Att vända och sitta nöjd – topptur i Norge

Norrmännen kallar det snutur, det vill säga bokstavligt talat vändtur. För den som är ute mycket på fjället hör det till normalen, något som händer då och då. För många på kort tid blir dock slitsamt och det kan vara värt att försöka påminna sig om den åttonde norska fjällvettregeln; Det er ingen skam å snu, samt att försöka jobba lite extra för att hålla humöret uppe.

I Lyngen finns det ett fjäll som heter Nállángaisi. Det är en av de riktiga pärlorna där, eller “kremtopp” som de säger på norska. Den ligger mitt i södra Lyngen och klockar in på 1595 meter hög, vilket gör den till nionde högst i området. Dessutom, precis som det nordsamiska namnet “gaisi” avslöjar, är det en spetsig och brant topp. Även den enklaste vägen upp är brantar på upp till 50 grader och kräver kamvandring för att komma till toppen.

För vilken Lyngenbesökare som helst är Nállángaisi definitivt något av en bucketlist-tick. Det är en topp som jag haft på min lista en stund, men det är inte enkelt när allt ska klaffa mellan ledighet, någon tillräckligt stabil turkamrat som är ledig, väder och snöstabilitet.

Men den här gången har jag och Martin en ledig vecka som vi avsatt till skidåkning. Martin är en gammal turkompis som bodde i Tromsø för några år sen, men som sedermera flyttat söderut. Trots några år i Tromsø blev det aldrig särskilt mycket Lyngen-besök för Martin, det finns ju så otroligt mycket häftiga fjäll och bra skidåkning på vägen ut, så målet med veckan är att Martin ska få uppleva Lyngen mer ordentligt.

Efter ett naivt och avbrutet försök att gå Lyngen på Langs följt av ett besök på Store Lenangstinden i Nordlyngen skiftar väderprognosen. Jämfört med de dagarna av i princip vindstilla och knallsol från klarblå himmel ska det generellt bli lite sämre, men i Sydlyngen ser rapporten bättre ut. Mer sol och mindre vind. Valet blir enkelt – vi sadlar om till Sydlyngen, och ganska snabbt kommer vi fram till vi har siktet inställt på Nállángaisi.

Onsdag morgon stiger vi upp tidigt. Reveljen ljuder klockan 05, vi äter frukost, slänger in våra färdigpackade ryggsäckar i bilen och drar iväg. Vid 7-tiden är vi på plats på parkeringen och runt halv 8 har vi påbörjat anmarschen via Goverdalen med blickarna mot Nállángaisis västränna. Anmarschen är flack och lång. Och lång. Och flack.

YR har sagt att det ska vara syd-östliga vindar på 6-8 m/s i höjden, och det har varit ett litet snöfall under natten. Vår förhoppning är att nysnön ska ge fin åkning i västrännan, men att den ska ligga skyddad nog för att det inte ska ha bildats några drevsnöflak ovanpå de ytfasetterna bildats överallt i Lyngen, utom möjligen de mest solutsatta sluttningarna, senaste veckan. Det är en chansning, men om vår hypotes stämmer kommer åkningen vara riktigt bra och mycket säker.

Vart eftersom vi kommer längre på approachen vänder pratet mer och mer från allmänt skitsnack till diskussioner om vädret. Det blåser mer än vad vi räknat med, snarare 9-10 m/s trots att vi inte har kommit särskilt högt ännu, och molnen ligger så pass lågt att de högre topparna driver in och ut ur dimma.

Trevligt är i alla fall att dalgången är barblåst ner på gammal skare, så anmarschen går väldigt smärtfritt. De enstaka små fickorna av drevsnö vi hittar binder också bra till skaren under – ett bra tecken! Där det ligger drevsnöflak hittills ser det ut som att ytfasetterna helt enkelt blåst bort de också. Vi fortsätter uppåt, så länge det inte är farligt finns det ingen anledning att vända.

