60 mil på skidor – Svalbard från syd till nord

Att packa en pulka till bristningsgränsen, spänna på sig skidor och blicka ut över Svalbards till synes oändliga glaciärer är en speciell känsla. Framför Jesper Skarman och hans kamrater låg 600 kilometer av Arktis nyckfulla element, när de under 34 dygn bytte vardagens bekvämligheter mot bitande stormar, frystorkad mat och en helt oförglömlig gemenskap.

Text och bild av Jesper Skarman

 

Vi var ett internationellt gäng på åtta personer från Sverige, Norge, Tyskland och England som
hade samlats i ett vintrigt Longyearbyen för att göra turen tillsammans. En av deltagarna
kände jag sedan tidigare och att ha ett välbekant ansikte i gruppen gav en omedelbar känsla av
trygghet inför de veckor av isolering som väntade.

Ett kontrollerat kaos

Packrummet är fyllt av dunjackor, frystorkade måltider, tältstänger och bränsleflaskor. Varje
enskilt gram måste ha ett tydligt syfte och en funktion. Det finns inget utrymme för lyx eller
onödig vikt, för i slutändan är det våra egna ben, ryggar och lungor som ska dra de 60 kilona i
pulkan över tusentals höjdmeter.

Med oss som expeditionsledare hade vi Morten Rostille från Norge. Morten är en legendarisk
polarguide med ett orubbligt lugn. Redan under de första dagarna i packrummet, när vi gick
igenom nödutrustning, satellittelefoner och proviant, spred Mortens rutin ett lugn som
dämpade den värsta oron hos oss alla.

Efter att jag tidigare korsat Hardangervidda, skidat Svalbard från öst till väst och besökt
Antarktis kändes steget till att korsa hela ögruppen från syd till nord som en naturlig nästa
utmaning. Det är en klassisk, storslagen men också djupt respektingivande rutt. Det kräver
logistik, säkerhetsutrustning och framför allt ett starkt team.

När skotertransporten slutligen lämnar oss i söder och motorljudet sakta dör ut bakom bergen,
infinner sig ett lugn och en tystnad som nästan går att ta på, men som samtidigt är ganska skrämmande.

Vi börjar med att skida en vecka söderut till Sørkapp, Svalbards sydligaste punkt.
När vi vänder näsorna norrut inser vi vidden av projektet. Nu är det bara vi, skidorna,
pulkorna och den råa, orörda vildmarken.

Att färdas på turskidor

Efter de första dagarnas tunga nötande längs kusten har vi tagit oss upp på det första stora
glaciärsystemet. Landskapet öppnar upp sig i gigantiska vita vidder, och kylan blir genast mer
märkbar. Vårt val av skidor föll på stabila expeditions-turskidor med robusta stålkanter och
stighudar i syntet – 45 millimeter breda och i full längd för att ge ett optimalt och pålitligt
grepp i de brantaste backarna.

Att gå uppför är en ren, monoton styrkeövning där man hamnar i en nästan meditativ rytm.
Steg för steg, timme efter timme. Men det är när landskapet tippar nedåt som det riktiga
äventyret – och skräcken – börjar.

Att åka utför med en fullastad pulka bakom sig är ingenting mindre än en konstform, eller
kanske snarare en överlevnadsstrategi. Pulkan lever sitt helt egna liv och lyder under sina
egna fysiska lagar. Den vill hela tiden köra på dig, trycka ut dina skidor i spagat, eller helt
enkelt välta i farten och dra dig med i fallet.

Varje liten sväng kräver timing, starka lår och att du vågar trycka ner stålkanterna i skaren
trots att du har en enorm kraft som skjuter på bakifrån. Ett enda misstag, en missad kant eller
en dold ojämnhet i snön, och du har en tung plastbalja som plöjer över dig likt ett skenande
godståg. Att höra åtta olika nationaliteter ropa, svära och skratta om vartannat i en kaotisk
men hjärtlig formation blev snabbt en av resans normaliteter.

En massiv snöstorm och en rullande snöarmé

Vi har nu lagt drygt 20 mil bakom oss och befinner oss djupt inne på de centrala glaciärerna.
Dagarna flyter ihop och livet har blivit en hård men trygg rutin. Vi skidar i 8–12 timmar per
dag, slår läger, smälter snö till dricksvatten, äter våra frystorkade portioner och sover. Det är
ett enkelt men slitsamt liv.

Arktis väder är dock känt för att vara nyckfullt. Vi drabbas ofta av en så total "whiteout" och
tilltagande vind att allt visuellt sammanhang försvinner. Du ser inte var snön slutar och himlen
börjar; allt är bara ett homogent, mjölkvitt kaos. Balanssinnet försvinner helt eftersom ögat
inte har några kontraster att fixera vid, vilket gör att man ständigt känner sig yr. Vi tvingas
navigera i en klaustrofobisk bubbla med kompass och GPS, helt i blindhet, där varje steg
känns som att kliva rakt ut i tomma intet.

