Bästa skidåkningen kring Göteborg – 4 skidbackar

Skidåkningen i Göteborgområdet går way back. När vintern kommer till Västsverige finns det framförallt 4 anläggningar och skidbackar att ta sikte på: Ulricehamn, Bollekollen, Alebacken och Brudarebacken. 

Skidåkningen i Göteborgområdet går way back. Redan 1968 öppnades den första liften i Bollebyggd, cirka 25 minuter öster om city längs väg 40 mot Borås. Skidområdet döptes till Bollekollen och drevs till en början av ett antal närliggande kommuner. Namnet lever kvar än idag, men ägarstrukturen är annorlunda.

Året efter, alltså 1969, var det dags igen. Då öppnades Himlabacken strax norr om city. Idag är det inte många som känner till Himlabacken. Anledningen är enkel. År 2007 byttes namnet från Himlabacken till Alebacken. Det tar cirka 20 minuter att åka dit längs E45:an från city.

Dagen före julafton 1981 åkte den första betalande kunden med liften upp till toppen av Brudarebacken. Göteborgs skidklubb ansvarade för driften och lyckas på cirka sju veckor sälja nära 9000 liftkort. Det kan inte annat än beskrivas som en succé, både för klubben och backen som ligger strax väster om Delsjöområdets naturreservat, endast ett par kilometer från city.

En relevant fråga att ställa sig är ”Vad definierar skidåkning kring Göteborg”? I detta fall är det 100 kilometer alternativt 1 timme med bil. Det gör att skidområdet Ulricehamn skicenter kommer med på listan. Dit är det 98 kilometer, och timmen kommer man under med en bil och en blyfot. Skidområdet bjuder på så mycket fjällkänsla det går att få så nära Göteborg.

Hur är skidåkningen, och vad erbjuds i dessa olika skidområden? Jag tog med mig mina barn Meja (då 7 år) och Leo (då 5 år) på en testrunda.

---

Ulricehamn – en stor dos fjällkänsla

Det är en härlig känsla att stå på toppen i Ulricehamn skicenter (jag undrar ofta varför det saknas ett ”d” i skicenter). Uppe på 300 meter över havet är utsikten över Ulricehamn, de omkringliggande skogarna och sjön Åsunden spektakulär.

Vyer hör till skidåkning och här bjuds det på en rejäl dos sådant. Meja och Leo står bredvid mig. Vyer ligger inte på deras favoritlista, men mitt tjat om hur underbart det är borde snart ge resultat. Två parallellgående ankarliftar transporterade upp oss till toppen och här har vi tre val. Antingen någon av de två blåa pisterna Vistasbacken eller Ulricabacken, eller funparken med hopp och rails.

-Nu kööööööör vi pappa, säger Meja och bryter min vynjutning.

De tar fart ner för Vistasbacken. Det är många barn i pisten, och det är en tillfredsställande känsla att se nya generationer som får möjligheten att njuta av skidåkning. Backen erbjuder en böljande känsla hela vägen ner till liften.

Ulricehamn har en fallhöjd på 140 meter, 6 liftar och 8 nedfarter. När vi var där fanns möjligheter att hyra utrustning samt en restaurang i Vistasbacken. Det går även bra att äta egen mat i värmestugan eller grilla korv på någon av alla grillarna som finns i närheten av barnområdet. Idag har vi med oss egna mackor. Dessa avnjuts i en snödriva vid sidan om pisten.

Det går snabbt att åka igenom skidområdet. Det är ett bra betyg. Visst är det litet, vad annat kan man förvänta sig runt Göteborg? Att det går snabbt betyder också att liftköerna går snabbt att ta sig igenom. Med vänliga liftvakter och effektiva ankarliftar är det en smidig upplevelse och Ulricehamn skicenter kan inget annat än att få två tummar upp.

Bollekollen – perfekt för huvudfotingar

Den anrika Bollekollen erbjuder egentligen endast en pist. Den är dock på hela 100 höjdmeter vilket ger den en silvermedalj i höjdmeterstävlingen för skidbackarna kring Göteborg. En ankarlift transporterar skidåkare upp till toppen. Den stora fördelen med Bollekollen ligger i botten av pisten, och det är rullbandet.