Plötsligt suger det till i magen, en känsla som ackompanjeras av ett enormt WHUMPF som rasar iväg. Kanske är det Martins undermedvetna som valt vägen – det är i alla fall ingenting vi har pratat om aktivt – men spåret han har lagt går rakt igenom ett litet brant häng med samma aspekt som rännan och som dessutom ligger vindskyddad på ett liknande sätt som rännan.

Vi har trott att vi fortfarande gått på skare, snön är så pass hård under skidorna. Whumpfet vi precis hört siar om något annat. Beslutet att det inte blir någon västränna på Nállángaisi behöver vi inte ens diskutera, hade samma sak hänt i rännan hade vi fått oss en rejäl åktur av det slaget det är tråkiga odds på att överleva.

För att verkligen se vad det egentligen är vi står på tar vi oss lite tid och gräver i snön. Mycket riktigt är det värsta tänkbara scenario. De gamla ytfasetterna ligger kvar under ett ordentligt drevsnöflak. Det är bara lägga in en observation i RegObs, det norska inrapporteringsverktyget för snö- och lavinobservationer, och staka sig ut ur dalen. Martin lyckas också trycka av ett litet flak i ett pyttelitet brant häng på vägen ut också, ett klart tecken på att det definitivt inte var dagen att gå upp i västrännan.

Väl ute vid bilen igen har klockan hunnit bli 12, och efter den tidiga starten är vi båda ganska sega. Vi sätter oss på ett vägräcke och njuter av solen samtidigt som vi äter lunch. Spenderar energin vi har kvar med att tänka igenom vad vi ska hitta på under morgondagen istället.

Väderleksrapporten ser relativt lik ut, men med lite mer sol, så idén om att försöka på Nállángaisi igen, men med anmarsch från en annan dal och att bestiga berget från sydsidan kommer upp. Det känns som en bra idé, och så får det bli.

Sydsida innebär att vi vill tajma slushet, så vi ställer klockorna ytterligare en halvtimme tidigare och förbereder frukost som vi kan käka i bilen på vägen ut för att spara tid. Den här gången går anmarsjen via Ellendalen och Sydväst snarare än den nordvästvända Goverdalen. Det finns ett lavinkrux precis i slutet av dalen, men vi har ändå goda förhoppningar om att det ska vara barblåst i det och därmed gå vägen utan problem.

När vi startar på anmarsch nummer två är humöret ganska bra, men ju längre vi kommer in i Ellendalen, ju mer fel blir YR:s prognos. Idag lyser solen med sin fullständiga frånvaro och molnen är låga och heltäckande. Dessutom får vi några mindre whumpfs redan i botten på dalen – men precis som dagen innan tänker vi att vi lika gärna kan fortsätta så länge det inte är farligt nu när vi ändå är här.

Efter att ha käkat lite second breakfast bakom en sten börjar vi närma oss lavinkruxet. Det känns fortfarande som att vi går på gammal skare, men vi har lärt oss från gårdagen och ser till att följa med på vad som händer. Genom att vända upp och ner på staven och slå ner i snön blir det tydligt att det återigen är ett ordentligt drevsnöflak vi går på. Dessutom blir det mer och mer utbrett och ihållande ju närmare kruxet vi kommer.

Även om sydsidan av Nállángaisi förmodligen är säker kan vi inte komma dit via Ellendalen på ett säkert sätt. Resultatet blir som igår, vi vänder. Trots vädret, som lämnar en hel del att önska, och vi var helt klara över att det var en chansning känns det lite surare att vända idag. Det tar emot mer andra gången.

Lyckligtvis får vi någon slags belöning med att slippa stakning och skejtning ut ur Ellendalen. Vi får till och med till några bra svängar på de enstaka ställena där snön blivit liggnade, något som hjälper att hålla humöret uppe.

När vi kommit tillbaka till bilen är klockan inte mer än halv 10, och västerut ser det ut att vara klarblå himmel och solsken. Vi tar fram kartan och blir påminda om Svartnestinden, en topp vi vänt på tillsammans förr. Den har en stor sydvästvänd sida med bra lutning för att lapa sol senare på dagen och är därmed ett perfekt mål för sen start med förhoppning om fin vårsnö. Humöret blir genast lite bättr och vi lastar in oss i bilen och kör västerut, mot solen.