En dag överraskar naturen oss med ett helt surrealistiskt skådespel. Den fuktiga nysnön i
kombination med vinden gör att tusentals naturligt formade snöbollar plötsligt börjar bildas på
isen. De växer i storlek ju längre de rullar och accelererar fram över glaciären i full fart. De
kommer mot oss i hundratal, likt en vit, rullande armé i ett märkligt vinterkrig. Mitt i det
arktiska infernot står vi och bara skrattar rakt ut åt naturens unika humor.

Isbjörnsattack i tältet

Efter drygt två veckor på isen börjar det mentala och fysiska slitaget att ta ut sin rätt. Kroppen
är mörbultad och fötterna är ständigt fuktiga av svett och kondens, trots att vi använder
fuktspärrstrumpor. Men det som också tär mest på psyket är inte de fysiska milen, utan de
nattliga isbjörnvaktsskiften.

Varje natt delas upp i block om två timmar per person. Att vakna mitt i natten, klä på sig
dunjackan i ett iskallt tält och kliva ut helt ensam i den arktiska natten medan de andra sover
djupt, är en mental prövning. Vinden piskar mot ansiktet, frosten fastnar i ögonfransarna och
du stirrar ut i ett vitpiskat tomrum. Att stå där är en brutal påminnelse om att vi befinner oss
längst ner i näringskedjan. Men den absolut största chocken under hela resan levererar jag
faktiskt själv – inifrån tältets trygga vrå.

Det är dag 16. Ännu en lång skiddag ligger bakom oss och vi bara hunnit sova i några timmar
när plötsligt, utan förvarning, det smäller till med en öronbedövande detonation mitt i natten.
Mitt uppblåsbara liggunderlag har gett vika för trycket och exploderat under mig. Explosionen är så kraftig att min tältkamrat, vars ansikte befinner sig ungefär två centimeter från mitt i det
trånga utrymmet, flyger upp i ren, instinktiv panik. Han stirrar på mig med uppspärrade,
skräckslagna ögon och vrålar rakt ut:
– Morten har skjutit en isbjörn!

Det tar oss flera minuter av darrande, andfådd tystnad innan vi lyckas lokalisera ljudet och
inse att den omedelbara faran inte är en isbjörn, utan att mitt liggunderlag har förvandlats till
obrukbar plasttrasa. Som tur var hade vi med oss ett extra reservunderlag i gruppens
gemensamma packning. Det var kanske inte lika tjockt och lyxigt, men det räddade mig i alla
fall från att behöva tillbringa de resterande 18 dygnen direkt mot snön.

I skuggan av Newtontoppen

Efter drygt 40 mil når vi resans absolut mest storslagna miljöer runt Newtontoppen, Svalbards
högsta punkt. Utsikten är helt overklig. Vi blickar ut över ett till synes oändligt hav av
spetsiga, snötäckta bergstoppar, djupa glaciärsprickor och ett vitt islandskap som sträcker sig
hela vägen till horisonten. Det är i dessa stunder man förstår varför man utsätter sig för den
här typen av påfrestningar.

När kylan biter som värst är det de små stunderna i tältet som blir vårt bränsle för att orka
fortsätta. Efter att ha kämpat oss vidare uppför den branta Trinity Hall-glaciären och över de
gigantiska vidderna på Åsgardsfonna, sitter vi ofta tätt ihop packade i våra dunjackor och
dricker het soppa. Det är de delade utmaningarna som svetsar oss samman till en otroligt tajt
grupp, trots våra olika bakgrunder och nationaliteter. Ibland, när tystnaden lägger sig över
lägret, får vi sällskap av nyfikna ripor eller en och annan fjällräv som tyst och vaksamt iakttar
oss på avstånd.

Finalen på Verlegenhuken

Efter veckor av oavbrutet slit, frusna fingrar och oräkneliga stavtag händer det slutligen. Vi
skidar på den flacka Polheimflya och når slutligen Verlegenhuken – Spitsbergens nordligaste
punkt. Känslan när vi når det enkla orangea sjömärket går knappt att beskriva i ord. Hela
resans tyngd släpper. Från Sørkapp i söder till Verlegenhuken i norr; vi har korsat hela
ögruppen och klarat 600 kilometer för egen maskin!

När skotertransporterna hämtar upp oss nästa dag för den nio timmar långa resan tillbaka till
civilisationen i Longyearbyen, väljer Svalbard att bjuda på en sista, perfekt avskedsgåva.
Långt där borta i det vita islandskapet, lunkar en isbjörn långsamt förbi. Den stannar upp,
tittar halvhjärtat åt vårt håll, majestätisk och lugn, innan den fortsätter sin vandring över isen.
Det blir den absolut perfekta slutpunkten på ett arktiskt äventyr som för alltid har etsat sig fast
i mitt och mina expeditionskamraters minnen.