Bollekollen är perfekt för huvudfotingar som ska lära sig åka skidor. Rullbandet är en enkel match för barn, det handlar bara om att kunna stå på skidorna. Backen ner är i lagom lutning. Även här finns det en värmestuga, ett litet fik och uthyrning av utrustning. Hit tog jag Meja och Leo när de var mindre och det var perfekt. Utmaningen var till en början att gå av rullbandet, men när de väl lärde sig det gick allt mycket smidigare.

 

Alebacken – när barnen vill börja åka lift själva

-Pappa, vi vill inte åka ankarlift själva, säger Leo och Meja i kör när vi närmar oss Alebacken med bilen längs E45:an.

Helt klart jobbigt, tänker jag eftersom jag är själv med barnen denna skiddag. Men det visar sig bli allt annat än jobbigt. När vi kommer fram till det som jag trodde bara skulle vara en ankarlift mot toppen visar det sig finnas två liftar bredvid varandra. En ankarlift och en knapplift. Helt perfekt, eftersom knapplift är ok för både Meja och Leo.

70 höjdmeter är kanske inte så mycket att skryta med. Men varenda höjdmeter har den ideella föreningen som driver Alebacken tagit vara på. Det är inget slöseri med massa plattåkning, vare sig på toppen eller botten. Längs med pisterna, som är både breda och fina, finns det stora snöhögar som visar sig vara spännande att åka upp och ner för.

Vi åker upp och ner för de två pister som är öppna. Från toppen är det fin utsikt med det stora naturområdet Svartedalen horisonten, och E45:an nedanför. Det kan låta ocharmigt med bilvägen, men det är faktiskt en ganska så häftig vy det med.

När det är fullt öppet i systemet finns det 6 nedfarter och 3 liftar. Ankarliften och knappliften går till toppen, sedan finns det även en ankarlift i barnområdet. Precis som i de andra skidområdena finns det även här möjlighet att hyra utrustning. Och köpa mat.

Innan vi åker kommer det fram en tiger och säger hej. Helt plötsligt blir Alebacken en ny favorit hos Leo och Meja. Tänk vad lite det krävs ibland.

Brudarebacken – Lättillgänglig skidåkning med skönt häng

Varför inte åka skidor på sopor? Brudarebacken ligger faktiskt på en övertäckt soptipp. Här erbjuds nu en schysst utsikt från toppen och en skidbacke på hela 42 höjdmeter. Anläggningen drivs ideellt av Göteborgs skidklubb och de ser till att det finns möjlighet till både matköp (mumsiga våfflor) och uthyrning av utrustning.

Det är inte mycket att snacka om när det kommer till skidåkning. En lift av version äldre och en backe av version grön pist. Möjligen kan man säga att det finns två backar, en på vardera sida om liften. Men den ena backen används mer till pulkaåkning än till skidåkning.

Eftersom skidbacken ligger så centralt är det mycket folk här. Blandning är salig och det är ett skönt häng. Någon åker pulka där, en annan grillar där. Mitt i allt finns en lift full med skidåkare. Det är definitivt inte värt att köpa säsongskort här, men ett skidbesök när det är öppet borde ligga på alla göteborgares lista.

Slutsats

Skidåkningen kring Göteborg ersätter inte åkning i mer utvecklade skidområden med större fallhöjd och med ett mer utbyggt liftsystem. Däremot är det ett riktigt bra komplement, och det är definitivt bra nog för att stilla en del av skidåkarbegäret. För de som är aktiva inom alpina grenar är ju såklart möjligheten till träning på hemmaplan en enorm fördel.

Västkusten har vädret emot sig, och vissa år är dagarna då liftarna är öppna lätträknade. Men så har det alltid varit. Varje årtionde sedan liftarna kring Göteborg öppnade har det funnits milda vintrar. Och det lär fortsätta, tyvärr i ökande frekvens om man får tro forskningen.

Vår slutsats är följande. All skidåkning är roligare än ingen skidåkning, och denna vinter kände vi oss riktigt belönade med möjligheten att kunna åka skidor så nära hemmet. Och så mycket. Skidområdena passar bra för vuxna som vill lära sig skidåkning, eller för de mer erfarna som vill stilla sin skidåkarabstinens. Gällande barn, då finns det inga gränser. Det är bra nog, och stort nog, att lära sig allt ifrån att svänga till att hoppa.   

Text: Fredrik Schenholm