Vi hittar fram till parkeringen, tar en lång lunch på solsidan av ett båthus intill och går sen i ganska maklig takt upp på Svartnestinden. Vi har inte bråttom eftersom vi vill att solen ska få ta ordentligt innan vi åker ner. På toppen har någon grävt ut en snöbänk tidigare, så vi fikar där i nästan en timma innan vi åker ner. Trots att snön inte värmts på så mycket som vi hade hoppats blir det ett bra åk och en ny topp för oss båda. En klar moralboost och vi är båda vid gott humör när vi kommer hem efter dagen.

Dubbeltur på det sättet sliter dock ordentligt på kroppen. Fredagen blir utsedd till vilo- och planeringsdag. Lördagen, vår sista skiddag tillsammans, säger YR återigen stor sol på Nállángaisi och den här gången siar de näst intill vindstilla. Sydsidan skulle alltså kunna vara ett bra alternativ fortfarande, men är det verkligen smart? Ett klassiskt citat med okänt ursprung är ju att galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat…

Nu har vi försökt båda standardanmarscherna för att komma in till Nállángaisi och båda har givit tydliga tecken på att just där och nu är det inte riktigt läge. Men om man är lite kreativ då? Vi studerar kartorna, och det finns en annan dalgång in – Steindalen. Då skulle vi gå in från östsidan på Sydlyngen, något som skulle innebära betydligt längre körning. Dessutom är anmarschen något längre, så vi skulle behöva hämta in tid där också. Ingen av oss är väldigt sugna på en ännu tidigare alpinstart.

Men på kartan finns det ett ljus i tunneln. En markering för byggnad och texten “Steindalshytta”. Efter att ha förhört oss lite får vi veta att hytten egentligen har avslutat uthyrningen för vintern och öppnar inte igen förrän till sommaren. Med lite lokalkännedom, telefonsamtal och förklarande att vi vet vad vi håller på med går det lyckligtvis att lösa likaväl och det blir bestämt att vi satsar på ett tredje försök med inmarsch till hytten 

Hytten ligger runt 3 kilometer och 200 höjdmeter in på anmarschen. Det är på det stora hela inte jättemycket, men alla bäckar små. Den stora vinsten är oavsett att vi kan köra ut redan kvällen innan och sova ut ordentligt på morgonen. Visst, vi hade kunnat göra samma sak med en bilövernattning, men det är långt mindre bekvämt och inte alls lika effektivt på morgonen.

Vid hytten fångar vi precis den sista kvällssolen och det är inte ens väldigt kallt när vi kliver in genom dörren. Det märks att solen stekt på bra under dagen. Vi gör upp eld i spisen, kokar vatten och njuter av den soliga kvällen. Diskuterar morgondagen och går igenom planen för approachen igen. Stämningen är på topp.

Med en god natts sömn i en hytte som tidvis varit snudd på för varm går vi bara upp “ganska” tidigt dagen och kikar ut genom fönstret. Helt grått. Låga moln. Ganska mycket vind. Jaja, det kanske bara är en frontpassage, men vi skyndar inte med frukost eller att packa iordning det sista i ryggsäckarna. Vi ser till att inte glömma vindsäcken, ifall vi skulle behöva sitta ut vädret en stund.

Det tar en knapp timma för oss att komma ut genom dörren och börja gå. Idag tar vi det långsamt, med vädret som det är behöver vi inte ha bråttom på samma sätt för att inte riskera en sönderstekt sydsida, även om vi hoppas att det ska lätta. Det går långsamt framåt och uppåt. Lutningsmässigt ligger väl Steindalen nånstans mellan Ellendalen och Goverdalen, inte brant nog för att få någon särskild åkning, men med lite skråande krävs nog inte allt för mycket stakande åtminstone.

