorna fram och frottera med likasinnade.
Ovanför de stora skyltfönster som gjort byn så känd reser sig några av alpernas mest majestätiska berg. Så majestätiska att orten blivit hedrad med vinter-OS två gånger. Den enda orten förutom Innsbruck som fått den äran.
Skidorten St Moritz består egentligen av flera olika byar och skidsystem, varav just St Moritz är en av byarna. Egentligen borde destinationen heta som byborna kallar den, ”Övre Engadin.”
Vad utgör en bra anläggning? Mycket snö, fallhöjd och bra ”shape” på berget är det enkla svaret. Men vad dessa tre skidsystem som räknas in i namnet St Moritz har är förutom det något helt annat – skidåkning i fyra vädersträck som utsetts olika för vinden. För den kunniga kan denna ekvation alltid leda till puder hur snålt vädret än varit. Vi besökte dalen Engadin när förutsättningarna var bra men insåg snabbt hur olika förhållanden kunde vara på olika berg. Skidorterna Diavolezza, Corviglia och Corvatsch är som tre bröder med olika drag. Men alla kallas St Moritz.
Det är februari och stora delar av alperna har fått sig ett lass snö. Allra bäst dock i denna region där bergen bildar en mur som tvingar upp molnen för att släppa sin last.
Få ställen i alperna kan konkurrera med den liftburna lössnöåkningen. Enligt vår guide skall detta vara ett populärt tillhåll för friåkare, men det märker vi inte av. Snön har inte fallit på över en vecka men varje dag åker vi nya ospårade åk i perfekt lössnö.
Han beskriver det som “ett nytt Engelberg” och vi blir ännu mer förvånade när vi även dagen efter till synes har snön för oss själva.
Det är storhelg i dalen då längdtävlingen Engadin Ski Marathon gästar. Tusentals färgglada svettremmar ligger i hårdträning och flåsar runt banan som går längs med dalen och sjön St. Moritzersee. ”Övre Engadin” som de fastboende kallar de olika byarna är proppfulla. Längdtävlingen känns som en motsvarighet till Vasaloppet, och ökar befolkningen från drygt 17 000 personer som bor här året runt.
Våra blickar hinner bara snabbt observera längskidåkningen innan våra blickar dras mot bergen som fullkomligt tornar upp sig och känns väldigt nära. Det känns som att man konstant går bredvid en tavla för bergens närvaro lämnar oss inte var vi än vänder blicken.
Trots att jätten Piz Bernina, som med sina 4 049 är områdets (och hela östra alpernas) konstanta övervakare, imponerar de andra topparna minst lika mycket.
De olika topparna känns lodräta från byn (byarna) som ligger på mellan 1 400 och 1 800 meters höjd. Att bergen ligger så nära byn skapar en magisk atmosfär där man känner sig som ett med bergen dygnet runt.
Kanske var det därför som engelsmännen började med det tokiga att även prova att spendera tid här på vintern 1864. Något som på den tiden var omöjligt, snudd på obefintligt. Då var det den friska luften man ville åt och den var enklast att komma åt på sommaren. Iallafall var transporten avsevärt mycket enklare under de varmare månaderna. Från jul till påsk spenderades i Engadin av de första vinterturisterna någonsin och kanske därför är det som St Moritz är en sådant välkänd ort idag. Med lite hjälp av två olympiska vinterspel de har fått arrangera.
Vi har bara tre dagar på oss och tre skidsystem vi inte skulle kunna åka igenom på tre veckor om vi så åkte dygnet runt. Vi måste vara smarta.
Vårt val första dagen faller på Corvatsch där Freeride World Tour gästade 2011. Berget är oändligt och vår guide berättar att det är det högst belägna liftsystemet i dalgången. Solen sticker i våra ögon och snön verkar vara lite vitare här än i resten av världen.
Vi värmer upp en stenhård spottloska utanför pisten och myser ner oss i den schweiziska snön. Kan det vara sant att det inte har snöat på 10 dagar? Snön är perfekt och djup nog att dra våra mungipor upp mot öronen. Vi fortsätter så hela dagen och blir nästan stressade av de oändliga snöfälten vi inte lyckas spåra upp själva hur mycket vi än försöker.
Varje åk letar vi oss några meter längre bort och får gång på gång nya orörda fält. Små klippformationer bildar rännor som sen öppnar upp sig i ännu större fält. Vi njuter i fulla drag.
Mot dagens slut tar vi oss upp till Piz Corvatsch för att åka glaciärvägen ner.
Åket sträcker sig över ett enormt glaciärfält från 3 451 meters höjd och ett böljande vackert landskap är vår fond i över en timme. Medan vi myser oss ner för det ganska platta åket hinner huvudet rotera mer än en flygplanspropeller över Atlanten. Det är gastkramande storslaget. Sprickorna är dock lite här och där så guidens skidspår blir emellanåt till lanternor bland den förrädiska isen.
Snön är fantastisk och det är med både lite lättnad och vemod vi slutligen ser åkets slut. Benen värker efter ett åk som är på drygt 1 000 fallhöjdsmeter.
Nästa morgon är det samma visa men vi beger oss till Diavolezza.
Vi ser tåget anlända några meter från liften i Diavolezza och får veta att det är världens högst belägna tågstation. Det klassiska schweiziska tåget rullar sakta vidare medan vi vänder blicken uppåt.
Efter att ha konstaterat att detta berg fått smaka mer vind de senaste dagarna åker vi tillbaka mot Corvatsch men söker oss längre bort.
När vi tar liften upp till Furtschellas bergsstation är vi nästan ensamma. Bussar transporterar hela tiden människor emellan alla olika liftar. Trots att det ser ut som att dessa sitter ihop är det ofta smidigast att ta bussen som är gratis för dig med liftkort.
Det är ett drömlandskap vi ser framför oss. Små kuddar i varje väderstreck och snö att dö för. Brett nog att rymma ett fotbollslag som gillar storslalom och lagom brant för att vi skall känna oss riktigt duktiga på att åka skidor. Vi konstaterar vi att de närmaste 20 minuterna kommer vara de bästa under hela resan.
Det känns som att vi har upptäckt en gömd skatt eller en hemlighet som bara vi känner till. Varför är ingen här och åker? Det var över en vecka sedan det snöade men vi är än en gång ensamma. Bara vi, snön och våra flämtande andetag. Vi befinner oss på 2 800 meters höjd och även om det är lägre än både Corvatsch och Diavolezza så har ingen berättat det för oss. Eller våra lungor.
Det alpina VM som skall avgöras här märks redan nu. Förberedelserna syns tydligt redan när vi är på plats ett år innan. Byn karakteriseras av och behöver stora event för att förbli en fanbärare i regionen.
Vi har fått höra att klimatet nästan alltid är såhär bra, tack vare den torra luften, och det som tidigare lät som en given lögn börjar få fäste. Vi har bara sett blått tak och kritvit mark sen vi parkerade bilen. Kan det vara såhär bra på riktigt?