Efter en och en halv timma är vi framme vid botten av Steindalen, vid Steindalsbreen – glaciären som leder helt upp till sydsidan på Nállángaisi. Där Steindalsbreen rinner ut i Steindalen är det en relativt strukturerad glaciär, så glaciärutrustning och rep åker på. När vi står där och grejar ser det faktiskt ut som att det lättar upp en del bakom oss och vi får faktiskt smaka på lite sol, plötsligt lever hoppet igen!

Vädret fortsätter att vara lite mer växlande när vi tar oss upp de 300 eller så branta höjdmetrarna i botten av glaciären och vi kan faktiskt tidvis skymta toppen av Nállángaisi bland molnen. Att det ska bakas slush på sydsidan har vi inga tankar på längre, men eftersom vindarna idag ligger rakt från öst kanske det är möjligt att få ok snö bakom några vindskyddade formationer i alla fall? Det har faktiskt varit bra snö på stora delar av glaciären i alla fall.

Ju högre upp på glaciären vi kommer, ju lägre lägger sig molnen. Vi har lyckats få några bilder av sydsidan från när det var lite lättare, så trots att snösituationen har förändrat det som normalt är en stor sammanhängande sida med features till ett knippe löst sammanhängande rännor, är vi ganska säker på att vi har en sammanhängande linje till toppen.

När vi kommer upp till insteget på sydsidan ser det riktigt grått och tråkigt ut. Nu börjar till och med Sfinxen, en granntopp på “bara” knappa 1300 meter också dyka in bland molnen. Dessutom blåser det en del. Men vi tog ju med vindsäcken av en anledning, så det är bara ta på sig dunkläderna, gräva ut en bra vindgrop med sitthylla och sen mysa med vindsäck, uppblåsbart liggunderlag och ölkorv.

Vi spenderar en dryg timma där uppe på glaciären och kikar ut då och då. Vädret verkar bara bli sämre. Utan telefontäckning där uppe får vi ingen uppdatering på väderprognosen från YR, men Martin kostar på sig en väderprognos via Garmin-nödsändaren vi har med. Nyheterna är, tja, allt annat än bra. Ingen väderförbättring i sikte.

Efter att ha pratat igenom vad vi ska göra kommer vi fram till att vi fortsätter. Det KAN finnas bra snö på sidan och det KAN vara så att molnen kommer lätta. Dessutom skulle det kännas som en liten seger att åtminstone få ta på fjället på tredje försöket.

Sagt och gjort – vi packar ihop och fortsätter uppför och ganska snart åker stegjärnen på. Dels för att det är rätt så smalt i rännan och dels för att den där snön vi hoppades på inte var mer än en dröm. Men det är i alla fall bra grepp för stålkanterna i den porösa skaren, så åkningen ska gå att göra säker i alla fall. Vi fortsätter en bit till. 

Det är här nånstans det gäller att vara disciplinerad och börja tänka igenom ordentligt vad man håller på med. Det är väldigt lätt att bli toppblind efter att ha lagt ner så mycket tid och energi på att komma upp. Skulle vi kunna komma upp på toppen? Förmodligen. Skulle vi kunna göra det på ett rimligt och säkert sätt? Kanske. Vad skulle vi få ut av det? Att få vara på en topp i Lyngen, jovisst. Utan utsikt. Utan att få någon som helst bra skidåkning ut av det. Och kanske till och med behöva nedklättra stora delar av sydsidan.

Greppet i den porösa skaren blir sämre och sämre högre upp på facet. Ingen av oss har kul, det blåser, och molnen drar sig sakta, men stadigt, lägre. Det här projektet är inte meningsfullt längre och det blir, trots ny highpoint, en tredje snutur på Nállángaisi. Den här gången får vi åtminstone ett bra åk ner för Steindalsbreen.

Efter att ha packat ihop det vi lämnade i hytten och glidit ner genom den slaskiga och bitvis ruttna snön till bilen är det svårt att inte känna sig lite bitter över att ha behövt vända och sitta nöjd. Men det gäller att komma ihåg den där åttonde regeln; det er ingen skam å snu. Berget står trots allt kvar i framtiden.